Så gör du klart låtskissen

Av @Per Boysen och @Johan Royen

De flesta musikskapare har en mapp i datorn som heter något i stil med ”låtskisser”, ”idéer” eller “utkast”. Här samlas ofärdiga textrader, ackordföljder och sequencer-dokument med fyra eller åtta takters riff. Då och då tar vi fram våra potentiella hitlåtar för att se om vi kan komma på någon fortsättning, suckar, ger upp och stoppar tillbaka dem i mappen. Det här är ett vanligt problem som de flesta kreatörer brottas med. Men ge inte upp – det finns tekniker för att häva blockeringen. På de följande sidorna bjuder vi på en rad tips som hjälper dig att slutföra låtskissen. Vi följer två huvudspår, ett för poplåten och ett för electronicalåten.

Poplåten
Man kör sällan fast om man börjar med poplåtens innehåll, det som den ska kommunicera till lyssnaren. Risken att fastna på vägen är större om det första man kommer på till en låt är ett riff, en textrad eller en ackordföljd. Eftersom man i det läget ännu inte har en vision av den färdiga låten är det lätt hänt att man börjar jobba på detaljerna i det moment man har till hands. Och ju mer “färdigt” detta delmoment blir, desto svårare blir det att visualisera olika alternativa låtar som detta moment skulle kunna tänkas ingå i. Man målar in sig i ett hörn.

Där du nu sitter i ditt hörn måste du ta till specifika metoder för att komma vidare. Börja med att skaffa dig perspektiv på de få takter du gjort och är nöjd med. Tänk dig låtens hela längd, kanske fyra minuter, och analysera var din lilla bit passar in. Är det ett intro, är det en vers eller rent av ett stick? Passar det i låtens klimax eller hör det hemma i en break-down-sektion? Ska momentet förekomma flera gånger under låtens gång och i så fall hur många?

Lyssna och forska
Lyssnande och utforskande är två metoder man kan använda sig av för att få nya idéer. Med lyssnande menar vi “konsten att lyssna till det som inte finns”. Alla människor har någon form av musikalisk föreställningsförmåga, det man till exempel menar när man säger saker som “jag hör trumpeter i huvudet när du spelar det där gitarrackordet”.

Tricket för att ta hjälp av den här instinkten i låtskrivande är att träna sig på att lyssna utan att analysera. Du ska stänga av alla dina tankar och spela musiken. Det som då händer är att din fantasi fyller i lite här och där med klanger och melodier. Försök att uppfatta dessa och notera dem som idéer att spåna vidare på. När musiken tystnar kanske du “hör” en viss fortsättning? Kompositörer och rena improvisationsmusiker har ofta den här förmågan gratis men vi andra kan behöva träna upp den.

Den andra metoden för att skaffa sig nya idéer är att forska i redan gjord musik. Detta kan du göra utifrån två startpunkter: antingen tar du fasta på en detalj i din skiss och söker gamla låtar som också innefattar denna detalj – ett visst gitarrljud, en viss typ av sång, en viss instrumentering med mera – eller så utgår du från din vision om din egen låt i framtiden då den är färdig. Du söker låtar som liknar den visionen och analyserar vilka delmoment de använder och om de kan överföras på din låt.

Fokus, accent och komplement
För att musik ska kunna bli riktigt bra måste den ha ett fokus. Om det inte handlar om instrumentalmusik är det nästan alltid sången som tar denna roll. De övriga instrumenten måste då relatera till sången. Det kan de göra på två sätt, antingen genom att accentuera eller genom att komplettera. Ett accentuerande komp tar i där sången tar i och lugnar ner sig när sången minskar i intensitet. Kompletterande spel är däremot mer av dialogkaraktär, instrumenten spelar något annat som också passar eller så “svarar” de på sångens gester. Ungefär så enkelt kan man sammanfatta musikens spelregler.

Om du vill göra mer komplex musik kan du införa parallellhandlingar i berättelsen. Låt till exempel två instrument som kompar sången samtidigt leka “frågor och svar” med varandra! Men kom ihåg att det måste vara tydligt för att en förstagångslyssnare ska fatta galoppen. Du bör inte välja att ha med orgel bara för att ett annat bands låt i samma stil har orgel, utan du måste jobba fram en funktion för orgeln i just din låt. Ska den spela samma sak som basen eller ska den svara med ackord mellan sångfraserna? Alla de olika ljuden i musiken är som spelarna i landslaget, de måste spela tillsammans för att göra mål.

Utveckla låten
Det finns flera knep du kan använda för att utveckla och variera musiken.

