Filmkomposition med Nathan Larson

Nathan Larson.

Nathan Larson är filmkompositör, multiinstrumentalist och författare baserad i New York och Malmö. Med sin start i punkrockscenen i Washington D.C. på 90-talet har han sedan dess komponerat musik för otaliga filmer och TV-serier - Juliet, Naked, The Skeleton Twins, Lilja 4-ever och Boys Don’t Cry för att nämna några. Tillsammans med cellisten Gerda Holmquist driver han kollektivet Subchamber Ensmble som är en grupp klassiskt skolade musiker som arbetar med improvisation och intuitivt musikskapande.

Subchamer Ensmble:

När vi möts på ett café i Malmö har Nathan just kommit tillbaka efter en intensiv inspelningsperiod av musiken till Warner Brothers-produktionen The Parenting i New York. Nathan berättar.

– Det här har verkligen varit ett drömjobb. I USA är det möjligt att som företag få skattelättnader om man samarbetar med stora städer, såsom New York eller Atlanta, och anställer fackliga musiker i staden. Dealen är att företaget hjälper staden ekonomiskt genom att spela in där, och företagen i sin tur får betala mindre skatt. Till The Parenting spelade vi in en stor orkester med handplockade musiker, och då jag i princip växte upp i New York så känner jag många av dem. När det går via facket får alla musiker ordentligt betalt och blir ordentligt försäkrade, vilket inte är vanligt. Om du är musiker i New York, speciellt en orkestermusiker, måste du verkligen jobba hela tiden. Många av de här människorna spelar i shower som Lejonkungen på Broadway, för Philharmonic eller Metropolitan Opera som sitt brödjobb, för att sedan göra andra grejer där de kan vara mer kreativa och uttrycksfulla på sina lediga dagar. Det här är ett fint sätt att supporta de här människorna och det var en otrolig upplevelse.

Nathan berättar att han komponerade mycket av musiken till The Parenting i hans studio i Malmö. Vissa av demoinspelningna han spelade in där, bland annat en del slagverk och inspelning av en kinesisk månluta, finns med i den färdiga filmmusiken. Men när det var dags att spela in åkte han till New York där han tillsammans med en kör, en orkester och en stor grupp musikproffs med olika specialkunskaper intog den legendariska studion Power Station.

– Det var Nile Rodgers studio på 80-talet och album som Let's Dance med David Bowie och Madonnas Like A Virgin spelades in där. Det är en fantastisk byggnad - en gigantisk gammal kraftstation ombyggd till studio på tre våningar. Corona är fortfarande en grej i USA så vi fick förhålla oss till en hel del regler kring avstånd under inspelningen. Stränginstrumenten placerades på översta våningen, träblås, flöjt och oboer på mellersta våningen, och brass längst ner. Allt kopplades samman via kameror och det var till och med folk från LA, som har gjort orkestreringen, med på Zoom. De hade en egen set up i deras studio i LA och kunde titta, lyssna och kommentera om det var något de ville ändra. Det var uppriggat på ett otrolig och minst sagt sofistikerat sätt.

Kan du berätta lite mer om hur du tog dig an det här projektet från första början?

– Jag tog mig an det här uppdraget på samma sätt som jag alltid gör när jag skriver för film. Första stegen är att förstå vad regissören, eller beställaren, är ute efter. Det är mycket viktigare att förstå personen som gör produkten än vad du föreställer dig att produkten ska vara för något. Craig Johnson, The Parentings regissör, känner jag väldigt väl. Jag skrev musiken till hans komedidrama The Skeleton Twins och vi jobbade även tillsammans med Alex Strangelove för Netflix. Så när jag började skriva visste jag redan vad han gillar och inte, hans intention med filmen och hans grundläggande livsfilosofi. Vad livet och film är för honom. Han är en väldigt varm och kärleksfull person så även om det är en skräckfilm han skapat så vill han komma år mycket värme och humor. Så jag kunde starta från en plats av att försöka hitta det där varma men samtidigt applicera allt det som kommer med genrerna skräck och komedi.

