Så återskapar du Beatles sound, del 1/3

Det finns inte en vit fläck i Beatles-almanackan och inte ett enda jubiléum som inte redan är intecknat. Å andra sidan behöver man ingen ursäkt för att skriva om Beatles.

Det finns bara ett Beatles och sedan kommer alla andra band i en nummerordning som växlar med trender och årstider.

Men, ska man nu skriva om Beatles, kan man åtminstone undvika att drunkna i de stora jubiléernas malström och ha en vinkel som inte är alltför urmjölkad, och det är därför Studio nu presenterar två Studiologier om Beatles musik- och produktionsteknik och gör det året mellan 50-årsjubiléet av Love me do och 19-årsjubiléet av Abbey Roads första Fairchild 660.

Beatles instrument

John Lennon
John Lennons blonda Rickenbacker 325 Capri inköptes 1960 i Hamburg. Gitarren har kort mensur (20,75 tum) tre mikrofoner och Kauffman-svaj, och är en av Rickenbackers allra första 325:or, byggd 1958. Svajet byttes senare mot ett Bigsby och gitarren lackades svart. Gitarren fick 1963 sällskap av ytterligare tre Rickenbackers: en 325:a, en tolvsträngad 325-12 och en 1996. 1965 köpte Lennon och George Harrison sedan varsin identisk Fender Sonic Blue-strata.

Lennons akustiska gitarr var en Gibson J160-E men han spelade också på en tolvsträngad Framus Hootenanny på Help och Rubber soul.

Rickenbacker 325 med Bigsby-svaj

George Harrison
Efter en serie halvkrattiga instrument köpte George Harrison en begagnad Gretsch Duo Jet med två DeArmond-mickar 1961. Den följdes av en Rickenbacker 425 Fireglo och året efter en Gretsch Country Gentleman med två FilterTron-mickar och Bigsby-svaj. Den gitarren kan höras på till exempel She loves you. Oturligt nog föll den ur skuffen under en Skottlandsturné och förvandlades till kaffeved av efterföljande trafik. En ny Country Gentleman köptes och senare också en Gretsch Tennessean som användes mycket på Beatles for sale.

1964 får Harrison Rickenbackers andra tillverkade tolvsträngade 360-12 och det skulle bli ytterligare en 360-12 året därefter. Den första hade strängarna oortodoxt hopparade, bas-oktav, den andra normalt, oktav-bas. Harrisons Sonic Blue ’62 Stratocaster är samma gitarr som senare utsattes för hemkörda psykedelikaexperiment. Under 1965 spelade George också på en Gibson ES-345TD.

Också Harrison använde sin mickförsedda akustiska Gibson J160-E i studion och för låtar som And I love her någon av sina nylonsträngade Ramirez-gitarrer A1 eller Estudio.

Lennon och Harrison spelade på Fender Sonic Blue-strator, en modell som fortfarande finns till försäljning.

Paul McCartney
När Paul McCartney bytte från gitarr till bas beställde han en Höfner 500/1 vänster-fiolbas från Höfner. Han blev modellen trogen även om han bytte ut den första basen mot en med dubbelpoliga mickar och annan mickplacering 1963.

Inte förrän på Rubber soul bytte McCartney ut Höfnern mot den Rickenbacker 4001S som hade tillverkats speciellt för honom. McCartney var också först med att börja spela på Epi-phone-gitarrer. 1964 köpte han en ’62 Casino ES-230TD. Hans akustiska gitarr var en Epiphone Texan FT-79 som kan höras på Yesterday.

Höfner 500/1 i en senare och högerhänt upplaga.

Ringo Starr
Ringos första trumset med The Beatles var ett Premier Duroplastic i mahognyfinish: 20/12/16 med en 14-tumsvirvel. Det kitet byttes 1963 in mot ett Ludwig Oyster Black Pearl: 20/12/14 och 14-tumsvirvel. 1965 spelade han också in med ett annat Oyster Black pearl-kit: 22/13/16 och 14-tumsvirvel.

