Claes Olsson: akustikern bakom våra mest lyckade studior

Vi står i det som en gång var kontrollrummet i Bohus Sound Recording i Kungälv ett par mil norr om Göteborg. För drygt femtio år sedan var detta Sveriges modernaste studio med ett Harrison 32C mitt i rummet, en mixer som var anledningen till att Abba hyrde in sig för att mixa The Name of the game, den första singeln från LP:n Abba: The album. För Abba och Michael B Tretow blev det en testkörning inför Polarstudion som höll på att byggas. När studion var klar hade man installerat ett likadant mixerbord. 

Bohusstudion ägdes av dansbandet Streaplers och byggdes av Åke Eldsäter och Bosse Hansén efter ritningar man köpt av Tom Hidleys Westlake Audio i West Hollywood, Kalifornien. Hidley, amerikansk studiolegend och upphovsmannen till bland annat de flygledartornsinspirerade glasrutorna och skjutdörrarna i glas mellan inspelningsrum och kontrollrum, basfällor och inbyggda monitorer i kontrollrummen. Hidleys studiodesign blev stilbildande under 1970-talet och fick hundratals efterföljare världen över, och när Bohus Sound Recording invigdes 1976 var studion den första Hidley-designade i Sverige. Ryktet spred sig emellertid även över gränserna och bland annat Status Quo spelade in Rockin’ all over the world, sitt mest sålda album genom tiderna, i studion samma år som Abba gästade Kungälv. 

Claes Olsson i kontrollrummet vid platsen för de gamla studiomonitorerna. Foto: Olle Niklasson.

Idag är kontrollrummet ett tomt skal med stora gapande hål i framväggen efter studiomonitorerna. De tidstypiska stenpanelerna på ömse sidor om glasrutorna ut mot inspelningsrummet finns dock kvar liksom den mörkbruna korkklädseln på väggarna. Det stora liverummet som under åren studion legat i träda hyst allt från smörgåsbutik till bilverkstad är helt avskärmat, men 2025 ska det som en gång var ett helt studiokomplex åter vara i bruk tack vare Oscar Nilsson, Crehate Studios i Mölndal, och Thomas Plec Johansson, Panic Room i Skövde, studions nya ägare.

– Återuppstånden, som Fågel Fenix, säger Claes Olsson, fram till i våras ansvarig för akustiken i Studio Bohus som renoveras för fullt.

En lite lågupplöst bild från när Tobias Lindell och Dragan Tanaskovic drev studion för ca 10 år sedan där man ser tydligt var studiomonitorerna satt.

Akustikerns resa började som trubadur 
Claes Olsson har ritat studior för musik, film, nattklubbar, kyrkorum och kontrollerade hemmiljöer för lyssning. Han har designat Ferraris showroom i Bryssel, Sahlgrenska Universitetssjukhusets logopedi, kontrollrummet åt Tjeckiens nationella symfoniorkester, Berns Salonger, klubbarna Nefertiti, Debaser, Pustervik och mycket annat. Claes saknar formell utbildning i akustik men var ansvarig för teknik och akustik när avdelningen för multimedia på Chalmers skulle byggas upp och undervisade såväl lärare som studenter vid institutionen.

Därmed inte sagt att Claes Olsson saknar teoretiska kunskaper och i samtalet hänvisar han minst lika ofta till fysiker som Isaac Newton eller renässansmatematikern Fibonacci som Wallace Sabine eller mer samtida akustiker som Manfred Schroeder. Den som vill fördjupa sig i hans artiklar om teoretiker och beräkningsmodeller besöker lämpligen Claes Olssons hemsida www.eora.se. Claes egen resa in i akustiken började emellertid i praktiken, och har formats av 20 år som allt från ensam trubadur till sångare i storband. Och det var som sångare han började intressera sig för akustik.

– Första gången jag sjöng i en riktig mikrofon genom ett PA var i Streaplers replokal och jag kunde för mitt liv inte förstå varför det lät så konstigt.

Så mycket begrep Claes att det hade med rummets akustik att göra och frågade några tekniker på Sveriges Radio om de kunde berätta om akustikens grunder. Där fick han ingen hjälp men så småningom kom han i kontakt med Åke Eldsäter och Bosse Hansén, en duo som inte bara hade byggt Bohusstudion utan också frilansade där som tekniker. Eldsäter var den akustiskt kunnige och Hansén elektronikhjärnan.

Sina praktiska erfarenheter påbyggda av Åke Eldsäters förmedlade kunskaper gjorde att Claes Olsson gradvis kom på det klara med hur akustik fungerade, åtminstone i praktiken. Och ganska snart blev han ivägskickad till en mindre studio på Orust där akustiken behövde förbättras.

