Så återskapar du Abba-soundet, del 2

Av Olle Niklasson & Carl-Michael Herlöfsson

Denna artikel publicerades ursprungligen 2012 i papperstidningen Studio. Artikeln är nu uppdaterad och för första gången publicerad digitalt på Studio.se. Här är Så återskapar du Abba-soundet, del 1.

Abbas sång är på ett plan väldigt enkel, på ett annat intrikat, men alltid omsorgsfullt behandlad. En Abba-låt har sällan några ambitiösa stämmor. I nio fall av tio handlar det om enkla stämmor, ters över eller sext under. Däremot är man väldigt mån om att hitta rätt röst till rätt parti i låtarna och att låta Agnetha och Frida växla mellan att sjunga unisont tillsammans eller en och en. På så sätt arbetar man mer med klangen, vilket många gånger kan vara effektivare än stämmor.

Ett genomgående drag är också att de ofta använde sången som ett blås- eller stråkpålägg med underliggande rytmiska figurer till en långt uthållen ton i melodistämman. Det här görs i The name of the game, Knowing me knowing you, Super trouper, The winner takes it all, Chiquitita och One of us. Är det ambitiöst har understämman också en egen text som svarar melodistämman. Någon gång, som i Take it easy-stället i Does your mother know där understämman följer med den fallande linjen i Bennys åttondelspiano, har motstämman egna inbördes stämmor, men för det mesta är det en enkel melodi.

Ett snyggt nummer gör man i Knowing me knowing you där överstämman avslutar refrängen på två halvnoter och en helnot med texten ”… time we’re through” och Björns understämma gör en rytmiserad ”This time. This time we’re through. This time we’re through. We’re really through”, som blir en hook i sig:

Ett genomtänkt sångarrangemang med rytmiserade understämmor får låtar som Knowing me knowing you (ovan) att nå nya höjder.

En låt som helt bygger på en rösthook är Take a chance on me där Björns och Bennys “take-a-chance take-a-chance take-a-take-a-chance-chance” driver låten. Det är inte svårt att se bilden av ett ånglok framför sig.

I Super trouper har man öppnat alla byrålådorna på en gång. Den börjar med ett tvåstämmigt a cappella-intro med motstämmor – klassisk kontrapunkt – och i versens andra del kommer sedan Agnethas överstämma in med en förskjuten imitation av frasen ”wishing every night was the last one” för att sedan fortsätta med några snygga fristående kommentarer till Fridas lead innan refrängen börjar.

Refrängen är sedan en repris av introt fast med fler stämmor plus Björn och Bennys ”su-pe-per trou-pe-per” som textmässigt kanske inte är någon anledning att höra av sig till Nobelpriskommittén, men som fyller på rytmiken där överstämmorna håller ut i långa helnoter.

Vad gäller det rent tekniska måste man börja med att konstatera att de varispeedade dubbarna (se del 1) är en nyckel till Abbas speciella röstklanger, men ett annat återkommande knep är att Michael B Tretow också använde reverb mycket kreativt även om det kanske inte är lika påtagligt. Lyssna på Super trouper och The name of the game där han växlar mellan att ha en djup och maffig reverbbild till helt snustorrt i vissa sektioner för att sedan braka på med allt inklusive diskbänken i outrot. Inget överkomplicerat, men sällan hör man det så effektivt utnyttjat som här. Det blir ett otroligt sug i ljudbilden när rösterna går från fjordlandskap till att sätta sig på näsan på mindre än en blinkning.

Lek med perspektivet
Det här är också någonting man mycket väl kan göra hemma genom att automatisera returen på ett sångreverb i buss-sendarna. Börja med att göra ett reverb som ligger i verserna. Dra sedan ner returen till noll i refrängerna, eller var det nu ska vara torrt, med hjälp av automatiseringen. Man kan skapa otroligt oväntade ljudbilder genom att leka med djupperspektivet i ljudbilden på det här viset.

Michael Tretow var också väldigt noga med hur han spelade in sången. Ett problem som ofta uppstod var att Frida och Agnetha för det mesta ville sjunga sina stämmor samtidigt stående i samma rum. För att undvika läckage använde han en stereomikrofon med en ∞-figur, ofta en AKG C24. På det viset kunde de stå mittemot varandra, och man fick en bättre separation och ett mer korrekt fasförhållande än om man hade använt två mikrofoner.

