Kite – toppmodern pop med feta retrosyntar

Nicklas Stenemo (till vänster) och Christian Berg (till höger) i Kite vrider fram sina pampiga ljudlandskap ur analoga maskiner. (Foto: Herman Dahlgren).

Av: Pelle Almgren

Den svenska syntduon Kite har välförtjänt höjts till skyarna (pun intended) både inom och utom Sverige för sin suggestiva, episka pop. Studios reporter lyckades efter stor förvirring i Årstas djungel av partihandlare, lastbilar och utbrunna bilvrak till slut hitta in i bandets allra heligaste, deras pyttelilla studio – fullständigt belamrad med syntar och gadgets av alla de slag. Allt för att undersöka vad det är för tänk, maskiner, manicker och mojänger som ligger till grund för deras magiska ljudlandskap och låtar. Kodord enligt Kite: analogt äger.

Frodas i skuggan
Att sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten och ljudskulptören Christian Berg har valt att från starten 2008 varje år släppa en ep istället för traditionella album och singlar har gjort att Kite har hamnat i en viss radio- och medieskugga. Mainstream-media recenserar sällan annat än fullängdare och radion, både den kommersiella och den statliga, vill ha formatanpassade singlar, annars får det fan vara. Ett faktum som dock inte bekymrar Kite ett ögonblick – tvärtom. Det går så bra ändå.

– Syntmusiken idag är ju en subkulturell grej. Till skillnad från hur det var för tjugo, trettio år sedan när Depeche och andra band var stora. Vi har aldrig haft något intresse av att ligga på ett stort skivbolag. Där ska det alltid in och petas i saker och ting. Får man en hit så ska den gärna följas upp av ännu en hit som låter typ likadant, och så plötsligt står man där i ”det heliga Skavlan” eller något caféprogram fast man egentligen inte alls har lust. Och det har inte vi. Vi kör hellre vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra, säger Christian Berg.

– Det måste få ta den tid det tar, vi har inte bråttom. Och radion har vi för länge sedan slutat skicka våra plattor till. De bryr sig i alla fall inte, inflikar Nicklas Stenemo och ser inte särskilt ledsen ut för det.

Storslagna konserter
När undertecknad träffar Kite i deras studio har Nicklas och Christian just kommit hem från en turné i Tyskland. Som vanligt har deras spelningar unisont hyllats både för det musikaliska och, inte minst, det visuella. Det sistnämnda är något som Kite lägger nästan lika stor vikt vid som musiken.

– Det känns ju lite fel att säga att ljusshowen är lika viktig som låtarna och soundet. Men vi gillar att tänka konceptuellt och då är helheten viktig. Men okej, musiken är ju såklart prio ett. Sedan designar vi vår scenshow runt den. Allt ska hänga ihop, säger Nicklas Stenemo.

Vid vårt möte är Kites live-rigg fortfarande kvar i turnébussen, och tur är väl det. Deras pyttelilla, före detta kontorsrum på typ fem kvadratmeter, är ändå fullständigt belamrat av syntar, effektlådor och märkliga mojänger.

– Vi har väl ett trettiotal olika syntar. Somliga är bättre för live-situationer och somliga funkar bättre i studion, säger Christian.

Retro för hela slanten
Förutom att Kite spelar in i Logic använder bandet sig i stort sett uteslutande av äldre analoga syntar och effektburkar.

– Vi brukar utgå från en Studio Electronics SE 1:a. På våra första fyra ep:s gjorde vi i princip alla basljud på den, och vi använder den fortfarande ofta. Till skillnad från många andra gamla analoga syntar så hänger den med i sequensern och fixar ”dugga-dugga-dugga-dugga”-sextondelar när det behövs, berättar Christian Berg och fortsätter:

– För lead-slingor är Korg Micro Preset, en av de första hemmasyntarna, väldigt bra. Framför allt om man vill ha det klassiska OMD-soundet då och då.

Sovjetiska Polivoks är en tung pjäs i Kites artilleri.

