Henrik Linder från Dirty Loops om konsten att få till sväng

Aron Mellergård (trummor), Jonah Nilsson (keyboard, leadsång) och Henrik Linder (bas) i Dirty Loops. Foto: Pressbild

Här har vi alltså ett band som framgångsrikt kombinerar flyhänt musikantskap med en bländande harmonisk hantverksskicklighet och startade sin resa på Youtube med att skruva till listtoppande popdängor till sina helt egna verk.

Man släpper nu en platta kallad Turbo i samarbete med gitarristen Cory Wong från hårdfunkande jänkarna Vulfpeck. Ser vi en revival för knivskarp och hårdövad musik, och hur får man harmisarna att svänga i studion? Vi tog ett snack med bassistfenomenet Henrik Linder för att få klarhet i frågan.

Själv minns jag det närmast religiösa ögonblicket när Henrik Linder, sångaren och keyboardisten Jonah Nilsson och trummisen Aron Mellergård vältrade sig in som mellanakt på svenska Mellon för några år sedan och man snabbt kunde konstatera vilka som borde vunnit alla deltävlingarna. Här såg man en trio som på ett fyndigt och dynamiskt sätt tog sig an sitt uppdrag som überharmoniska rytmiker med sann musikevangelistisk knivskärpa i en blandning av funk, jazz, R&B och elektronisk danspop.

Min första fråga är självfallet hur ni kom på idén att bilda ett band som med ren punkfrenesi tar sig an alla rytmiska underdelningar som finns, i massiva arrangemang och levererar ett rent djävulskt sväng?
– Jag, Jonah och Aron har faktiskt gått både grundskolan, gymnasiet, Ackis (Kungliga musikhögskolan i Stockholm) och mer eller mindre växt upp tillsammans. Konceptet var nog inte så komplicerat egentligen utan vi ville ha en frizon där man fick testa alla galna idéer helt enkelt. Alla fick testa sina vansinnigaste uppslag utan att någon sa något om det. Det viktigaste var ju att vi alla tre ville åt samma håll. Var för sig kanske vi inte är fullt så fantastiska. Men vi delade en idé om vart vi ville ta det här. Om någon skulle droppa en jazzstandard i en obskyr tonart på en jazzklubb, så hade vi kanske varit lost. Det är inte vår hemmaplan direkt. Jazzfusionsgrejen däremot var ju ganska het mellan 1991-1994 och blev sedan ganska bespottad, men vi höll kvar den trots att det var sjukt ohippt och inte så många var inne på den. Men när man väl gick på de där konserterna så var de ju ändå alltid utsålda. 

Men det här med bas då, hur kom det sig att det blev det vapen du valde?
– Jag började spela bas när jag var 13 år gammal. Det fanns två anledningar att jag valde bas; det ena var Flea från Red Hot Chili Peppers. Det var det första där jag kände att det här vill jag göra. Det andra skälet var att jag var kär i en tjej som tyckte det var sexigt med bassister. De två första åren satt jag hemma och lärde mig att plocka ut basen på Red Hot Chili Peppers-albumen. Det var det första jag lärde mig och redan där tyckte jag väl att basen inte skulle vara längst bak utan mer av ett leadinstrument. Jag spelade både piano och trombon som liten. Men när jag började spela bas kändes det som något jag ville göra hela livet och så känns det fortfarande. Min hunger från det jag var 13 är fortfarande likadan.

Bas är ju vid sidan av harmoni mycket av en fysisk förnimmelse och jag själv och många med mig är väldigt förtjusta i frekvenserna runt 60Hz där jag tycker att basen bor. Vad har du för tankar kring det, har du en favoritfrekvens?
– Just 60Hz är faktiskt den basfrekvens jag vill skall vara framträdande och jag fick EBS att ställa om basfiltret från 80Hz till 60Hz i den stärkare jag använder. Ett annat frekvensområde är 7200 Hz där frekvensen för slap- och popgrejen håller till. Det är de enda frekvenserna jag känner till riktigt bra. När jag spelar in har jag ibland fejkat en tweeter och dragit upp frekvensen där den inte hörs men, ändå skapar briljansen som slår igenom i mixen.