I övrigt var det Tretows övertygelse att använda så lite eq och komprimering som möjligt när man spelar in och spara den processen till mix. Detta är än i dag ett klokt sätt att resonera.

Schaffer med från start
Vill man veta hur Abba egentligen lät som band, utan alla syntpålägg och sångarrangemang, ska man lyssna på Ted Gärdestads första album. Det menar Janne Schaffer som var med från början.

– Björn och Benny skulle producera Teds platta Undringar och frågade om jag ville spela på ett projekt. Vi som gjorde den plattan var samma gäng som sedan kom att bli det första Abba-kompet: Ola Brunkert, Mike Watson, Björn, Benny och jag.

Janne Schaffer tillhörde då en ny generation studiomusiker som i allt högre grad började ersätta det gamla Hylands Hörna-gardet. Och till skillnad från tidigare där allt var punktligt, välstruket och exakt noterat var egna idéer välkomna. Janne beskriver det som en kreatörsroll mer än en mekanisk hantverkare.

– Det mesta innan Ted var exakt utskrivna arr, men där spelade han upp en låt och så kunde man komma med lite egna idéer. Det där sättet att skapa tillsammans tror jag att Björn och Benny nappade på, och jag tror personligen att det var det som tände idén hos dem när vi sedan gjorde People need love.

Med Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid, som kvartetten kallade sig, fanns det heller aldrig några färdiga arr utan Benny hade ackorden på en papperslapp och så spelade han upp låten på piano och alla fick göra sina egna anteckningar. Det fanns inga texter, inte ens titlar på låtarna, det var egentligen bara tonarterna som var spikade.

– I början var det väldigt öppet för idéer, vilket jag alltid har tyckt varit väldigt kul, men det var samtidigt ganska långa inspelningar. En låt kunde ta en hel dag, säger Janne.

En anledning var att låtarna sällan var stöpta i någon färdig genre utan man började dagen med att spela i en stil för att övergå till nästa och nästa och nästa. Pop, hårdrock och country om vartannat och efter hand växte ett arrangemang fram.

– När man hade hållit på i fem–sex timmar kunde Björn eller Benny plötsligt säga ”Så här! Så här ska det vara”, och då kunde det vara exakt samma som vi hade startat med på morgonen.

Gitarristen Janne Schaffer har medverkat på hälften (55 stycken) av alla Abba-låtar som spelades in.

”Janne, lean back”
En av genreövningarna var reggae, vilket också manifesterade sig på skiva i Sitting in a palmtree. Anledningen var att Janne Schaffer och Ola Brunkert hade fått reggae-lektioner av ingen mindre än Bob Marley som var i Sverige för att skriva låtar med Johnny Nash.

– Han sa alltid ”Janne, lean back, lean back. Don’t push. Backwards. Take it easy, take it easy”.

Janne har fortfarande kvar en kassettdemo med Bob Marley där han sjunger Stir it up.

I studion var Benny kapten bakom flygeln, med Björn i kontrollrummet som det kollektiva örat. Mellan dem rådde en bestämd konsensusideologi: Om de inte var överens fick bandet sitta och vänta tills de hade diskuterat färdigt. Men det fanns inget ”vi och dom” mellan bandet och de två B:na, utan tvärtom en gemensam respekt, vilket inte bara gällde inom bandet utan också för Benny som musiker och för Björns förmåga att ta ut de bästa tagningarna.

Under två timmar lägger Janne Schaffer den ena pusselbiten efter den andra till Abba-soundet och den sammantagna bilden blir att det länge var produkten av ett kollektiv och att man aldrig kan komma undan att detta också skapade ett sound. Senare, i höjd med Abba och ännu mer med Arrival, tog Björn och Benny ett fastare grepp om produktionerna.

– Det blev väldigt arrangerat. Benny, och i någon mån säkert också Björn, fick koll på hur det skulle vara musikaliskt, och tar man Voulez-vous till exempel, så dubbade jag bara på samma fras som redan var inspelad.

När Janne spelade på de sista två Abba-låtarna, Under attack och Cassandra, bonusspår till cd-utgåvan av The Visitors, talar han också om en helt annan stämning.