1. Ta bort alla ackordinstrument. Undersök hur lite komp man kan ha och fortfarande “höra” ackorden i melodin. Fyll på med instrument som inte spelar ackord utan bara melodifragment, men på ett sådant sätt att de olika instrumentens toner tillsammans skapar samma treklangsackord som du annars hamrar på pianot eller gitarren. Var särskilt uppmärksam på  effekttoner i ackorden, exempelvis sju-ackord, majsjuor och elvor. Sådana effekttoner kan man dra nytta av för att introducera ett nytt instrument i arrangemanget. Det nya instrumentet gör då entré genom att spela en sådan ton på den plats i låten där det ackordet gäller. För ett kort ögonblick står då detta nya instrument i fokus, så se upp så att det inte stjäl för mycket uppmärksamhet från sången. Det är förresten också vanligt att mixa ett nytt instrument aningen högre just när det kommer in för första gången.
    
2. Jobba med basen. Testa de fyra varianterna att basen spelar långa toner på ackordens grundtoner, att basen spelar en annan ton ur treklangen, att basen spelar effekttoner utanför treklangen samt att den spelar snabbt. Observera att rytmisk bas inte nödvändigtvis måste innebära snabbt spel på sextondelar utan även har att göra med hur långa tonerna är. Bra basister klipper alltid av tonerna lika exakt som de slår an och detta skapar ett sväng som känns i magen när trummor och övriga instrument kommer ovanpå basen.
    
3. Kontrapunkt kallas tekniken att skapa musik i flera stämmor så att varje stämma har sin egen identitet samtidigt som alla stämmor låter bra tillsammans såväl lodrätt i “stämväven” som vågrätt utmed tidslinjen. Tekniken används mycket inom traditionell klassisk musik, konstmusik och programmerad techno men kan också blåsa in lite frisk luft i ett popprojekt som målat in sig i ett hörn.
   Ett bra sätt att närma sig kontrapunkt är att hitta på slingor som låter bra att upprepa genom låtens ackordbyten. Basgång är en typisk funktion för en sådan slinga, men de kan också användas som musikalisk “hook”. Om du förlänger slingorna och kombinerar flera samtidigt hamnar du med ens i kontrapunktland. Ett tekniskt tips är att leta efter toner som är gemensamma för många ackord och utgå från dessa toner i melodisnickrandet. De två ackorden C maj 7 och A moll 9 är exempel på en situation där precis alla tonföljder inom skalan kan stödja båda ackorden harmoniskt. Men disharmoni kan förstås också fungera musikaliskt.
    
4. Polyrytmik och accentförskjutning. En bra exempel på polyrytmik är tre mot fyra. En fras som är tre taktslag lång spelas samtidigt med en fras som är fyra taktslag lång. Om vi tänker oss att första taktslaget är hårdast så kommer de två frasernas accenter att förskjutas ett slag för varje takt, tills de möts på ettan igen efter fyra takter.
   Men du kan faktiskt spela polyrytmiskt med bara en fras! Det gör du genom att räkna cykler av olika längd för melodislingan och accenten. Med exemplet tre mot fyra skulle detta innebära att du spelar Ett-två-tre-FYRA-ett-två-TRE-fyra-ett-TVÅ-tre-fyra.
    
5. Flöde. Mellan låtens början och slut kan flödet i musiken variera på många olika sätt. Tänk ut ett flöde som din låt ska ha och använd den tidslinjekurvan som mall för att välja mellan alla alternativa komp du nu samlat på dig för låtens olika delar. Musiken går i ett tempo men flödet kan ha sitt eget tempo i hur snabbt, hur drastiskt och hur ofta den skiftar mellan motsatsförhållanden som harmoni/disharmoni, snabbt/långsamt, tydligt/diffust, ansträngt/behagligt, lågfrekvent/högfrekvent. Den röda tråden genom alla dessa val bör förstås vara sången och texten.

Electronica
Det viktigaste rådet när det gäller electronica-låtar är att inte ”skriva loopar” – det är ett tips du ska ha i åtanke varje gång du börjar på en ny låt. Många börjar sina låtprojekt med att programmera in en loop på ett godtyckligt antal takter med avsikten att sedan arrangera den över tid genom att successivt lägga till och ta bort element.

Det är egentligen ingen bra idé. För att ta till en klassisk liknelse är det som om du ska bygga ett hus och börjar genom att bygga ett rum komplett med stomme, isolering, inner- och ytterväggar, elledningar, avlopp med mera och sedan fortsätter så med ett rum i taget tills huset är klart. Vi behöver antagligen inte förklara varför detta är en dålig idé.

