Eva Dahlgren om låtskrivande: ”Ge aldrig upp!”

Varje gång jag åker över Centralbron på väg hem till Södermalm, så har jag sedan många år tillbaka tittat upp mot de vackra husen uppe på höjden av Mariaberget, och lite drömskt tänkt att där någonstans bor Eva Dahlgren. Snabbt följt av tanken att där har hon också sin härliga låtskrivarstudio. Därför kändes det lite speciellt att kliva in precis just där.

Eva Dahlgren är enligt Wikipedia en av de mest prisbelönade svenska artisterna i modern tid. Ta bara det här med nio Grammis. Hon är dessutom nu aktuell på flera fronter. Inte minst med en firad arenaturné med 30-årsjubilerande mästerverket En blekt blondins hjärta.

Och på tal om låtskrivande så har Eva Dahlgren tidvis varit ganska öppen med sin process. I boken "Hur man närmar sig ett träd" från 2005, får vi följa hennes vedermödor på ett lättsamt sätt.

Jag kan ana en viss prestationsångest i din bok, stämmer det?
– Anledningen till att jag skrev den boken var att jag ville ta reda på hur processen ser ut. Jag ville bort från att kalla det prestationsångest till att förstå att det här är vägen fram. Och i stället för att må dåligt i det försöka förstå att ”du kommer inte att komma dit bort om du inte går den här vägen först”. Och trots att det är så jävla viktigt tog det många decennier innan jag kom underfund med det. Såklart.

Eva berättar att hennes process i stort sett likadan ut sedan låtskrivandet blev hennes yrke.
– Oftast går jag hit och sätter mig och spelar. Sedan händer det. Efter tre veckor av vandring, genom allt det dåliga, fula sökandet efter någonting, tills man till slut känner att ”aah, här var den!”. Då kommer den där låten som jag väntat på. Som låter magiskt just i den här perioden i livet. Och sedan är det bara att skriva vidare på något sätt.

Kan du sätta fingret på signalerna som bekräftar det du har sökt?
– Ja, att jag blir lite förvånad. Tänk att det gick att göra ännu en kombination av de här få ackorden som vi har att leka med. Eller, tänk att händerna lade sig så här nu och så bara ”ah!”. Glädjen över att något låter fint! Kanske flyttade jag bashanden till någon ton som gjorde att det skar sig lite grand och plötsligt tänker jag ”åh, vilken klang!”. Och sedan åker jag iväg på en resa in i en ny värld av bilder.

Vad är en bra melodi för dig?
– Jag tycker om lite udda melodier, de som tar sig vägar som man inte trodde att de skulle göra. Som när man hör dem första gången tänker ”jahaaa…?” och sedan ”jahaaa, ja!” De får gärna ligga på vanliga ackordföljder, det rör mig inte. Men att kunna hitta en annan, överraskande, väg i de ackorden, det älskar jag! Det hänger väl kvar sedan jag lyssnade på musik som liten.

Eva Dahlgren pratar sedan – som i flera andra intervjuer – om när hon upptäckte musik för första gången och om sin första aha-upplevelse med Beatles låt "Strawberry Fields" och trippen som de gav sig in på i outrot.
– Det är det som är musik för mig, säger Eva.

Vi konstaterar att det är svårt att koka ned allt till en formel och Eva håller med.
– Ja, det där är svårt alltså. Vad är det som gör att allting hamnar rätt? Att texten, melodin, ackorden och ljudet blir till den där perfekta kakan?

Jag skojar om att det är ju precis det vi vill veta och att vi förväntar oss att hon ska ge oss svaret. Eva skrattar och resonerar vidare.

– Nä, men det är vad som är magiskt med det här jobbet. Att ingen av oss som låtskrivare vet det. Vi kommer att söka svaret hela våra liv. Samtidigt tar sökandet ju aldrig slut! Ingen vill bli klar med det här. Vi vill egentligen inte nå till den där ultimata låten och känna att det inte finns mer att göra. För vad ska man göra sedan?

Bilder från En blekt blondins hjärta, 1991.

Vad har du för tips för att komma förbi det svåra i att göra klart en låt?
– Man ger inte upp! Men det är just den där svarta perioden innan som man måste komma igenom, och förstå att den är en av de viktigaste perioderna för att de där låtarna ska komma sedan. Låtar kommer inte bara av glädje. Det kan de göra, men man måste ta sig igenom det där arbetet. Och jag tror att det är då som hela processen pågår i huvudet och sorterar idéer fram och tillbaka. Det kan vara veckor av skitlåtar som i slutändan blir något som man själv tycker är magiskt.

Det har alltså tagit lång tid för Eva att komma underfund med att processen ser ut så här. Hon berättar om hur det hela började för henne.
– När jag började skriva låtar så var det ju bara som en gåva. Helt plötsligt så gör man det! Men anledningen till att jag började var att jag väldigt liten och inte förstod att jag hade börjat skriva låtar.

