Fri i skapande av instrumentalmusik

Magnus Sveningsson. (Foto: Jenny Baumgartner)

Magnus Sveningsson är musiker, producent och basist i The Cardigans. Med projektet Råå har han de senaste åren hunnit ge ut två album, en remixsingel, en cover-EP och ett live-album på skivbolaget Malmö Inre som han driver tillsammans med bland andra The Cardigans-kollegorna Lasse Johansson och Bengt Lagerberg.

Kan du berätta hur Råås senaste album Ljungens Lag kom till?
– Jag och producenten Carl Granberg hade en idé om att blanda in mer av jamaicanska och afrikanska influenser i Råå. Vissa perioder lyssnar jag bara på afro eller reggae och det verkade som en kul väg att testa. Jag gjorde mina demos på egen hand i min studio på Österlen men delade dem med Carl lite tidigare i processen än jag brukar. Jag samlade ihop en stor hög med skivor som vi lyssnade igenom efter trumljud och fann en hel del rastafaritrummor. Med dessa började vi bygga rytmer som vi sedan mixade med de knastertorra vintagesyntarna.

– Vi ville skapa ljudkombinationer som kändes oväntade och skoj och vi var båda väldigt noga med ljudens beskaffenhet. Frekvens, densitet och knorr var ständigt under diskussion i arbetet av Ljungens Lag. Sammantaget blev det en rolig skiva som inte påminner om så mycket annat. Jag är väldigt stolt över den, men är nu i kast med nästa skiva - alltså har jag skiftat fokus mot nya intressanta kombinationer.

Råå – Ljungens Lag

Kan du nämna några favoritkombinationer av ljud på albumet?
– Basklarinetten har blivit ett av de viktigaste inslagen i Råås musik. Bebe Risenfors, som vår klarinettist heter, är enormt bra på att finna ut vad som passar att spela till respektive låt.

– Första minuten av låten Ett spänningsmoment senare är härligt mixad med en Gambisk balafon, spinett från en östtysk Vermona Piano-strings, ett Juno 60-arpeggio, en stram baskagge och så Svante Lodéns mästerliga percussion.

– Natt faller över Holma är en blinkning till det fina bandet Yo la Tengo, både titeln och rent musikaliskt. Där återfinns basklarinett, Fender VI-bas och ett slags trumset uppbyggt av en soptunna och diverse plåtlock. Under allt ligger en improviserad drone av Arp Odyssey och Crumar Performer.

– Andra väl använda syntar är Baldwin Syntasound vars celloljud är helt magiskt ensligt, ARP Omni som överraskande nog har ett superfint dragspelssound som vi använt i titelspåret, Roland RS 09 och så världens första keytar; Weltmeister Basset. Den sistnämnda har en sjuk subbas fast med en gnutta tangentljud likt ett Fender Rhodes. Extremt användbart till rätt låt.

Musiken du släpper med Råå är instrumental. Ser skapandet av musiken annorlunda ut för dig när den är textfri i jämförelse med låtar med sång och text?
– Jag bestämde mig för att försöka mig på instrumentalmusik just för att jag inte hade lust att skriva texter och absolut inte sjunga nåt mer. Har man inga ord som bränner i bröstet för att få komma ut bör man ju strunta i att skriva nåt alls. Jag blev väldigt fri i skapandet då kombinationen av gamla vintagesyntar och effektpedaler gav resultat som jag inte kunnat räkna ut. Jag är varken flyhänt på piano eller gitarr, så där fanns noll chans att överraska mig själv. Jag är för dålig på instrumenten. Råå gör egentligen väldigt enkel musik. Det är i stämningen och instrumenteringen som det händer… Eller förväntas hända.

Magnus Sveningsson. (Foto: Jenny Baumgartner)

Jag tycker mycket om titlarna på dina låtar. Har du några tips eller knep för att komma på låtnamn? 
– Tack! Jag är också väldigt förtjust i dem. Jag skriver direkt ner ord jag hör, eller kanske snarare tror att jag hör. Sedan kan det bli en ordvits av det eller bara något oväntat. Min första skiva hade ju flera skånska ortnamn som låttitlar. Ljungens Lag var först tänkt att ha flora och fauna som tema. Nu är det bara Bid din tid videung kvar från detta uppslag.

– Låten Vispen fick sitt namn efter en av våra orientalkatter.  Han och bästisen Doris kommer förresten pryda omslaget på nästa Råå-skiva.

Skiljer det sig att jobba med projektet Råå i jämförelse med bandet The Cardigans?
– Det går inte ens att jämföra. Med Cardigans hade vi en uttalad låtskrivare i Peter och en ordsmed i Nina. De två sista skivorna Long Gone Before Daylight och Super Extra Gravity är dock rätt demokratiskt skapade. Vi ansträngde oss verkligen för att spela tillsammans i studion och skulptera fram arrangemangen.

– En annan skillnad är att vi alla levde under press för att leverera med Cardigans. Det fanns alltid en anspänning i luften även om vi i det stora hela arbetade konfliktfritt. Skivbolaget Universal hade rätt stora förväntningar på oss. Minns att 400.000 sålda exemplar av Super Extra Gravity sågs som en katastrof. Annorlunda tider då!

– Med Råå känner jag mig väldigt mycket i kontroll över musiken, även om jag absolut behöver en producent/mixare för att krama ur det bästa ur ljuden. Det vore intressant att spela in något nytt med Cardigans nu och få med en del av min nyvunna kunskap i gamla syntar. Detsamma gäller för min bandkamrat Lasse som snart släpper sitt debutalbum på Malmö Inre under namnet Lost Johansson - där är det mycket melankolisk Moog för pengarna!

Måndagsintervjun är en serie där @Lotta Fahlen intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, och publiceras varannan måndag.