Liksom när man bygger hus blir det i regel bättre om du åtminstone har en idé om hur din låt ska bli när den är klar och sedan börjar med låtens stomme. Trummorna är ofta stommen i electronica, så till en början kan det vara bra att börja med dem. Programmera helt enkelt in trummorna för hela låten (eller åtminstone en stor del av låten) komplett med fills.

Därefter är det bara att fortsätta med basen, pad-ljudet, leadsången eller vad du vill. Fördelen med detta är att du alltid har en aning om vart låten är på väg rent strukturmässigt. På så sätt slänger du inte bara in en massa ljud och fraser som låter bra tillsammans men som faller ihop så fort du tar bort några av dem.

En beprövad låtstruktur i genren electronica bygger på sektioner med omväxlande hög och låg intensitet, där högre intensitet i regel innebär att fler instrument spelar. En sektion är ofta 16 eller 32 takter lång och hur många som helst kan egentligen hakas på varandra för att bygga ut en låt. Tänk på att alla sektioner inte behöver vara lika långa och att övergångarna mellan två sektioner är ett bra ställe att gå lös med diverse crescendon, effektljud, cymbaler med mera.

Här har vi lånat strukturen från en annan låt genom att lyssna igenom låten, sätta ut markörer där det händer saker och sedan arrangera låten utifrån markörerna.

Planka andras låtar
Det här med att använda en standardiserad låtstruktur leder oss lite osökt in på en annan viktig metod för att bli bättre på att skriva klart låtar: planka någon annans låt. Det är ett mycket känsligt ämne, inte minst då för uppenbart lånande kan leda till rättsliga påföljder. Det vanligaste skälet folk anger till att du inte ska härma någon annan är dock att det på något mystiskt sätt skulle vara negativt för den konstnärliga utvecklingen (motsvarigheten till åsikten bland rockmusiker att all form av formell musikalisk utbildning dödar kreativiteten).

Det här är förstås rent nonsens. Jazzmusiker, som – oavsett vad man tycker om jazz – sällan kan anklagas för att vara fantasilösa, har ofta lärt sig genom att härma andra jazzmusiker. Det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet om du kan uppnå samma resultat genom att lyssna igenom en befintlig låt ett par gånger och härma det du hör.

Det finns såklart några saker som är värda att tänka på: Om du plankar något rakt av bör du inte försöka få det utgett (även om det är otroligt vad vissa kommer undan med). Å andra sidan är vissa grepp standardiserade inom en viss genre: ingen kommer stämma dig för att du gör en trancelåt med en skitlång trumvirvel i, eller en drum’n’basslåt byggd på Amen-brejket (världens mest samplade trumkomp, reds anm). Låtstrukturer (se ovan) och liknande är det också bara att låna. En rolig variant är att ta flera låtar och låna lite från varje.

Sätt upp begränsningar
Som sagt, du kommer aldrig att lära dig att skriva klart låtar om du aldrig skriver klart låtar. Följaktligen ska du alltid se till att göra klart låtar även om du är helt less på den och helst skulle göra något annat. En bra metod är dock att ta till olika knep för att lura sig själv. Testa till exempel att sätta upp begränsningar eller mål.

Att begränsningar, tvärtemot vad man kan tro stimulerar kreativiteten hos många är egentligen inte så konstigt. "Thinking outside the box" blir helt enkelt lättare om du gjort lådan mindre från början. Här nedan följer några exempel på begränsningar och regler som du kan sätta upp för dig själv:

1. Producera på tid – alla som har arbetat med deadline har nog någon gång varit med om att tidsgränsen gör det lättare att bortse från distraktioner. Här gäller det såklart att sätta en gräns som är hyfsat tajt. Artikelförfattaren hade till exempel vissa framgångar med målet att producera sju minuter musik i veckan eller, om man så vill en minut om dagen.
    
2. Prova att begränsa din verktygslåda. Det kan vara sådant som att göra en låt med bara en eller ett fåtal samplingar som du behandlar på olika sätt för att framställa olika ljud. Ett utmärkt exempel är Aphex Twin-låten "Windowlicker", som till stor del består av inspelningar Richard D. James gjorde av sin egen röst. En annan variant är att begränsa sig till ett fåtal pluggar i ditt inspelningsprogram, eller varför inte skriva en technolåt på gitarr eller piano? Du kan ju alltid putsa upp resultatet i inspelningsprogrammet senare?
   