Hon berättar om hur hon kämpade med blockflöjt och fiol i kommunala musikskolan och att hon tyckte de var ”fruktansvärda instrument”. Beatles var hennes husgudar och hon fick inte fram det hon ville på fiolen. Men när mamman köpte ett piano satt Eva och prövade sig fram efter skolan.

– Vissa dagar lät det jättebra. Och andra dagar blev det bara fult och jag förstod inte varför. Och jag spelade mest på vita tangenter. De svarta låg ju lite för långt bort för mig att nå. Jag förstod inte att det berodde på vilken tangent jag hade börjat på om det skulle låta fint eller inte. Så det blev ett mysterium för mig. Men samtidigt så var det ju också så att jag blundade och spelade. Och så spelade jag de bilder från dagen som jag hade i huvudet. Vi bodde i Lund och det var ofta dimma där. Eller storm. Och jag började förstå efter ett tag att när det var dimma så blev det lugna låtar. Och när det var storm så blev det mer expressivt.

Eva fick sedan en gitarr av sin mormor som hade gått gitarrkurs (i hopp om att träffa ”härliga karlar”) men gett upp. Eva blev tonåring. Gitarren gick att ha på rummet och med den hittade hon ett sätt att stänga av. Texter började komma.

– Jag tror att det var att få ut hela tonårsgrejen. Allting handlade ju om kärlek egentligen. Eller de gamla vanliga grejerna: kärlek, ensamhet, vänskap, livet och döden. Allt det där som blir så stort i den där åldern. Så i stället för att prata med mina kompisar som var lika vilsna, fick jag ett eget sätt att kanalisera detta. Och det gick mycket bättre att hitta svaren själv.

Eva började spela upp sina låtar på skolavslutningar och hade ett ”litet konstigt band” med vilka hon spelade in lite demolåtar. När jag frågar om hon samlade texter i en pärm går hon fram till ett skåp och plockar fram, just precis… en gammal pärm! Och mycket riktigt – där är de. De 130 låtar som hon knåpade ihop innan hon fick sitt skivkontrakt i slutet av 70-talet. Jag kastar en nyfiken blick och ögonen faller på en låt med titeln ”Vackra Ellen”.

Eva hade sina inspirationskällor. Däribland redan nämnda Beatles förstås. Men hon fick också en viss bredd i sitt lyssnande tack vare skivreorna. Det kunde bli alltifrån afrikanska rytmer till Bach. Eva konstaterar roat att skivreorna nog gav ett bredare spektrum i musik än vad streamingtjänsternas algoritmer ger idag.

Hon berättar att hon även i tonåren – precis som när hon var liten – skrev på bilder:
– ”Här är jag i en skog och går. Och det doftar så här”. Och sedan bara så kommer ett ord till det. Så var det med en av mina gamla låtar – ”Häxorna” – som jag fortfarande tycker väldigt mycket om och som gick så här: ”Minns du vår skog. Där häxorna låg. I gräset och sjöng. Ballader om sin ungdom.” Det är ju en jättestark bild av två äldre kvinnor som typ ligger och röker i skogen. Och sjunger lite med knarriga röster och så… Det var hela tiden så det gick till.

– Senare när karriären tog fart blev låtskrivandet mer som ett jobb och då följdes inte alltid text och melodi åt på samma vis utan de blev två separata processer.

– Ofta finns någon slags blajtext så att jag vet vad det handlar om. Men jag har inte energin eller känslan i kroppen för att sätta mig ner och arbeta med en text. För ibland följs de åt. Men oftast så är det två olika jobb känner jag. Att skriva musiken är bara intuitivt. Bara en känsla i kroppen av något flow eller så där. Textarbetet kräver däremot ändå en viss typ av... ja, hjärna.

Eva Dahlgren utgår ofta från bilder när hon skriver låtar.

Jag ber henne att förklara detta med att hon ”vet vad det handlar om” fast hon kallar det blajtext.
– Jag vet vad ämnet är, vad känslan är, var den ska ta vägen eller så där. Det är inte bara det att det är en melodi. För den är egentligen ”klar” kan man säga. Men jag har ju inte fått dit alla beståndsdelarna.

I boken "Hur man närmar sig ett träd" skriver Eva om processen bakom låten Det som var så viktigt då. Att hon hade titeln fast hon från början inte riktigt visste vad den skulle komma att handla om.

Hur ofta händer det att du börjar en låtskrivarprocess med själva titeln?
– Det är inte så ofta. Men om jag minns rätt så hade jag en bild av Umeälven där jag var med min farsa på somrarna. Och doften av abborrarna liksom. Det var det som var hela grejen. Och då är det så otroligt spännande att se var det ska ta vägen med bara några få komponenter.

