Imogen Heap: ”Jag satte släppdatum innan låten ens var påbörjad”

För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet.

Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare.

Imogen Heap – Sparks

Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär.

– En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet.

– Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut.

Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet.

Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden.

– Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten.

Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det.

– På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden.

Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt.

Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar.

– Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen.

Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta?

Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan.

– Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna.

Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar?

– Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig.

Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument
Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln.

– Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna.

Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik.

– Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser.

Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas?

– Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma.

Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt.

– Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden.

Hur är The Gloves att skriva musik med?

– Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt.

På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves?

– Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda.

Hur skulle du då sammanfatta The Gloves?

– The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet.

Läs mer

• Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired
• Imogen Heaps hemsida