   Testa att inte använda effekter för att få till intressanta mixar. För att positionera ljud i djupled får du istället använda eq och kompressor – fler höga och låga frekvenser och högre dynamiskt omfång låter närmare, och vice versa.

Samarbeta. En fördel med electronica är att man inte behöver komma överens med tre-fyra personer för att få en framgångsrik karriär. Electronicaproducenten är allsmäktig och har alltid sista ordet. Detta kan självklart också vara en nackdel eftersom det ibland kan vara svårt att hålla sig objektiv till sitt eget material (det går åt båda hållen – risken är lika stor att du är okritisk som att du är överkritisk). Därför kan det vara en bra idé att då och då åtminstone försöka samarbeta med någon.Trollerilådan med knep

■ Skifta fokus mellan helhet och detaljnivå. Du har säkert hört uttrycket “helheten är mer än summan av detaljerna”. Om man kört fast med en låtidé kan man prova att vända på den logiken och i stället tillämpa regeln “varje detalj ska vara bättre än helheten”.

Vad vi menar med detta är att man lätt släpper igenom tveksamma  instrumentinsatser bara för att man “ändå hör vad som avses” och “det funkar i sammanhanget”. Detta kan skapa en återvändsgränd när du senare sitter och lyssnar till “sammanhanget” och inte får några kickar alls för att hitta på en fortsättning.

Om du hamnat i denna situation kan det möjligtvis ha att göra med att du reagerar på de taskiga delarna i helheten utan att vara helt medveten om det och detta tar bort det där lilla extra som gör att man tänder på alla cylindrarna. Gör experimentet att kritiskt granska varje instrument och fixa till skavanker som inte håller måttet. Kontrollera att varje instrument håller rätt nivå beträffande rytmik (spela tajt), intonation (spela rent) och frasering (spela “med rätt känsla”).

■ Gör många alternativa mixar. Producenter och dirigenter har ofta en vältränad förmåga att höra musik och samtidigt kunna följa och analysera varje enskilt instrument. Den förmågan saknar de flesta, även framstående musiker, och då reagerar man bara med en känsla av olust inför musiken om något av instrumenten inte håller måttet. Ett knep för att upptäcka halvmessyrer i inspelade instrumentspår kan då vara att förutsättningslöst göra ett antal olika mixar av samma stycke musik. Du kanske upptäcker nya, bra sidor hos instrumenten på köpet.

■ Invertera ackorden. För att variera ett ackordkomp kan det räcka med att ändra ordningsföljden på de toner som ingår i ackorden. Låt oss anta att du har en vers där du gjort ett piano- eller gitarrkomp på ackordet C dur. Det är normalt tonerna C-E-G. Men du kan lika gärna ändra något av anslagen till E-C-G, E-G-C eller C-G-E med ett större omfång.

■ Genomgående melodier. Försök att hitta genomgående melodier i ackordföjder, alternativt skriv ackordföljder som möjliggör genomgående melodier. 

Om du sitter och ströspelar ett instrument och hittar en ackordföjld som känns bra är sannolikheten hög att detta beror på att den har just potential för genomgående melodier. För att analysera detta ska du studera varje ackord och skriva upp de toner som inte är desamma som i föregående ackord. Sedan väljer du en ton ur varje ackord för en melodi. Ju mer bärande en sådan melodi är i sig själv, det vill säga utan ackorden, desto bättre kan den sägas vara för din låt.

Vanliga låtskrivarknep är att låta basgången, stråkar eller bakgrundssång framföra sådana genomgående melodier. Som exempel, tänk dig den klassiska ackordföljden C, Am, F, G. Den inbjuder ju direkt till en nedåtfallande melodi över de tre första ackorden med två toner över varje ackord: Under C-ackordet spelas C och Bb, under A-mollackordet spelas A och G och där landar man ju perfekt på tonen F när F-ackordet kommer. Tidlösa klassiker som anknyter till genomgående melodier är Procol Harum’s A Whiter Shade of Pale samt The Eagles Hotel California. Ett exempel i dur och ett i moll.

■ Blanda dur- och moll-tonarter. Försök att inte låsa dig till enbart de typiska ackordföljder som anses höra till en dur-tonart eller en moll-tonart! Många framgångsrika låtar har skrivits med ackord som bryter dessa regler. Schablonregeln säger till exempel att man i tonarten C dur kan utgå från ackorden C, Dm, Em, F, G och Am. För tonarten C moll är schablonen ackorden Cm, Dm, F eller Fm, G eller Gm, G# och A#.

