Studiologi med Depeche Modes tidlösa album Violator
Av Olle Niklasson & Carl-Michael Herlöfsson.
Del av pressbild på Depeche Mode som trio, med Andy Fletcher (bortgången 2022), Dave Gahan och Martin Gore.
Om Depeche Modes framtid hade varit spelbar på Oddset samma vecka som Vince Clarke offentliggjorde sitt beslut att lämna gruppen hade väl alla utom de med riktigt akut dödslängtan hellre satsat sina två basbelopp på snöbollen i helvetet. Men det visade sig att Martin Gore gled in i rollen som låtskrivare helt naturligt, och han har senare sagt att de var naiva nog att inte ens föreställa sig vad det borde ha inneburit. Depeche Mode bokade bara ny studiotid och spelade in uppföljaren till Just can’t get enough: See you.
I tomrummet efter Clarke rekryterades Alan Wilder som turnémusiker. Utan att egentligen ta reda på vad han kunde förutom att spela fick han omedelbart reda på att hans tjänster inte behövdes när andra albumet, A broken frame, skulle spelas in.
Det skulle bli ändring på den saken. Från och med album nummer tre, Construction time again, och till och med Songs of faith and devotion, som var Wilders sista med Depeche Mode, var han arkitekten i studion. I den rollen var han given, inte bara för att han var en utmärkt musiker med bra öron för produktion. Martin Gore skrev låtarna men var aldrig särskilt intresserad av studioarbetet, David Gahan ännu mindre, och vad den sedan 2022 bortgångne Andy Fletcher hade att bidra med i fråga om musik eller produktionsteknik kunde man lika gärna ha inhämtat från någon förbipasserande på gatan. Han såg istället till att hålla ihop bandet och vara administratör.
Från att ha varit ett lättviktigt syntpopband blev Depeche Modes musik under 80-talet gradvis allt tyngre och mörkare. Martin Gore har sagt om Black celebration, det sista av de tre album som producerades i Berlins Hansastudio, att det var det första Depeche Mode-album där han inte behövde skämmas för en enda låt. 1987 års Music for the masses blev sedan bandets definitiva genombrott i USA, och turnén, som avslutades inför 60 000 fans på The Rose Bowl, dokumenterades av D.A. Pennebaker i filmen 101. Med Music for the masses togs också det sista klivet från de tidigare rytmiskt rätt enkla produktionerna till mer intrikat hopskruvade beat. Innan led Depeche Mode av den rätt frekventa syntbandsåkomman att sväng var lika med snabba tempon. Nu började Wilders programmeringar sikta på groove. Ljuden konstruerades också i lager på lager på lager och började få abstrakta kvaliteter. Musikaliskt kanske föregångaren, Black celebration, var starkare, men produktionsmässigt var Music for the masses definitivt ett steg framåt.
Alan Wilder var Depeche Modes arkitekt i Studion. Till vänster pressbild från Sire Records 1985 med Alan längst till vänster. Högra bilden är tagen 2010 och publicerad som Creative Commons av monophonicgirl.
Genidraget Flood
När de började planeringen inför nästa album visade det sig att David Bascombe, som producerat Music for the masses, var upptagen med Tears for fears Sowing the seeds of love, så skivbolaget Mutes Daniel Miller föreslog i stället Mark Ellis, alias Flood, vilket skulle visa sig vara ett genidrag. Flood hade med sig erfarenheter från U2:s The Joshua tree med Daniel Lanois och Brian Eno, och även från Erasure och Nine Inch Nails, och han var övertygad om att det skulle gå att producera pop med lite äventyrlighet och skarpa kanter. I Depeche Mode såg han det perfekta bandet för experimentet.
Floods tekniska kunskaper visade sig också komplettera Alan Wilders mer musikaliska vinkel på ett utmärkt sätt. Fram till Violator (🎧 Spotify / Apple Music) hade Wilder haft de flesta produktionsidéerna men tillsammans med Flood fick han en entusiastisk och experimentvillig samarbetspartner som kunde bolla tillbaka en idé. Wilder beskriver stämningen mellan de två som lika kreativ som under den mest produktiva Berlin-eran.
– Flood var komplett. Han kunde det praktiska i studion, han kunde använda en sampler, han kunde använda en analog synt och han kunde också bidra med idéer till beat. Men han kunde samtidigt ta ett steg tillbaka och titta på helheten och föreslå saker utifrån den synvinkeln, säger Alan Wilder när Studio träffar honom.
