Här finns pengarna i att äga musik
Av Per Boysen
För att ta pulsen på dagsläget i musikbranschen intervjuar vi Erik Flicks, som är advokat och delägare på Roschier advokatbyrå. Han är inriktad på immaterialrätt med nästan tjugo år i branschen och jobbar med allt från artister till distributörer, men även med investerare som funderar på att köpa musikrättigheter.
Per Boysen: Vilka rättgheter handlar det om när man hör om dessa stora artister som “säljer sina rättigheter”? Är det masterrättingheterna (kopiera och sprida en inspelning) eller upphovsrätten (kompositör, låtskrivare)?
Erik Ficks: Här har vi en intressant utveckling, inleder Erik. Traditionellt sett tänkte man ju att det var upphovsrätten till kompositionen som det var värt att äga och investera i. Men på senare år, som en följd av den digitala distributionen, har de mekaniska rättigheterna och masterrättigheterna fått ett större värde. Man ser dels att det blir löpande kassaflöden från digital distribution, exempelvis Spotify och Apple Music, men också att man kan få synkroniseringslicenser, pengar för när musik används i film och teve. Det finns också en tanke om att tiden går vidare och att viss unik musik inte kommer att göras om. Därför har det ett visst värde att äga och bevara den så som den spelades in. Speciellt med artister som man vet inte kommer att kunna återskapa musiken. Det som har fått mest uppmärksamhet är försäljningen av kataloger som Bob Dylan, Fleetwood Mac, Bruce Springsteen och liknande. Men det gäller också senare musik, som elektronisk dansmusik, så intresset har varit stort och brett.
Skivkontrakt eller starta eget skivbolag?
En del ersättning går till skivbolag då musik används i media. Men är det tillräckligt mycket för att det ska vara någon mening för artister och kompositörer att lägga ner arbete på att starta eget skivbolag?
EF: Jag tror det är lätt att hamna i den fällan att man tror att det är “antingen eller”. Det fina med de närstående och mekaniska rättigheterna är att fantasin nästan är det enda som sätter gränser. Det går att vara väldigt flexibel i kontraktskrivandet. Det behöver inte vara så att du antingen äger eller inte äger, utan vad det egentligen handlar om är att fördela risk och belöning i avtalet, såväl för prestationer som för kontrollmöjligheter. Det klassiska misstaget är att skriva bort för mycket rättigheter för länge. Om man till exempel avtalar att ett skivbolag äger större del av rättigheter under en period på fem år och att rättigheterna därefter går tillbaka till upphovsmannen och man således fördelar inkomsterna utifrån detta, så är det på många sett ett säkrare avtal än en period på 25 år.
Taylor Swift fick spela in sitt tidigaste material på nytt för att hon ville ha rättigheterna. Pressbild från MTV, 2015.
PB: Ja, jag läste om Taylor Swift’s nya avtal med Universal Music Group under etiketten Public Music där hon behåller masterrättigheterna. Men man undrar ju förstås hur mycket de bergränsade långsiktiga inkomstmöjligheterna begränsar UMG:s vilja att satsa på samarbetet?
EF: Jo så är det ju, men det är svårt att veta hur många procent det handlar om. Men om bolaget kan anta att de får tillbaka en stor del av utgifterna inom två till tre år, då är det ändå värt att satsa på. Men det är klart att om bolaget inte har möjlighet att tjäna igen pengarna på kort tid, då minskar förstås incitamenten.
Lagstiftning och bolagsstrategi
Det har inte ändrats mycket inom immaterialrätten på senare decennier, förklarar Erik. Fokus har däremot varit på hur långa skyddstider man lagstiftar om. Det senaste angående masterrättigheterna är att om inget av den inspelade musiken har givits ut på femtio år så tappar bolaget rättigheterna helt. Därav den uppsjö av utgivna andrahandstagningar med sextiotalsartister, vars egentliga syfte är att göra det möjligt att behålla masterrättigheterna.