Dessa schabloner bör ses som ett skelett där du kan byta ut vissa delar för att hitta mer spännande låtstrukturer. Ett exempel är att kombinera de två ackorden C dur och G# dur, som du kan höra i The Clash gamla punk-hit London Calling (även om den låten i originaltonarten använder G dur och Eb dur).
Ett annat vanligt knep för att bryta av med lite stark färg i en dur-låt är att lägga in ackordet Bb dur bland tonarten C durs schablon-ackord. I musikteoretiska termer innebär det att byta från lydisk till mixolydisk skala.

■ Byt tonart och bygg en brygga. Man kan förstås byta tonart helt i en låt, eller bara för en del av en låt. Många tidiga Beatles-klassiker använder detta trick. En typisk tonartsbrytande lösning man ofta hör är att i en dur-tonart byta ut subdominantens dur-ackord mot moll. Antag att vi gör en låt i C dur och istället för ackordet F använder vi ackordet F moll. Detta introducerar tonen G# som vi kan utnyttja för att smeta till en riktigt blåaktig melodi-accent. Skillnaden mellan ackorden F dur och F moll är ju just tonerna A respektive G#.

Ett annat vanligt trick i dur-tonart för att bygga en melodibrygga är dim-ackord. Detta är ett ackord av fyra toner där varje ton höjs med tre halva tonsteg. Därför finns det också bara tre dim-ackord, i strikt teoretisk mening. Eller annorlunda uttryckt: varje dim-ackord fungerar i  fyra alternativa tonarter, som någon slags invertering. Standard-schablonen för dim-ackord i dur-låtar är att stoppa in det som brygga över tritonus mellan subdominant- och dominant-ackordet. Ett konkret exempel: I tonarten C går du till ackordet F, sedan till F#dim för att landa med maximal energi på G alternativt G7. Denna väl använda sekvens kan du höra i When A Man Loves A Woman och många, många fler låtar.

■ Vänd på din process och börja "bakifrån". Om du gör elektronisk dansmusik, skriv hela låten utan bastrumma och lägg till den allra sist.

■ Försök att inte skriva samma låt varje gång. Det är lätt hänt att man ältar samma idéer om och om igen, särskilt om man har siktet inställt på en viss genre. Testa att göra låtar i olika genrer, eller testa att använda något instrument eller annat musikaliskt grepp som du inte brukar använda.

■ Lär dig att inte börja finputsa med en gång. En vanlig arbetsordning är: skriv låten, spela in, mixa, mastra. Börjar du hoppa mellan arbetsmomenten är risken stor att du tappar bort dig på vägen.

■ Jobba på flera låtar samtidigt. Om du tröttnar på ett projekt jobbar du på något annat. Det här kräver dock viss disciplin om det inte bara ska bli ännu en ursäkt för att inte göra klart låtar. Sätt upp en övre gräns där du måste göra klart en påbörjad låt innan du överhuvudtaget får börja på en ny.

■ Ägna dig åt lite musikalisk inavel. Har du flera ofärdiga låtar, testa att slå ihop dem. Det kräver i regel lite transponering och andra justeringar men kan ge intressanta resultat. Eller varför inte bara sno något enstaka element från någon annan låt du har gjort, eller sampla din egen musik?

■ Ett bra knep, som kan vara särskilt användbart om du har en bra vers utan refräng eller vice versa är att kasta ut allt du vet om låtstrukturer och skriva en låt som är bara vers eller bara refräng.
En variant på ovanstående är att skriva en låt som bara är ett enda långt crescendo eller, lite ovanligare, ett enda långt diminuendo.

■ Kill your darlings. Det är en kliché, men mången låt blir inte klar helt enkelt därför att den som skriver låten inte kan släppa ett visst element trots att det inte passar ihop tillsammans med resten av låten. Lösningen är självklart att lyfta ut det som inte funkar och spara det till något annat projekt.

■ Låna från någon annan. Här gäller det än en gång att komma ihåg att mer uppenbara stölder inte alltid är så populärt hos den ursprungliga upphovsmannen. Det finns dock många möjligheter: Afrika Bambaataa lånade riffet från Kraftwerks Trans-Europe Express till Planet Rock, mycket av Daft Punks katalog består av omarbetningar av gamla funk- och discolåtar, och så vidare.

■ Lär dig lite musikteori – det finns om inte annat åtskilligt att läsa gratis på nätet – för att få nya uppslag. Tvärtemot vad många påstår är det bra för kreativiteten att bilda sig eftersom du får lättare att få ned dina idéer på papper eller sequencerns pianorulle.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Studio 3-2010 och på studio.se 2010-03-23 11:48.