Har du några tips till våra läsare om du spelar in ett bra basljud?
– Numera gör jag ingenting förutom att tracka basspåret och det gör jag hemma sedan några år. Den stärkare jag använder på den slutliga inspelningen är från EBS och heter Reidmar och den är nog bland de billigaste de har, för typ 3000 spänn. Det är en transistorförstärkare som färgar ljudet på ett bra sätt. Jag har ingen aning om frekvenserna där, men jag spelar in med en helt rak frekvenskurva. Jag boostar lite kring 60Hz och beroende om jag spelar slap eller finger och på min sexsträngade bas har jag en treble som nästan är mer som en presence och alltså stärker ett lite högre frekvensområde. Jag ställer nästan alltid equalizern på klockan 12, alltså egentligen helt clean, möjligen med lite boost i basen, så min signal är oftast ganska rak.

Basarna jag använder byggs i Kumla av Anders Mattisson och han har byggt alla mina basar sedan 2011. De har aktiva mickar och True Temperament-band och vi planerar att ge ut varianter på de två basarna jag spelar på, så de kommer att gå att köpa.

Den nya plattan heter Turbo och är ett samarbete med Cory Wong. Berätta lite om hur det kom sig att era vägar korsades? Kul namn på plattan förresten.
– Ja, Cory skickade en lista på namn och vi tyckte Turbo kändes bra. Namnet Dirty Loops var det för övrigt Danny Saucedo som kom på. Han skickade oss en lista med tolv förslag och namnet i sig har egentligen ingen speciell betydelse alls. Cory Wong kontaktade oss och undrade om vi ville göra något och vi sa javisst. Det gick ju förvånansvärt smidigt att jobba ihop även på avstånd. Den största skillnaden är nog att han jobbar väldigt snabbt och vi jobbar väldigt långsamt. Vi var tvungna att höja tempot rejält i vår skapandeprocess men hittade ändå rätt med kvaliteten.

Det där är ju spännande och man förstår att det tar tid att bygga dessa verk. Det finns ju inte en enda ton som inte är noggrant överlagd. Hur går det till att skapa en Dirty Loops-låt och hur funkade det i detta samarbete över Atlanten?
– Vår grej har ju varit litegrann att överdriva våra arrangemang, egentligen så mycket det går och inte lämna mycket luft emellan. Från början är det för oss ofta fråga om enkla följder med tre-fyra ackord som vi pyntar med våra arrangemang till bristningsgränsen. På den här plattan är främst Follow the Light, Thriller och låten Hästråtta grejer som kom från oss och som skickades till honom. De grejer som kom från honom var mer grooves som vi arrade upp och som han sedan la en melodi på. Där visste vi ju inte hur melodin skulle gå så där spelade vi mer sparsmakat. Det var egentligen inte så mycket överväganden utan vi gjorde vår grej och han gjorde sin. Lite av ”här är det och nu kör vi”.

Finns det en fara i att överdriva arrangemang så det nästan blir muzak av det hela?
– Det är kanske just egentligen någon form av muzak som vi gör och sätter en viss stolthet i. Vår grej har ju varit att nästan arrangera sönder låtarna från en enkel utgångspunkt och sedan pilla sönder varje takt. Det finns först en skiss som vi spelar in trummor på. Efter det så lägger vi om keyboarden lite grann och efter det så spelar vi in basen när allt annat är klart. Sedan när det är klart så kommer trummisen Aron och kollar vart han kan fylla igen hålen som blivit kvar, så det mesta är ju tokarrangerat. Att jobba med en trummis, eller i alla fall någon som inte är bassist ger ofta konstruktiva och unika lösningar.

Arons vision kanske inte är helt lätt att få fram på basen och då får man vara lite uppfinningsrik och blanda tekniker. Inte sällan är det en ton som gör skillnaden. Vi är nog alla lika mycket galna professorer. Jonah har de galna ackorden och Aron är ursprunget till många av våra rytmiska idéer. Själv är jag nog som bassist medlaren vars roll är att finna sig i läget och se till att det håller ihop. Vi är ju alla kompositörer i olika mått på de olika plattorna och det varierar oerhört hur lång tid det tar att göra klart en låt. Vi har grejer som har legat i tre år och väntat på en refräng. Det måste få ta tid om det skall kännas rätt.

Lyssna på albumet Turbo av Cory Wong och Dirty Loops (Spotify / Apple Music)