PB: Många har nog trott att någon på skivbolaget måste ha tyckt att dessa inspelningar var så bra att de är värda att ges ut. Så det är ren affärsstrategi alltså?
EF: Ja. Ibland görs det lite marknadsföring men det finnns också utgivningar som man smyger ut i en liten upplaga som bara finns tillgänglig för en dag.
AI och skyddade rättigheter
PB: Hur ser man på rättigheterna till den inspelade musik som använts till att träna AI-algoritmer som till exempel UDIO och SUNO? Dessa tjänster kan på några sekunder skapa en ljudfil som låter låter på pricken likadant som befintliga artister, till exempel innehållande John Lennons sångröst, ja till och med sångaren Andrea Bocellis italienska dialekt från uppväxten i Toscana.
EF: Ja, exakt! Det är just detta som är problemet men frågan är om det inte redan är för sent att göra något åt det. AI är komplext och det snackas mycket om att ligga i framkant men det är helt klart att AI inte är upphovspersoner, skapande musiker eller andra kreatörer. I den nya AI-förordningen fokuserar man på allmänna konsumentsäkerhetsaspekter; man vill se en livskraftig industri, säkerställa för konsumenter att de förstår vad de konsumerar och man vill ha fria och oberoende medier. Det upphovsrättsliga skyddet nämns däremot knappast över huvud taget. Man för fram att om det som skapas av AI inom musik och rörlig bild förs ut på marknaden måste det tydligt visas att det är AI-genererat, men förordningen har mycket lite att göra med hur originalen för dessa uttryck först skapades.
Inom det nya upphovsrättsdirektivet, som efter tio års förhandlingar trädde i kraft så sent som 1:a januari 2023, visste man inte att AI-tekniken skulle utvecklas så snabbt som det har gjort nu. Där talar man om text och föreställde sig bibliotek som har digitala böcker med index som potentiellt kan ersätta en hel industri. Här gäller, för text, regeln att man som upphovsperson har rätten att vägra låta sina verk användas till att träna AI. För musik är problemet idag att de här modellerna redan har tränats på digitalt material, utan hänsyn till vidhäftande rättigheter.
Erik berättar om en del rättsliga processer som pågår i världen. I USA har vissa tidningar stämt AI-modeller och i Storbritannien har bildbyrån Getty Images stämt en AI-tjänst. I det fallet visade det sig att flera av bilderna hade Getty’s ”vattenstämpel” synlig. Erik Flicks tror att dessa fall kommer att lösas som en ren ersättningsfråga där ”man betalar ersättning beroende på hur mycket pengar som flödar in och sedan kommer det att fortsätta på samma sätt. Så beträffande allmänt upphovsrättsligt skydd har nog det tåget redan gått”.
Gammal musik har visat sig förvånatsvärt livskraftig, men om man på sjuttio- och åttiotalet frågade lagstiftarna om det skulle komma att behövas framtida skydd för rättigheter så trodde man på den tiden att ”Nja, ge det trettio år, sedan har folk glömt och då finns det inte någon marknad längre”. På så sätt har man ju redan förlängt upphovsrätten och även masterrättighetterna till 30, 50 och 70 år.
Tidigare betalade skivbolagen för dyra inspelningar. Trots att det numera blivit billigare att spela in musik har de gamla avtalen levt kvar och allt fler börjat uppfatta det som oskäligt att skivbolagen skulle ha så stor del i framtida intäkter. Här kan man säga att vi nu har kommit ikapp verkligheten och skivbolagen idag är tvungna att leverera i form av marknadsföring och annat för att behålla sina gamla andelar.
Läs mer:
Recommended Comments
Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera
Du behöver vara medlem för att delta i communityn
Bli medlem (kostnadsfritt)
Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!
Bli medlem nu (kostnadsfritt)Logga in
Har du redan en inloggning?
Logga in nuLogga in här.