Detta med att minnas Umeälven och abborrarna och att göra en låt av det får oss att undra om hon ständigt har ”går det att göra en låt av det här”-hjärnan påslagen.
– Nej. Det har jag inte. Men mitt liv går i någon slags cykler där jag har mina låtskrivarperioder som kan hålla på ett år kanske. Och då går jag gå in i låtskrivandet helt och hållet. Det är ju ett speciellt sätt att vara. För det funkar inte för mig att kombinera med artisten som står på scenen. Det är en helt annan människa som ska synas, vara utåtriktad och förmedla någonting. Låtskrivaren ska bara liksom ta in och vara i det här huvudet, liksom. Så det är två helt olika arbeten.

I en tid då det är vanligt att hittar har en lång rad låtskrivare med beatmakare och topliners med mera undrar jag om co-writing är något för henne.
– Nej, jag har försökt mig på det men finner ingen njutning i det. Det handlar nog om att jag inte ser låtskrivande på det sättet. Jag kanske hade kunnat göra det när jag var yngre. När låten var lite mer att leka med. Men nu för tiden känner jag att det är en sådan stor, privat, sak för mig att göra. Så det får inte plats någon annan i mitt låtskrivande. Jag får inte den här aha-upplevelsen av ”Wow, vad cool det blev”. För hur ska vi kunna dela samma bild? Hur ska vi kunna dela den där doften av Umeälven? Av abborren? Det gör vi ju inte. Han eller hon är ju inne i sin värld. Hur ska vi mötas där? Och det gör vi inte. Jag har inte den nyfikenheten på kombinationen faktiskt.

Men ibland tycker jag det är kul att träffa yngre låtskrivare och höra hur de tänker.

Finns det något kring låtskrivande som du själv har funderat på och som jag glömt att fråga om?
– Jaaa, är det är viktigt att skriva låtar? Ja, säger jag! Musik är en av de viktigaste konstformer som finns. Just på grund av att den är så snabb att tala med oss. Att vi snabbt kan hamna på samma ställe med varandra utan att vi behöver förklara oss. Och det blir en sådan gemenskap och förståelse för vad det är att vara människa. Om man ska ta låtskrivandet på allra största allvar så är det just det. Att vi kan nå varandra genom musiken. Det spelar ingen roll varifrån du kommer, var på jorden du är, vilken klass du tillhör, vilket kön du har eller vad du har varit med om. Vi kan ändå mötas i den där låten eller i den där musiken och förstå varandra. Det är så otroligt vackert!Eva Dahlgrens 4 låtskrivartips

Skriv på bas
– Det klurigaste i början är när man tycker att händerna bara gör det de brukar göra. Då brukar jag gå till basen. För att den är så fri, liksom. Vad är det här A:et? Det kan vara vad som helst! Det kan vara dur eller moll eller whatever! Det kanske inte ens är ett A. Det är så himla bra!

Blajsjung på andra språk
– Ett väldigt intressant experiment är byta språk från blajengelska till blajitalienska, blajfranska eller blajtyska. Att byta konsonanter, vokaler och var de placerar sig i melodispråket är en väldigt bra grej när man känner att man har fastnat. Låten Ängeln i rummet hände på italienska. Det är jättemycket stavelser i italienska. Sedan var jag ju tvungen att svenska till låten.

Om inte i rim så i alla fall med samma ljud
– Alltså nödrim… när man skriver något som man egentligen inte vill bara för att det ska rimma. Det hatar jag! Och då kan jag tvinga mig själv att skriva in någonting som inte ljuder likadant. Och ibland så kan det bli väldigt, väldigt vackert tycker jag. Men jag eftersträvar nog att det ändå ska vara lite samma ljud i texten.

Skriv på promenader
– På promenader kan det ju hända att det sker jättebra grejer. Och textskrivarpromenader är ofta väldigt bra för du är tvungen att minnas dem. Att inte skriva ned utan bara gå och memorera. Så när du kommer hem så är låten färdig. Och den hänger ihop på ett skönt sätt. Nu har man ju forskat på det och kommit underfund med att det är väldigt bra att röra kroppen framåt i när man ska lösa ett problem. Och att man då också kan gå tillbaka i huvudet och hitta något man glömt genom att minnas var man var när man kom på den där textraden. Det är jättefascinerande!Om David Myhr

David Myhr är låtskrivare, artist och vill veta mer om fenomenet låtskrivande som universitetslektor i ämnet som han både undervisar och forskar i. Han har upptäckt att det är extremt svårt att försöka sätta ord på vad som egentligen händer i den kreativa processen med att skriva låtar. Men har lika fullt gett sig den på att försöka få några av våra största låtskrivare att göra just detta.