Premier Duroplastic. Togs som inbyte mot Ringos första Ludwig-kit.

Gitarrförstärkare
Den förstärkare som mer än andra associeras med Beatles-soundet är brittiska Vox. Från början använde Lennon och Harrison Vox AC15 och AC30 medan Paul McCartney spelades in med en anläggning som Ken Townsend tvingats sätta ihop i studion av en separat Leak-preamp och slutsteg kopplade till en 15-tums Tannoy hämtad från ekokammaren, eftersom McCartneys egen rigg visade sig vara oanvändbar i studion.

1964 bytte gitarristerna upp sig till Vox AC50 och AC100 och även Paul McCartney hade nu också en Vox AC100-topp och låda som 1965 användes parallellt med en Fender Bassman-rigg.

Vox AC30. Ryggraden i The Beatles sound.

Drömmen blev verklighet för David Myhr

Första gången David Myhr som 20-åring knackade på Abbey Road studios hade han och kompisen provgått övergångsstället och siktade nu in sig på att få en titt in i det allra heligaste. David frågade artigt vakten vid entrén till den vitputsade tvåvåningsbyggnaden på nummer 3 Abbey Rd.

David Myhr: Can we come in?
Vakt: No.
David Myhr: Can we just look at the pictures in the reception?
Vakt: No.
David Myhr: Can we take a photo?
Vakt: No.

Bemötandet avskräckte inte David Myhr, som med The Merrymakers några år senare fick stora framgångar i Japan och var en skivbolagsfusion från att börja erövra USA. När han många år efter händelsen gjort klart sitt soloalbum Soundshine bestämde han sig för att komma förbi den där vakten och beställde tillsammans med plattans mixtekniker, Markus ”Black” Sjöberg, mastring i Abbey Road.

DM: Då kom vi i alla fall in men det var fortfarande som på nåder vi smög in i Studio 2 tidigt på morgonen. Men Markus spelade in ett handklapp på sin Iphone bara för att kunna använda det på sina inspelningar…

En tid senare, på studieresa med några av sina studenter i musikproduktion och låtskrivande, träffade han Thomas Juth, Londonbaserad tekniker och producent, som berättade att han länge hade funderat på att hyra Studio 2 för en dag men att han saknade någon som hade en låt och som kunde spela och producera.

Han behövde inte leta längre.

Den legendariska trappan upp till kontrollrummet i Studio 2.

Specialversion av låten "Never mine" (av David Myhr)
Man kan hyra Studio 2 för en dag men endagsbokningar är preliminära till sista stund så det var mer eller mindre på volley David Myhr med fru, Thomas Juth, hans bror Fredrik, italienske musikerkompisen Michael och Dyre, en dansk teknikerkollega, befann sig i Studio 2 en novemberdag 2011.

David hade tänkt specialskriva en låt men tiden fanns inte, så i stället hade han bestämt sig för att beatlifiera öppningsspåret Never Mine från egna albumet Soundshine. (Se nedan video).

DM: Jag bollade lite idéer med bröderna Juth: Sexy Sadie, Happiness is a warm gun … och vi kom överens om att göra den med en tyngre Ringo-groove. Att göra samma sak som på plattan hade ju varit helt meningslöst.

Man hade studion från tio på förmiddagen till tio på kvällen men det dröjde till sent på eftermiddagen innan det blev något inspelat.

DM: Först gick Thomas Juth och den andra teknikern mest runt och kollade in mickar och nördade i kontrollrummet men det var ju inte jag som hyrde studion, så det var ju hans val hur han ville tillbringa dagen.

En glad och kråsprydd David Myhr i helgedomen Abbey Road studios. Foto: Amy Campbell

Bra koll på Ringos fills
Första tagningen var David på Wurlitzer och Fredrik Juth på trummor. Fredrik har en bakgrund i diverse band och har bra koll på Ringos fills, och att brorsan Thomas hade kopierat 1968-mickningen försämrade inte direkt oddsen: AKG D19 på pukor och överhäng, Neumann KM-54 under virveln och en AKG D20 på bastrumman.