Sovjetisk pansarsynt
Vidare i Kites arsenal av analogt studiogodis finns bland annat en rysk best till synthesizer. Den vid det här laget smått legendariska Polivoks. Lika hardcore som den låter, lika hardcore ser den ut. Enligt legenden (som är alldeles för bra för att orka faktakolla) lär reglage och switchar komma från samma tillverkare som gjorde instrumenteringen till ryska pansarvagnar på 80-talet – och det finns ingen anledning att betvivla detta. Det här är en synt som verkligen är robust på alla sätt och vis.

– Vi använder nästan aldrig samplers. Samplingar, ja, det händer. Men vi gör hellre våra egna från olika källor och kokar ihop dem till våra egna sounds. Vi har ofta minst fyra olika syntar som lirar samma grej. Vart och ett kanske de inte låter så kul egentligen, men tillsammans så funkar det. Många 80-talssyntar låter ju väldigt döda och sterila i sig själva. Men uppdubbade med till exempel en Roland Juno 60 eller andra riktigt bra analoga syntar så blir det bra, säger Christian.

– Just Junon är kanon för att fixa sågtandsvågformer när man behöver ett riktigt smutsigt, typ distat gitarrfräs, och annat som man vill ha ”in your face”. Dubbar man sedan upp det med en DX 7:a eller någon annan egentligen ganska trist burk så händer det något …

Roland Juno-60 kan prestera riktigt smutsiga ljud, och ofta dubbar Christian och Nicklas upp den med någon annan 80-talssynt.

Värdsliga toner
Annat som Nicklas och Christian gärna använder sig av, för att bredda Kites ljudlandskap och ge det en spännande och lite mer oortodox ljudbild, plockar de gärna från världsmusiken.

– Vårt trumset består egentligen bara av kick, virvel och någon puka. Istället för cymbaler och hi-hat använder vi hellre klippt brus för hi-hat och till exempel en samplad puka med mycket reverb för crasharna. Dessutom lägger vi gärna in till exempel en panflöjt eller säckpipa här och där för att ge musiken lite etnofärg och en touch av andra kulturer. När vi behövde ljudet av en blåval till en låt så spelade vi in en gummiboll studsad mot korrugerad plåt, skruvade lite på effekterna, och sedan var vi hemma, säger Christian och ler.

Studios reporter noterar glatt att en theremin (som kan höras bland annat på Beach Boys klassiska Good Vibrations) står i ett hörn av lokalen och ovanpå denna ligger ett fjäderreverb från Knas Ekdahl.

– Den här är riktigt bra. Den är spelbar! Alltså, man kan lira på fjädrarna, helt enkelt, berättar Nicklas och Christian med en och samma entusiastiska mun.

– Den är överlägsen när man vill ha hårda plåt- och metalljud, och det är ju en del av vårt sound, så den finns på många av våra låtar.

Bombay Happy Meal
Betydligt softare både ljudmässigt och till dess design är den Raagini Digital Electronic Tanpura som har en ganska central position i Kites studio. Den plastiga kuben ser ut som en kitschig leksak (snudd på något man skulle kunna få med sig i ett Happy Meal från McDonalds Bombay) men skenet bedrar. Detta är en fullständigt spel- och programmerbar raga-synt med oändliga möjligheter att skruva ut autentiska sitar-drones i alla dess former och skepnader. Perfekt när man som Kite vill bredda ljudbilden och samtidigt gå den lite smalare väg som Nicklas och Christian verkar vara helt ense är den enda rätta.

Det är den vägen de går. Och snart är vi nog betydligt fler över hela världen som följer…

"Vi kör vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra" säger Christian Berg (till vänster).

Kites favoritintrument i urval

1. Studio Electronics SE 1
2. Korg Micro Preset
3. Polivoks
4. Roland Juno-60
5. Mini Moog
6. Elektron A4
7. Raagini Digital Electronic Tanpura

Fakta Kite

Medlemmar: Christian Berg, Nicklas Stenemo
Diskografi: 6 ep:s – Kite, Kite II, Kite III, Kite IV, Kite V och Kite VI