Tillsammans med Flood utarbetade Depeche Mode en delvis ny produktionsstrategi. Under åren hade Martin Gores demor blivit allt mer detaljerade, vilket gjorde att albumproduktionerna i hög grad gick ut på att reproducera demoinspelningarna fast med bättre ljud. Nu fick Martin Gore order om att göra så nakna demor som möjligt för att öppna upp för större kreativitet i produktionen i stället. De nya låtarna bestod följaktligen av ett gitarrkomp, sång, ett enkelt beat och möjligen någon syntslinga. Produktionen startade med tre veckor i Mutes programmeringsstudio och efter det flyttade man till Logic Studios i Milano där man hade sju veckor inbokade med ambitionen att arbeta hårt och festa hårt. Inte helt oväntat hamnade arbetet i baksätet.
Personal Jesus
Personal Jesus visade i alla fall att man vågade göra musiken radikalt annorlunda. Ett primitivt bluesriff på gitarr uppbackat av inspelat fotstamp. Alla i bandet gillade låten och den nya avskalade inriktningen, men det var först efter François Kevorkians mix som de började inse styrkan i låten. Den 29 augusti 1989 släpptes Personal Jesus som första singel från Violator. Man kan säga att den var den perfekta låten för sitt ändamål: att berätta att det här är Depeche Mode, men inte som ni har hört dem förut. Det kunde ha gått åt vilket håll som helst, och det fanns gott om olyckskorpar i bandet, men låten blev en hit. Så mycket mer blev dock inte gjort i Milano. Framför allt misslyckades de kapitalt med föresatsen att jobba snabbare och att inte vara så petiga.
Nästa anhalt blev Puk på Jylland, som då var en av Europas modernaste och mest välutrustade studior. Där hade de tidigare mixat Music for the masses.
Nu blev det också bättre fart på arbetet och det fanns ett par starkt bidragande orsaker till det. För det första ligger Puk mitt ute på danska bonnlandet, en och en halv mil från närmaste stad, Randers, som inte direkt hamnar i den övre halvan när listan över världens metropoler skrivs. I Puk finns inga andra alternativ än arbete. Det andra var att Andy Fletcher åkte till England för att få hjälp med en depression, vilket eliminerade ett irritationsmoment för Alan Wilder.
– Egentligen hade Andy inget i studion att göra, och jag hade känslan att han var där enbart för att Martin skulle få sällskap. Fletch hade en irriterande vana att dyka upp mitt i arbetet och ta på sig rollen som ”den vanlige lyssnaren” helt oombedd. Om jag satt och klippte i en sampling som jag höll på att bygga om till något nytt så kunde han komma in och avbryta mig bara för att säga ”Det där låter inte bra”, säger Alan Wilder.
I Puk förvandlades Enjoy the silence från demoversionens långsamma ballad med röst och harmonium till något helt annat.
– Alla var nog överens om att melodin var väldigt stark, men jag förstod också att vi inte skulle få ut det mesta möjliga av låten genom att återskapa balladkänslan från demon, säger Alan Wilder.
Enjoy the disco
Martin Gore var inte övertygad. Han tyckte inte att disco rimmade särskilt väl med en låt som hette Enjoy the silence, och där hade han väl i och för sig en poäng, men Alan Wilder och Flood skickade ut alla ur studion och när Gore släpptes in i studion igen efter två dagar var han till hälften övertygad. När han hade satt gitarrfiguren som blev ackordtemats motstämma var han omvänd.
När de började arbeta med The world in my eyes var de på god väg att köra fast i demoversionen, men Flood och Wilder gjorde som med Enjoy the silence, skrotade allt, skickade ut alla ur studion igen och började med ett vitt papper. Efter en halv dag hade de basfiguren och motstämman, och när Gahan och Gore var tillbaka i studion hade den helt ändrat karaktär.
Ett skitigare sound
Nästa låt var Policy of truth, och också den gick i början nära demospåret, men gradvis började Wilder och Flood vrida den bort från syntsoundet och mer åt rockhållet. Den raka trumprogrammeringen blev nyckel nummer ett, men sedan gled låten åt lite olika håll en period, tills man hittade den korta slidedykningen till riffet. Där satt attityden.
Flood hade visserligen öppnat dörren för gitarren när de första diskussionerna inför produktionen fördes, men det var nog ingen som hade väntat sig att instrumentet skulle dominera flera av de starkaste låtarna.