DM: Thomas kollade med personalen och det fanns inte så många AKG D19 så det är högst osannolikt att det inte skulle vara just de mickarna som hörs på det vita albumet.

Däremot var mattan borta som hade funnits där 1968, så man fick boxa in trummorna för att dämpa ambiensen. Senare gjordes också en outrodubb på trummorna med mycket pukor och crashar som fick Fairchild 660-kompressorn att pumpa för fullt.

Sedan var det gitarr. David spelade på en Epiphone Casino – vad annars? – som hade hyrts in för dagen. Gitarren gick genom en Orangetopp med separat högtalarlåda och mickades med en Neumann U67.

DM: Där gjorde jag de tunga Oh darling-markeringarna på tvåfyra. Det är ju alltid frestande att dra på lite för mycket men vi gick på känn och disten känns ändå rätt avvägd.

Efter ett gitarrspår till kom turen till pianot, ett Steinway-piano som det satt en skylt på: ”Lady Madonna piano. Please do not touch”.

DM: Jag tror man kommit fram till att det inte var Lady Madonna-pianot men det är pianot Paul spelade Penny Lane och With a little help from my friends på och det är väl inte så illa.

Sedan spelade Fredrik Juth basen, helt korrekt genom en Fender Bassman Blackface mickad med en AKG C12. Nu var det bara sången kvar, men samtidigt började det bli ont om tid. David sjöng tre tagningar i en Neumann U47 och det råder inget som helst tvivel om vem han tror har sjungit i den mikrofonen.

DM: Det fanns bara fem stycken i huset och detta var en av dem så det vore konstigt om John Lennon inte hade sjungit i den här micken.

Efter två körtagningar med handklapp, på golvet och i en av ekokamrarna, var klockan halv tio och det var dags att packa ihop.

Exakt den rätta mickningen plus tea towel på virveln. Ren magi!

”Slipper källarbåssoundet”
Någon mix hann man av förklarliga skäl inte med men Thomas Juth skickade så småningom en mix på trumpaketet och en på piano och gitarrer. David spelade in ett gitarrsolo i sin bärbara dator hemma och redigerade sångtagningarna och flög in ett percussionspår från en annan låt på Soundshine innan han gick till Markus Sjöberg och mixade färdigt låten.

DM: På pianot hade Thomas lagt på tio decibel i toppen i EMI-bordet och använt bordets kompressor och dessutom stod RCA R44-micken fem meter bort så det soundet var ju färdigt, och sångljudet var det ju inga problem med. Står man mitt i Abbey Road med en U47:a, då slipper man källarbåssoundet om man säger så.

Spöklikt nära Beatles
Det låter bitvis spöklikt mycket Beatles om Abbey Road-versionen av Never mine, men kan man sätta fingret på vad det är som gör Beatles-magin? David Myhr hoppar först över tekniken och pekar istället på stilkännedom och spelsätt men landar till slut i den stora övergripande bilden.

DM: Man kan säkert komma ganska nära med flera olika metoder men lika nära som med Ringos mickar, i Abbey Roads liverum, genom EMI-bordet där Abbey Road mixades är nog svårt. Och han lägger till efter några sekunder:

DM: Även om Kalle 18 år kanske inte tänker på det när han lyssnar i sin Iphone.

Slå återskapar du Beatles sound i datorn

A hard day’s night
A hard day’s night var titelspåret och första låten på albumet och man ville ha en start som omedelbart planterade ett avtryck. Ackordet i introt kan låta som ett sus4-ackord men är mer komplext än så.

Gitarrerna spelade ett F add 9 och under det satte George Martin ett kvartackord på pianot: D, G, D, G, C och Paul McCartney spelade ett D på basen. Man kan kalla det ett F 6 add 9 med D i basen eller ett Dm11, men hur man än stavar det kan få låtöppningar matcha A hard day’s night.

När det gäller tekniken var Norman Smiths setup för 1964 i stort sett identisk med föregående års så när som på att mixerbordet REDD.37 hade uppdaterats med nya mickpreampar och fler ingångar.