– Jag kunde se och höra var problemen fanns och byggde skärmar som man kunde flytta runt i rummet. Jag hade inget att mäta med men jag hade ju sett bilder i Studio Sound och andra amerikansk tidskrifter.

Resultatet blev lyckat och ryktet spred sig. Lotta Engberg och hennes dåvarande man Patrik Ehlersson anlitade Claes Olsson när de skulle bygga en fristående studio vid villan som paret höll på att bygga utanför Alingsås.

– Jag gick på förstånd och feeling och byggde bland annat mina första egna tvådimensionella diffusorer till den studion och den blev faktiskt väldigt bra.

Så bra att när Åke Eldsäter mätte upp studion med sin TEF-analyzer konstaterade han efter flera mätningar: ”Det här är nog det bästa rummet jag mätt upp i Sverige”.

Från absorption till diffusion 
Mellan Bohus Sound Recording och Lotta Engbergs studio i Gallvik, följaktligen döpt till Gallskrik av Claes som aldrig låter en vits ligga outnyttjad, ligger en epokgörande upptäckt: diffusionen. 

–På Hidleys tid kunde man egentligen inte mäta in akustiken så det enda verktyget man hade att tillgå var att försöka kontrollera ljudet genom absorption.  

Här finns också en hönan-och-ägget-diskussion. Var 70-talets snustorra ljudideal en produkt av att man dämpade bort alla klang eller var det tvärtom ljudidealet som styrde eller gick studioakustiken och produktionsidealen hand i hand? Hursomhelst räcker det med ett par sekunders intro till Fleetwood Macs Dreams för att man omedelbart ska transporteras till Hidleys 70-tal. Charmigt men klanglöst. 

– Man dämpade och dämpade och dämpade för man helt enkelt inte kunde bättre.  

Den förste att riktigt omsätta diffusionen till praktisk studioakustik var Peter D’Antonio, fysikalisk kemist men också basist, som under första halvan av 1980-talet byggde en studio åt sig själv men var missnöjd med sitt kontrollrum. En artikel av Manfred Schroeder i tidskriften Physics Today gav honom nyckeln. Omsatt till kontrollrumspraktik slås ljudvågorna sönder eller sprids mot bakväggen av diffusionen. Energin finns kvar i ljudet men utan att det skapas en massa störande reflexer vid mixplats. 

1983 presenterade D’Antonio sina rön vid ett AES-seminarium i New York och senare samma år kunde han visa att teorierna också höll i praktiskt bruk genom att visa upp två hemmagjorda diffusorer vid ett symposium i Dallas, Texas. Två av alla akustiker som var där och lyssnade var från Sverige, Åke Eldsäter och Bosse Hansén, och när de återvänt till Sverige började de tillsammans med Clas Olsson att tillverka egna diffusorer och det var inte minst tack vare dem Lotta Engbergs studio lät så bra. 

Diffusion som fenomen var knappast nytt. Det var bara det att ingen tidigare hade tagit fram matematiken bakom för att göra akustik av det hela. Claes återvänder kort till Fibonaccis talserie innan han fortsätter: 

– Wallace Sabine ritade Boston Symphony Hall för över hundra år sedan och det anses fortfarande som ett av de bästa rummen för musik i världen. En stor del i välljudet beror på att rummet är fullt med diffusorer men i och med att de är naturliga delar av inredningen så tänker man inte på dem på det viset. 

Och varje studio Claes ritar har platsbyggda diffusorer som han designar efter rummets egenskaper.

– På det viset kan jag stämma av inom vilket frekvensområde de ska jobba. Och det gör jag genom att titta på room modes där jag mäter upp ett rum och ser var diffusionen är nödvändig. Varje rum får spaltabsorbenter – reglar med mineralull framför och en spalt ytterst –  som tillsammans med olika diffusorer gör att jag kan stämma rummet precis som man stämmer ett instrument.  

Claes tar fram ett kladdblock och ritar först upp en diffusor som en låda med ”brunnar”, som han kallar dem, där djupet och bredden avgör vilka frekvenser som ska påverkas, och sedan en absorbent med olika breda spalter.

Claes kladdblock med diffuseringspronipen. Foto: Olle Niklasson.

– Det är viktigt att man får en luftspalt som ligger fri. Luft väger ett kilo per kubikmeter och här utnyttjar jag luftens massa så att ljudvågen ska få fritt flöde innan den når mineralullen.  

Han fortsätter. 