I London fortsatte arbetet, dels i Dave Stewarts Church, dels i Master Rock. På grund av tidsbristen påbörjades mixen parallellt med de sista inspelningarna. François Kevorkian, som hade varit borta från materialet sedan mixen på Personal Jesus, kallades in. Och tempot rasade ner i källaren igen. Efter en månad hade han mixat fyra låtar. Martin Gore berättar i Stripped att Kevorkian kunde sitta med en hihat i två dagar – i hörlurar – så att ingen hörde eller begrep vad han sysslade med.
Värre var att bandet bara var nöjda med en av mixarna. Flood tyckte att Kevorkian mixade allt åt ett elektroniskt discohåll, och det fungerade inte på flera av låtarna, så Flood gick in två timmar om dagen och balanserade Kevorkians kyliga elektronik med ett skitigare sound. Till slut hade Kevorkian i alla fall fått till alla mixar utom en – Enjoy the silence. Daniel Miller och Flood mixade den, och de utgick från råmixen de gjorde i Puk.
Enjoy the silence blev singel nummer två. Den släpptes i februari 1990, ett halvår efter Personal Jesus, och också den tog sig högt upp på listorna och höll intresset uppe tills albumet släpptes i mars. Violator blev Depeche Modes mest framgångsrika album, försäljningsmässigt och musikaliskt, men också början till slutet för bandet som det såg ut. Sönderfallet, som hade börjat visa sig i studion, accelererade under den påföljande turnén och kom så småningom att leda till att Alan Wilder slutade i bandet efter Songs of faith and devotion.
– Men som det ofta är, perverst nog, så resulterar spänningen mellan bandmedlemmarna i studion ofta i bättre musik. Uppföljaren till Violator, Songs of faith and devotion, är ett klassiskt exempel på det. Depeche Modes inbördes relationer var då på en absolut bottennivå, men ändå skapade vi, åtminstone från min synvinkel, några av våra bästa låtar någonsin, säger Alan Wilder.
Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.
Pressbild tagen av Anton Corbijn.
Maskinparken på Violator
Depeche Mode hade redan tidigt skapat en regel för sig själva: ett ljud får bara användas i en enda låt, så när de fick tillgång till samplare – Emu och Synclavier – till Construction time again behövde ingen oroa sig för att de skulle få slut på ljud en vacker dag.
Samtidigt förändrades Depeches sound till att bli mer och mer industriellt, och de byggde gärna det rytmiska materialet kring ljud samplade på exempelvis skrotar och rangerbangårdar. Mot slutet av 80-talet kände Alan Wilder, som stod för merparten av ljudproduktionen, att samplingen var på väg in i en återvändsgränd, och efter Black celebration menade han att det var dags att avsluta industriepoken: ”Det finns ett begränsat antal sätt att slå på ett järnrör med en hammare”.
Music for the masses innebar delvis en återgång till fokus på syntljud och med Violator öppnade de för en ännu större bredd i och med att Martin Gores Gretch Anniversary inte bara fick stort utrymme, nu tilläts den också att låta som en gitarr. Tidigare hade de visserligen använt elgitarrer, som är Martin Gores huvudinstrument och det han också skriver låtarna på. Men i allmänhet var gitarrerna skruvade bortom det identifierbaras gräns.
En Atari 1040 med ett Cubase var huvudsequencern, men fortfarande använde de den gamla ARP-sequencern, bland annat till Waiting for the night. Trotjänarna i syntarsenalen var ARP 2600, som hade funnits med sedan Speak and spell, och Minimoog – både originalet och Studio Electronics rackvariant, Midi/Mini. Basljuden på både Enjoy the silence och World in my eyes är en kombination av den senare och ARP 2600. Ett nytillskott bland syntarna var Waldorfs wavetable-synt Microwave. De samplare de använde var dels Emu Emulator 2, -3 och Emax och Akais nya S1000.
E-mu Emulator II.
De flesta trumljud på Violator är samplingar. Undantaget är de maskinella elektroljuden som Francois Kevorkian bidrog med, möjligen ett resultat av att han hade mixat Kraftwerks Electric café innan. Trummaskiner saknas däremot helt.
– Trummaskiner låter som maskiner eftersom de saknar mänsklig känsla. En trummis spelar aldrig två slag helt identiskt och därför låter en trummaskin alltid mekanisk. Mycket på Violator är programmerat, men en del hihat-mönster – Policy of truth till exempel – spelades live och samplades som loopar. I låtar som Clean och Halo är det bara loopar, och jag föredrar looparna för känslans skull, säger Alan Wilder.