A hard day’s night spelades in så här:

Spår 1: Trummor, bas och gitarrer.
Spår 2: John Lennons och Paul McCartneys sång.
Spår 3: Lennons akustiska gitarrdubb, Lennon & McCartneys sång, koklocka, bongos.
Spår 4: Piano- och gitarrsolo.

Trummorna hade två mickar, en STC 4038 overhead och en 4033-A på bastrumman. Basen hade samma mick som bastrumman, STC 4033-A. Elgitarren fick antingen en Neumann U47, U48 eller KM-54, pianot Neumann U47 eller U48 och samma mickar användes också till sången.

I låten förekommer också percussion, men den spelades in via läck samtidigt med sångpålägget. Solot på A hard day’s night är gjort med ett av den tidens få studiotrick: halvfartsinspelning.

A hard day’s night var den första Beatles-lp:n med enbartoriginalkompositioner.

Återskapa soundet
Använd torra, lite dämpade trumsamplingar och spela in kick och virvel på samma spår. Justera volym och attack genom att justera anslagshastighet (velocity). Programmera två halvöppna hihatar i samma spår och sätt ett lägre velocityvärde på den kortare för att få till Ringos speciella hihatspel.

Basen ska ha kort sustain och vara ganska mufflig. Jag använde en gammal Hagström med slipade strängar.

Till bongos, hitta ett ljud som inte känns alltför etniskt.

Spela in den akustiska gitarren och låt den vara öppen, tydlig och ganska ljus i klangen. Den är viktig för rytmen i kompet. Elgitarren är tolvsträngad, jag använde en Hagström Viking 12:a.

Pianot kan vara en pianosampling alternativt en flygel genom en gitarrförstärkare för att ta bort den värsta tjusigheten.

Sätt en kompressor i kanalen på alla instrument och eq:a. Jag valde att gå helt koscher med Abbey Road-pluggen RS124 och Waves REDD-plugg med sin tvåbands-eq.

Sätt sedan en kompressor i två bussar och skicka in trummor, bas och akustisk gitarr i den ena och gitarrdubb och bongos i den andra. Sätt en reverbplugg i buss nummer tre och ge lite rum till gitarrer och trummor. Beatles inspelningar var visserligen torra men inte helt. Panorera inte utan låt allt vara i mono.

Nu till solot. Det är unisont piano och tolvsträngad Rick, men eftersom George Harrison inte klarade av tempot fick man spela in det i halva hastigheten, och för att få den helt onaturliga ekorrtajmingen som uppstår gör vi exakt likadant fast i Logic.

Markera avsnittet i låten där solot ska göras. Ctrl-klicka på bpm-räknaren i transportfönstret och välj Customize Transport Bar. Välj Varispeed i dialogrutan och stäng den. Då kommer det upp ett nytt fält till vänster om bpm-räknaren. Välj Varispeed (Speed and Pitch) och sätt till 50 %, alltså oktaven under.

Spela in solona och när de sitter tryck på -+-knappen som nu är orange och återställ tempot. Spela upp solot. Eq:a, komprimera i kanalerna och skicka in i kompressor- och reverbbussarna.

Kanallimpa från Native Instruments REDD-mixer och Abbey Roads ombyggda Altec-kompressor: RS124 från Abbey Road.

You won’t see me
Tredje spåret på Rubber soul hör kanske inte till de eviga klassikerna men innebar ett par betydelsefulla steg för Beatles produktioner och uppvisar också ett par typiskt smarta särdrag.

För det första är det från och med nu Paul McCartney börjar lägga basen efter det övriga kompet för att kunna få bättre separation och mer volym. Han hade lyssnat mycket på Motown-produktioner och noterat hur mycket mer botten det fanns i dem. Kompet är också modellerat efter Motowndoktrinen i B-delen med fyrkantig disciplin i trummor, gitarr och piano medan basspelet är hörbart inspirerat av Motown-legenden Jamie Jamersons rörliga spel.