– Och längre upp på väggen har du en akustikskiva som i och med att man lämnar luften där får den att fungera som en membranabsorbent och det är den kraftigaste absorptionen vi kan få. Och då kan jag beroende på hur jag reglar genom att buffa med handen lyssna och ta reda på vilka frekvenser den jobbar med.

Absorbentskiss. Foto: Olle Niklasson.

Claes kunskaper utan Claes
De flesta Studioläsare har troligen inte några rum ritade av Claes Olsson, men det betyder inte att man på egen hand och för en begränsad peng inte kan omsätta hans kunskaper i praktiken om än i ett mindre format. 

– Jag brukar säga att alla problem finns från 200 Hz och nedåt och ju mindre rummet är desto större problem får man och det i sin tur handlar om att rummet inte kan ta hand om våglängderna. En 30 Hz-våglängd är… Claes räknar… 11,4 meter och det säger sig självt att en studio i källaren med takhöjd på 1.80 inte blir bra. Det kommer att kräva så mycket absorption att det bara blir en skrubb kvar. 

Sedan ska man också vara klar över att om man inte har ett neutralt kontrollrum så mixar man för det rummet och inget annat, säger Claes.  

– Ofta försöker man kompensera för det man inte hör ordentligt och då blir det problem när musiken ska spelas upp någon annanstans. Mixar du i ett bra kontrollrum och vet vad du gör låter det bra överallt. 

Finns det något minimimått att utgå från? Nej, säger Claes. Längd, bredd och höjd har ett sammanhang men han nämner appen Amrod (https://amcoustics.com/tools/amroc-pro) på nätet där man kan få hjälp med kalkylen för rummets volym, efterklangstider med mera. Annars är han måttligt imponerad av de många appar som finns och som ska hjälpa till med akustikberäkningar. 

– Vad man får fram med de här leksaksapparna är frekvensgången och det ser väl oftast ut som ett alplandskap som är svårt att bli hjälpt av. Bättre att använda öronen i stället.  

Problem ska åtgärdas där de uppstår, säger Claes, och föreslår att man spelar upp rosa brus (pink noise) och går runt i rummet för då hör man när och var volymen ökar eller minskar, och lägger man ut en sinuston på 50 Hz så kommer den att försvinna på vissa ställen och blir kraftigare på andra. 

Ljudförtätningar uppstår alltid i hörnen och där kan man köpa en bal med mineralull, skära upp platsen på en sida och bara låta den stå där. 

– Vill man spendera lite pengar kan man köpa en 40 millimeters Ecophoneskiva, 90x120 cm nånting, och ställa framför. Det är billigare än nya högtalare och gör mer nytta. 

Har man lågt i tak finns tvådimensionella diffusorer i trä att köpa färdigt, 60x60 cm, som inte är särskilt dyra. Sätter man fyra i taket i fyrkant ovanför mixplats har man eliminerat många problematiska reflexer.  

– Man ska bara komma ihåg att om man sitter för nära en diffusor så händer ingenting. Minst 120 cm avstånd måste man ha för att upplösningen ska uppträda. 

Claes går ofta till bygghandeln 
Vad avråder Claes från? Han suckar… 

– Det finns så mycket konstigt som kallas akustikpaneler – diffusorer i skumgummi till exempel. Det enda de gör är att ta bort diskant. 

Själv letar Claes gärna i bygghandeln även då det inte primärt handlar om att spara pengar. Han bläddrar upp foton från Magnus Maxe Axelssons Pama-studio utanför Karlskrona som Claes ritade för några år sedan där ytskiktet i kontrollrummets framvägg består av dekorplattor med en tunn oregelbunden stenyta.

Utsnitt från kontrollrummet i Pama Studio med stenytan.

– Det här är en diffusor som du kan du köpa i sektioner i ett vanligt byggvaruhus – bara att limma dit – och fungerar hur bra som helst för att komma bort från kamfiltereffekter i diskanten.

Annat som kallas diffusorer har alldeles för hårda och släta ytor och fungerar mer som reflektorer. Claes återvänder till Isaac Newton och hans vinkelberäkningar.

– Han kunde redan på sin tid räkna ut att om ytan är reflekterande så kan ljudet öka 6 dB jämfört med direktljudet. Du får alltså en helt motsatt effekt.

Kompromisslöst i Nilento
Går man till andra änden av studiospektrat hittar vi Nilento som ägs och drivs av Lars Nilsson. Lasse Nilsson är hustekniker för Stockholms Konserthus och spelar förutom klassiskt och konstmusik också in mycket jazz i studion. Bland mycket annat har han spelat in albumet och soundtracket till filmen Monica Z som Studio skrev om för ett antal år sedan.