– Det var inte alls samma glädje. Man fick ett notpapper framför sig och man skulle fylla på det som skulle göras.

Under de tidiga åren skapades både en del bärande riff och arran-gemang av musikerna i studion, och hade det varit i dag hade det säkert sett annorlunda ut, men då var det aldrig tal om att någon skulle få del av royaltyn.

Janne är ganska kort när ämnet kommer upp och säger bara att det var så det var överenskommet från början. Och bara en enda gång blir han mer precis än ett allmänt ”man hjälpte till”.

När Abba vann den svenska Melodifestivaluttagningen 1974 med Waterloo satt Janne i orkestern och tipsade andregitarristen om att de skulle stämma ned E-strängarna till D för att få mer drag i gitarrmelodin under refrängen. I en inskjuten bisats glider då ”jag skrev visst det där riffet” nästan omärkligt förbi.

”Han är odödlig”
Däremot har han synpunkter på att musikerna håller på att raderas ut i alla återutgivningarna.

– Det känns fel att det ser ut som om Abba bara var fyra stycken när albumen har recyclats för hundraåttionde gången. Att nämna vilka som spelade tar inte så stor plats.

Janne berättar om Sleepstones-basisten Per Sahlberg, som var med på en Abba-låt, Dance, while the music’s still playing, men som tragiskt gick bort i somras. Janne köpte plattan och gav den till hans änka, som knappt ens visste att han hade spelat.

– Jag sa ”Han är odödlig. Han har spelat med Abba”. Det spelar ingen roll att han bara var med en gång och spelar hur enkelt som helst.

Janne Schaffer spelade själv på 55 av 110 Abba-låtar och är stolt över det. Han menar också att det är fel att begränsa Abbas inflytande till popmusiken. Abba har varit en dörröppnare för svensk musik generellt.

– Vi har dem att tacka för att det finns en respekt för svensk musik utomlands, och det är ett oerhört värde i det. Där har de verkligen åstadkommit någonting, säger Janne Schaffer.

Janne Schaffer poängterar att Abba egentligen bestod av fler än fyra personer. De medverkande musikerna fick i hög utsträckning forma musiken, särskilt i början.

Från Bennys källare till Polar-studion

Carl-Michael Herlöfsson berättar om sin studioresa i Abbas fotspår.

När jag växte upp på sjuttiotalet var Abba en självklar del av det existerande nöjesutbudet. Det var Waterloo och Ring Ring för hela slanten. Själv lyssnade jag på Sex Pistols och The Gladiators och tyckte följaktligen att Abba var mesiga och faktiskt lite löjliga. Som så många andra förstod jag inte riktigt vad de höll på att åstadkomma under den här tiden.

När jag var runt sexton höstar spelade jag i punkband och försökte hitta nya glada musikanter att föra oväsen tillsammans med. En gemensam vän tipsade om en kille som bodde i en villa utanför stan.
”Vi drar dit och jammar lite”, föreslog han.

När vi hade ställt upp grejerna i killens källare frågade jag var toaletten låg.
”Upp genom hallen där …”, fick jag veta.

På vägen upp möttes jag av en lång rad guldskivor som prydde den murriga träpanelen. Jag tänkte inte så mycket mer på det då, men på vägen hem frågade jag min polare varför de hängde där.

”Visste du inte att det var Benny Anderssons son vi jammade med?”
Nej, det visste jag inte. Jag hade säkert tyckt det var skitmesigt och inte velat släpa gitarren ända ut till Lidingö om jag hade vetat det.

Något år efter lyckades jag snacka till mig en praktikplats på Glen Studio i Stocksund eftersom jag redan då närde en längtan till inspelningsstudion. Här hade Abba också varit och satt sina spår. Jag tyckte då att hela miljön var svensktoppsdoftande och ganska oinspirerande – och blev inte långvarig.

När jag tio år senare, efter fyra år i USA, påbörjade min studiokarriär i Stockholm började jag så smått förstå vad Abba hade lämnat efter sig. Det Harrisonbord som en gång stod i Polarstudion hamnade sedermera i en studio som hette B3B på Bastugatan. Där spelade jag bland annat in Just D:s första skivor. Vi skämtade mycket om att där, på just den delen av mixerbordet, hade Agnetha säkert vilat sin världsberömda bakdel, medan det säkert fanns spår av Michael B Tretows hudavlagringar på master-fadern.