Norman Smith har börjat använda Fairchild-kompressorn på allvar och sällan hörs det så tydligt som i Ringos cymbaler på You won’t see me.

Här finns också en pålagd hihat genom hela låten, lagd samtidigt med basen.

Sedan finns också ett par sångprylar som är typiska för Beatles körer. Första sex takterna sjunger McCartney tersstämmor med sig själv. I de två sista gör han en ren dubb för att inte gå i vägen för en understämma där John och Paul sjunger en svarskör med annan text och rytmik.

1:a| I wouldn’t |mind if I | knew what I was mis- | sing |

2:a| | | Knew what I wouldn’t | No I wouldn’t |

Liksom versen har B-delen också dur/mollväxlingarna på samma ackord, vilket är typiskt för Paul McCartneys låtar. Versen bygger på en fallande kromatisk linje: E, D#, D, C# som är topptonerna i ackorden A, H, D, A, och B-delen har också en fallande linje från F#, F, E, D# till D som är topptonerna i Bm, Dm, A och andra fyrtaktsvändans B till E7.

Rubber soul. Här börjar ljudexperimenten med udda instrument och flitigt vari-speedande.

Så här är You won’t see me inspelad:

Spår 1: McCartney flygel, trummor, Harrison kompgitarr, Lennon tamburin
Spår 2: Bas, hihat, McCartneys lead
Spår 3: Lennon och Harrison kör
Spår 4: Nya kördubbar, Paul McCartney lead dubb, orgel

You won’t see me var en av tre låtar som måste göras klara den 11 november 1965 för att Rubber soul skulle klara sin deadline.

Det hörs. Det är småfel här och där, tempot sjunker från 119 till 113 bpm och oolala-kören är exakt samma som på Nowhere man, men samtidigt är det lite ett kvitto på Beatles storhet att det trots det blev så bra.

Det tog 13 timmar utan paus under det att man gjorde You won’t see me och Girl klara från ax till limpa och Wait, som fiskades upp ur bingen från Help och försågs med gitarrpålägg, maraccas, tamburin och sång.

Trummorna spelar ett rakt tvåfyrakomp. Norman Smith hade nu bytt mickning till dynamiska AKG D19c på overhead och D20 på bastrumman och också bytt till D20 på McCartneys bas, men i övrigt är allt sig likt.

REDD-limpa och Native Instruments Fairchild-plugg som i äkta hårdvarutappning hanterade Ringos trummor.

Det mesta komprimerades i två steg, först i inspelning och sedan en gång till i mixen.

Återskapa soundet
Programmera trummorna på samma spår, torra samplingar, och styr volym och dynamik med anslagshastigheten (velocity).

Det finns bara en gitarr, Harrisons, och klippet i attacken får mig att tro att det är en Fender Stratocaster, vilket jag också använde, genom Guitar Rigs (Native Instruments) Vox-simulation. Man tänker ofta på Beatles som snälla men gitarrerna är ofta mer distade än man tror.

Pianot är fyrfyra-grillvante-på men lägg topptonerna i ackorden så att den kromatiska fallande linjen från D# följs.

Vid det här laget hade McCartney börjat spela på sin Rickenbacker 4001 men jag kan inte höra någon större skillnad så jag fortsatte med Hagströmbasen.

Komprimera och eq:a varje kanal, ge lite rum till trummorna och gitarren i en reverbbuss och skicka alla instrument till en buss med en Fairchild 660-plugg – jag använde Waves Puig – och krana rejält med kort attack och lång release. När cymbalerna låter som något förbipasserande från flygflottiljen F2 är det rätt.

Till och med skjortorna är jätteglada. Från Magical mystery tour. Förra året släpptes en Vinylbox (180 gram) med alla studioalbum som Beatles gett ut. Foto: EMI

I serien

• Del 1 – Vilka instrument Beatles använde (denna del)
• Del 2 – Den tekniska utrustningen i Abbey Road studios och de moderna motsvarigheterna
• Del 3 – Hur du kan återskapa bandets sound i ditt musikprogram

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-25. Uppdaterad 2021-04-30.