– När jag komponerar filmmusik skriver jag först ett längre stycke där alla ideér jag kan komma på ryms. Sedan sparar jag ner de olika elementen i stycket som stems, det kan exempelvis vara alla fioler som en stem, något synthljud eller ambientljud i en annan, slagverk som en tredje, och så vidare. Sedan skulpterar jag med de separerade ljuden till videomaterialet. När allt kommer från samma stycke, snarare än att ett nytt stycke skrivs för varje scen, så skapar det en helhet och du kan göra otroligt mycket genom att addera eller ta bort olika element.

Nathan Larson med Subchamber Ensmble. (Foto: Camilla Rehnstrand).

Du nämnde att du samarbetade med några som gjorde orkestreringen i det här projektet, kan du berätta lite mer om det?

– Ja, de är otroligt skickliga på vad de gör, de jobbar med Marvel-filmerna och alla stora filmer i Hollywood. Det jag gjorde var att när jag skrivit klart något så skickade jag alla MIDI- och audiofiler till dem och så gick de igenom allt material för att se till att det funkar för instrumenten i orkestern att spela och för kören att sjunga. Det kan exempelvis vara så att du skriver något för fiol som går för snabbt för att faktiskt spela, eller att det hoppar mellan olika oktaver på ett sätt som är omöjligt, då löser dem det. Det är en hel vetenskap som jag inte kunde så mycket om innan, så jag växte mycket under det här arbetet. Jag fick exempelvis lära mig skillnaden mellan hur en grupp av oboer låter i jämförelse med en grupp fagotter, hur man får en grupp flöjter att låta rikare och då körarrangemangen var ganska komplicerade fick jag även lära mig nya sätt att spela in kör på.

Behövde du också lära dig alla instrumentens olika tonomfång?

– När det kommer till tonomfång så har jag ett ljudbibliotek, Bernard Herrmann sample library av Spitfire Audio, med väldigt bra och detaljrika samplingar och där omfånget för varje instrument är satt så att det ska vara realistiskt. Du kan inte ta en sampling av till exempel en basflöjt och pitcha den riktigt högt, vilket i och för sig kan vara kul men inte går att spela.

När du tonsätter en film, hur gör du för att förstå någons annans vision?

– Det allra viktigaste är att förstå vad filmens ton är, alltså filmens atmosfär. Ibland är tonen självklar för skaparen, som med The Parenting, och då är det enkelt att jobba med. Men det händer att jag jobbar med människor som inte vet vad tonen är och därför kämpar med att få ihop en film eller TV-serie, som vill att musiken ska fixa problem, att den ska distrahera för att det är något i scenen som inte fungerar. Ibland funkar det men det är svårt att lösa ett problem som är fundamentalt i strukturen av bilden, när det de försöker förmedla inte är tydligt för dem. Det känns alltid falskt, även om betraktaren av filmen inte vet att det är just det som de upplever, så känner dem att det är något som inte stämmer och de kommer fråga sig “varför?”.

Nathan Larson på Dream Music Three. (Foto: Camilla Rehnstrand).

Så när frågan “varför” inte poppar upp, då har man lyckats?

– Exakt! Utmaningen är alltid att kunna fråga sig själv om musiken är motiverad och om den inte är det, se vad man kan göra annorlunda. När intentionen och tonen är tydlig kan det såklart ändå uppstå problem längst vägen men då den fundamentala filosofin finns där i grunden så löser det sig alltid. Men när det är otydligt startar det en dominoeffekt av problem som är svåra att lösa.

Kanske är det så med all typ av musikskapande egentligen? All typ av skapande till och med?

– Jo verkligen, så är det med allt. Det måste finnas ett förtroende, både mellan medskapare och publik. Publiken måste känna sig trygga med att du vet vad du håller på med. Det är viktigt att komma ihåg att publiken alltid vill att du ska lyckas. Människor kommer “give you the benefit of the doubt” men inte särskilt länge - du måste förtjäna det.

Utöver att komponera musik är Nathan även konstnärlig ledare för Dream Music och Lumen Project, vilka båda är musikevent där minimalistisk musik spelas under lång tid, där inga övergångar mellan artister görs och där publik och musiker är lika viktiga.