Inspelningsrummet i Nilento är flexibelt och kan antingen göras till sex separata rum, alla med sina egna akustiska egenskaper, eller användas som ett stort och två mindre rum. Allt ritat och byggt under överinseende av Claes Olsson.

Claes berättar om Nilento som en studio där det inte finns några begränsningar. Det är bara resultatet som räknas.

– När vi byggde till en del av huset hade jag sagt att takhöjden var för låg och att det enklaste kanske hade varit att gräva ner sig en meter. När jag kom ut till studion två dagar senare var en del av ytterväggen borta och i hålet stod en grävmaskin som höll på att gräva ut i backen nedanför. En annan gång byggde vi om taket på ett annat ställe. Vi hade också en nästan halvmeter tjock mellanvägg på ett ställe där jag sade att det skulle vara bra om den gick att flytta på. Nästa gång jag kom till studion var en bit järnvägsräls ingjuten i golvet och hela mellanväggen gick att skjuta på fram och tillbaka.

Lars Nilsson är förutom att vara en kompromisslös ljudtekniker också ovanligt insatt i det musikaliska hantverket.

– Han läser partitur, han förstår orkesterklanger och vet att om man byter plats på förste- och andretrumpetaren så får man en annan klang. Lasse har faktiskt ringt en gång och sagt ”Jag har problem vid 187 Hz – när kommer du?” Inte 180-190. Hundraåttisju!

Claes Olssons senaste tillskott till akustiken i Nilento är absorbenter med diffuserande björkstammar längst ut. Han berättar att han ofta är ute i skogen och går runt och ropar och klappar för att se hur ljudet uppträder. Nu ville han skapa en klang som mjukade upp ilskna fioler och trumpeter.

– Man ser det inte men rummet är flytande med en meter mineralull i hörnen så du har en Helmholtz-absorbent i botten med björkstammarna längst ut. Jag mätte och så hade vi en snickare på gården som klöv stammarna och så mätte jag igen och han justerade och så höll vi på.

Studio Nilento med björkstammarna till höger i bild.

Det Claes inte hade räknat med var att rummet med björkstammarna också var effektiva i lägre register. En dag ringde jazzbasisten Lars Danielsson.

– Han sade ”Vad har du gjort med Nilento? Min kontrabas har aldrig låtit så bra.” Själv hade jag inte en tanke på att det skulle påverka också det registret.

Gammal är äldst
Idag har Claes flera projekt under arbete. Han har precis avslutat en studio utanför Karlstad, en studio är under uppförande i Falkenberg, en annan i Västervik. Han försöker rätta till problem med akustiken i två kontrollrum i Trollywood, Film i Västs studior, och fram till i våras ritade han på Studio Bohus som kommer att inrymma en större studio med separata inspelnings- och mixrum, plus en mindre studio och en mastringsstudio.

Oscar Nilsson, den ene av Studio Bohus nya ägare, har baxat upp en stor studiomonitor på en plint någon dryg meter framför glasrutan ut mot inspelningsrummet. Claes har placerat sitt testkit – en pc med ett Room Capture-program, ett Focusrite-ljudkort och en rundtagande NTI mätmikrofon på ett bord.

Precis innan mätningen har Oscar sagt till Claes att han mot Claes bestämda inrådan vill behålla korkklädseln på väggarna och att han är nöjd med ”70 procent ljud så länge jag får behålla det som går att återställa av originalkänslan i inredningen”. Det gamla kontrollrummet ska bara vara för inspelning. Mixa ska Oscar göra i ett separat mixrum.

Claes skickar ut tre sinussvep. 20 Hz – 20 kHz.

”Hur ser det ut?”, frågar Oscar. Claes tittar på graferna.

Claes mäter i Bohus Sound Recording. Foto: Olle Niklasson.

– Det ser väldigt bra ut. Egentligen är rummet för brett för att… Jag måste mäta igen. Kan du flytta högtalaren en bit bakåt.

Ny mätomgång.

Tre nya sinussvep. Claes Olsson går igenom mätvärdena igen och skrattar.

– Rummet låter fantastiskt bra. Som grundkoncept nästan för bra.

Över femtio år har gått sedan kontrollrummet ritades av en inspelningstekniker som Claes Olsson har betraktat mer som en försäljare än akustiker. Han tittar på datorskärmens grafer igen och skakar lätt på huvudet samtidigt som han säger:

– Den där Hidley var kanske inte så dum ändå.