Extremkombinationen är trumkompet till Personal Jesus som har det mänskliga – grundrytmen är tre personer som stampar på transportlådor – och det omänskliga, Kevorkians maskinknatter.
Så återskapar du Violator-soundet
ARP 2600
Detta syntmonster som tillverkades mellan 1970 och 1981 är utan tvivel det mest tongivande inslaget i Depeche Modes ljudvärld. Det som gjorde ARP 2600 så speciell var att det fanns oändliga möjligheter för den som hade grundläggande kunskaper om hur en modulsynt egentligen fungerar. Man kan skicka runt signalen internt i synten och förändra ljudet i oändliga kombinationer. Detta kombinerat med inbyggt fjäderreverb, förstärkare och ett par högtalare gjorde att den stack ut från resten av sortimentet på hyllan.
Lyssna till exempel på den pumpande synten som spelar sextondelar i bakgrunden på Personal Jesus. Ett typiskt jobb för en ARP 2600.
Arturia har gjort en ledande digital version av syntklassikern, och det finns all anledning att sätta sig in i hur den är uppbyggd, även om man inte är inne på just syntgenren. Alla patchmöjligheter kan kännas förvirrande i början liksom den lite egna arkitekturen som definierar hur ljudet färdas i maskinen, men att förstå och lära sig att använda en ”hårdvarusequencer” – visserligen i form av en mjukvara – kan vara ett fantastiskt redskap för framtida kompositioner. Ett ARP 2600-ljud genom ett delay och du är halvvägs framme på vägen till ditt eget Depeche Mode-ljud.
Illustration från manualen till ARP 2600
Gitarr
Det som man kanske främst förknippar med Violator är att det helt plötsligt fanns en gitarr med i ljudbilden. Hälften av låtarna innehåller visserligen inte skuggan av en gitarr, men det faktum att den är ett bärande element i de tongivande hitlåtarna spelade självklart in i hur man uppfattade skivan, och de låtar där gitarren blev insläppt har fått en rejäl dos sexsträngsbehandling.
Martin Gores gitarrljud är rent och har hämtat en del av sina influenser från 50-talets rockabilly och 60-talets surfmusik. Rena ljud som spelar enkla riff som gifter sig utmärkt med den syntiga botten som resten av plattan vilar på. Använd gärna en halvakustisk gitarr genom en Fender Twin eller liknande. Lägg på lite fjäderreverb, ta fram ett hårt plektrum och spela enkla ensträngsriff. Och glöm inte kompressorn!
Gretsch Anniversary.
Sång
Dave Gahan har självklart en utpräglat tydlig stämma som är det tydligaste soundet, men det finns några genomgående grepp som formar sången. För det första är den tydlig och ligger ganska starkt mixad.
I de flesta av låtarna används ett stort reverb av plåtkarraktär med ganska lång utklingningstid. Däremot innehåller reverbet inte särskilt mycket höga frekvenser. Lägg på en brutalt inställd de-esser på reverbreturen så får du automatiskt ett mjukare reverbljud.
Nästa steg är att använda automatiseringen. Ett favoritdrag från Violator-teamet är att dra på lite extra reverb på alla frasavslutningar. Det skapar en extra skjuts och skänker en bombastisk touch åt det hela. Ett kraftigt kort delay, som på Personal Jesus, är en annan genväg till Depeche-stämning i studion. Just att förändra sångljudet med hjälp av automatisering för att passa varje del av din låt kan vara det som ger den där polerade känslan du är ute efter.
Trumljud
Eftersom samplern var väl etablerad under Violators produktion finns det varken någon enstaka trummaskin eller synt som definierar trumljuden på albumet. Man märker ändå tydligt att urvalet är gjort med en sorts trummaskinsestetik i bagaget. Bastrummorna är tajta, runda och kompakta med elektronisk karaktär – tänk 909. Personal Jesus är undantaget med sina stöveltrampskickar.
Det elektroniska går även igen när det gäller virvlarna – gärna en virvel med klappkaraktär och lite gejt-reverb på. En elektronisk pisksnärt är vad vi letar efter här. Det är också bra att vara redo med kompressorn när du ska göra Violator-trummor. Hårt komprimerade ljud är legio. Använd en ratio på 6:1, ganska snabb attack och snabb release för att få din kompressor att pumpa lite extra. Att sedan spela in lite sextondelar live är ett otroligt tacksamt knep om du vill få lite mer levande känsla i beatet.