Kan du berätta mer om den här typen av musikevent och varför det här formatet att lyssna och uppleva musik på är viktigt?

– Jag tror det är samma sak som jag snackade om kring filmmusik, det där med att ha en intention. När det kommer till de här mer experimentella musikeventen som jag arrangerar, så är intentionen att komma in till en miljö där vi är på en lika nivå, vare sig du är en musiker eller någon som är där för att lyssna, för att skapa en resonant känsla, en positiv upplevelse som är upplagd för att sammankoppla och inte skapa distans. Och vi alla önskar ha den upplevelsen. Vi har ingen scen vilket tar bort pressen att applådera för publiken och att göra något performativt för musikerna. De ger sina ljud till platsen snarare än att uppträda och upplever på sätt musiken på samma sätt som publiken. Så om intentionen och tonen är satt, och det gäller all typ av musik, så blir människors upplevelse renare.

Nathan Larson på Dream Music Three. (Foto: Camilla Rehnstrand).

Utforskandet av det här formatet började som ett experiment i form av en 24-timmars non-stop-festival i Hudson i New York tillsammans med Melissa Auf der Maur som spelar i band som Horn och Smashing Pumpkins. Sedan dess har Dream Music och Lumen Project utvecklats och intagit fler platser - Malmö Live i Malmö, Husavik på Island och Beirut i Libanon. 

– Något som är viktigt med de här typerna av event är att de pågår under lång tid. Det fanns en period i mitt liv när jag spelade i band och mycket av min kreativitet gick åt till att skriva poplåtar. Det var så mycket som skulle hända och uttryckas inom ramen av poplåtens två och en halv minut och jag kom till en punkt där jag plockade upp gitarren och direkt sköt ner idéerna för att de kändes kliché eller för att det inte fanns några nya ackord att spela. Jag behövde konfrontera det här och det ledde till att jag utveckla de här längre formaten tillsammans med min vän Melissa Auf der Maur. Vi båda kände att vi behövde göra oss fria från tidspressen för att känna oss sammankopplade med musiken igen och hamna på en djupare plats med musiken. När den där klockformade kurvan tas bort, eller den dras ut under en mycket längre tid, så är det snällare mot nervsystemet.

Nathan Larson och Melissa Auf der Maur berättar om Dream Music (video) >

– I samband med att vi utvecklade det här kom jag till en massa personliga och spirituella insikter. Jag började praktisera transcendental meditation och något som du lär dig av den meditationen är att ha en mycket långsammare metabolism, ett sätt att tolka och ta in världen utan att hela tiden bli triggad av omgivningen. Och om du blir triggad kan du återhämta dig mycket snabbare. Att inte trycka ner ilska eller sorg utan att låta det komma ut och låta det lösas upp.  Alla de här grejerna börjar se ut som samma sak för mig, vare sig det är musik eller att vara ute och gå - allt tycks mer och mer vara ett uttryck för samma sak. När jag pratar om filmmusik, eller de mer experimentella drone-eventen, så återkommer jag till frågan: vad är din intention när du gör det här? Vad vill du att människor ska känna? Vi kan göra mycket skada med våra ord, med vårt språk och kroppsspråk, vi kan verkligen påverka vår miljö på ett dåligt sätt, så idén är att göra mindre skada. Det här gäller till och en skräckfilm, där tanken är att göra betraktaren riktigt jävla rädd titt som tätt, för att sedan ha en utlösande rolig del att vila i. Det är en åktur men även den kan göras med kärlek.Länkar:

Nathan Larson IMDb >
Lumen Project >

Sociala medier:

Nathan Larson >

Succhamber Ensmble >Måndagsintervjun är en serie av @Lotta Fahlén där intressanta personer från musikbranschens alla hörn delar med sig av sin expertis. Artister och musikproducenter till PR-snillen och ljudtekniker ger en inblick i sina skapandeprocesser, arbetsmetoder och delar med sig av värdefulla tips och erfarenheter de samlat på sig längst vägen. Här hittar du tidigare artiklar i serien Måndagsintervjun >