Nu kanske du inte har en hihat stående i sovrummet och kanske ändå inte har tillräckliga skills för att få fram ett vettigt resultat, men misströsta inte. Det finns något som heter procentuell kvantisering. De flesta inspelningsprogram har en funktion där du kan banka in ett så svängigt hihatmönster du förmår via din midi-klaviatur och sedan kvantisera det till sextondelar, fast med skillnaden att du inte riktigt hårdkvantiserar. Det vill säga att dina lite slarviga sextondelar kommer att lägga sig i närheten av det exakta värdet fast inte tyskkvantiserat, utan med ett visst mått av mänsklig svajighet kvar.
Violators två riktningar
Violator brukar framhållas som albumet där Depeche Mode blev ett rockband, men samtidigt som de tog fram gitarren ur garderoben och gjorde några beat enklare och mer jordiga, så gick andra låtar i rakt motsatt riktning och visar på de mest intrikata programmeringarna i gruppens historia.
Trummor som används i exemplen nedan:
- Ride
- HH stängd
- Kick
- Virvel
- Träblock
- Handklapp
- Virvel 2
- HH öppen
- HH 2 stängd
- Cabasa
Enjoy the silence börjar med en fyrfyrakick och en tunn metallisk tvåfyramarkering plus en hihat som lutar baklänges.
Refrängen släpper på en virvel – med besked.
Men beatet är inte komplett förrän i vers två när Alan Wilder har knypplat färdigt och hela besticklådan deltar.
Personal Jesus är i jämförelse rena neanderthalsatsningen: klomp-klompeti-klomp.
Och där stannar det. Det enda tillskottet är de metalliska åttondelstriolerna som åker in i vers två.
Policy of truth. Enkelt, effektivt och superrent. Här handlar det om en underliggande transport med stark beatkänsla.
Från takt 17 – bara en Cabasa-markering.
Slutligen i takt 31 ett diskret träblock på sextondelar som knappt hörs. Konsekvent enkelhet från start till mål.
World in my eyes har hoppat över Jesus och i stället gjort studsigheten till religion. Den har ett avancerat och mycket snyggt hopknåpat beat redan från start ...
… som får ytterligare knatterpålägg i takt 17.
I takt 33 är det färdigbyggt. Ett av DM:s snyggaste syntbeat.
Studer Revox A77: Den femte medlemmen
Den första repliken i Depeche Modes konsertfilm 101 är ”Okay, start the tape” och när D. A. Pennebaker, som regisserade filmen, kommenterade det hela efteråt sa han: ”De hade inte en aning om någonting men de hade räknat ut hur man tjänar en massa pengar med en bandspelare”.
Från allra första början hade Depeche Mode trumspåren på en rullbandspelare och för att markera att de var helt öppna med att låta en maskin sköta jobbet ställde de under de tidiga åren bandspelaren i centrum: på en piedestal mitt på scenen, bakom David Gahan. De gjorde det till och med i tv när det var playback. Man ser det tydligt när Depeche Mode premiärmimar Just can’t get enough på Top of the Pops.
Bandspelaren var en Revox A77, förmodligen den mest sålda semiprobandaren i historien, och tillverkaren Studers instegsmaskin. A77:an lanserades 1967 och modellen hann med fyra olika generationer, Mk I till Mk IV, under sina tio tillverkningsår. Revox A77 hade tre motorer och fanns i två modeller: den mer professionella tvåspårsmodellen med bandhastigheterna 38 och 19 centimeter per sekund, och en fyraspårsmodell med bandhastigheterna 9,5 och 19 centimeter per sekund.
Depeche Mode var trogna rullbandspelaren under större delen av 80-talet men bytte efter hand ut sin A77:a mot en fyraspårs Teac A-3440 och senare en åttakanals Tascam 48, som stod för det förinspelade materialet under Music for the masses-turnén. Men vid det laget hade bandspelaren flyttat från scenen till mixplats.
Läs mer:
Officiell hemsida >
DM Live, encyclopedia med den kanske största samlingen information om Depeche Mode >
Artikeln publicerades ursprungligen i Studio 6-2010 och uppdaterades 2024-07-31.
Recommended Comments
Det finns inga kommentarer att visa
Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera
Du behöver vara medlem för att delta i communityn
Bli medlem (kostnadsfritt)
Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!
Bli medlem nu (kostnadsfritt)Logga in
Har du redan en inloggning?
Logga in nuLogga in här.