När jag något år senare klev in i Polarstudion började pusselbitarna falla på plats. Redan Stikkan Anderssons bronsstaty som hälsade välkommen i foajén vittnade om att här hade ett unikt stycke populärmusikhistoria skrivits. Hur många andra svenska popmusikarbetare har blivit förevigade i brons? Ingen, skulle jag tro.

Längst in i Polarstudion stod också Bennys Yamaha GX1. Ett gigantiskt vitt schabrak till synthesizer som ingen vid den tiden ens förstod hur man skulle få i gång. Jag försökte. Det enda som kom ut var ett statiskt knaster som på något sätt talade till mig: ”Du förstår inte hur det fungerade på den tiden. Du måste lära dig!”

Senare, i den mytomspunna Metronome-studion, fick jag en känsla av att där, vid just det båset, stod nog Janne Schaffer och spelade gitarriffet i King Kong Song.

För det är helt enkelt så, oberoende av mina åsikter på sjuttiotalet, att Abba är det största som svensk popmusik har lyckats frambringa. Deras envisa arbete och barnsliga entusiasm över att vistas i studion hade skapat en plats som Polarstudion, som, tills den sorligt nog revs, var det bästa som Stockholm kunde erbjuda i studioväg.

Vi hade inte haft det svenska tennisundret utan Björn Borg, och på samma sätt tror jag inte att Max Martin hade skördat sina internationella framgångar om inte Abba hade funnits där från början. Att Benny Anderson, som enda kulturarbetande svensk, är med på listan över Sveriges 102 miljardärer talar sitt tydliga språk. I dag önskar jag att jag hade varit lite mesigare på sjuttiotalet. Då hade jag nog lärt mig lite mer.

Diskografi studioalbum

Ring Ring, 1973 (Spotify / Apple Music)

1. Ring ring (bara du slog en signal)
2. Another town, another train
3. Disillusion
4. People need love
5. I saw it in the mirror
6. Nina, pretty ballerina
7. Love isn't easy (but it sure is hard enough)
8. Me and Bobby and Bobby's brother
9. He is your brother
10. Ring ring (engelsk version)
11. I am just a girl
12. Rock and roll band

Inspelad i Metronomestudion (idag Atlantis Studio) utom låten Ring ring som spelades in i Glen Studio. Metronomes lokaler var från början en biograf som hette Terry när skivbolaget Metronome, som drevs av Anders Burman och Börje Ekberg, tog över 1959. Efter ombyggnaden döptes studion först till Como och kort därefter till Metronome, som skivbolaget.

1968 anställdes Michael B Tretow som ljudtekniker. Michael blev kvar till 1975 då han började på Glen Studio. Janne Hansson började då jobba som tekniker i studion. 1983 tog Janne över Metronome, döpte om studion till Atlantis Studio och har drivit studion fram till maj 2020, då den sedan dess drivs av Martin Tefere, Jörgen Ringstrand, Jonas Kamprad, Sami Sirviö (tidigare medlem i bandet Kent), Lars-Johan Jarnheimer och Stefan Broman (tidigare producent åt tidigare bandet Kent).

Glen Studio byggdes av Bruno Glenmark (Anders Glenmarks far) i källaren på familjen Glenmarks villa i Stocksund. Studion avvecklades 1991.

Waterloo, 1974 (Spotify / Apple Music)

1. Waterloo (svensk version)
2. Sitting in the palmtree
3. King kong song
4. Hasta mañana
5. My mama said
6. Dance (while the music still goes on)
7. Honey, honey
8. Watch out
9. What about Livingstone?
10. Gonna sing you my lovesong
11. Suzy-hang-around
12. Waterloo (engelsk version)

Inspelad i Metronomestudion (idag Atlantis Studio).

ABBA, 1975 (Spotify / Apple Music)

1. Mamma mia
2. Hey, hey Helen
3. Tropical loveland
4. SOS
5. Man in the middle
6. Bang a boomerang (Bang en boomerang)
7. I do, I do, I do, I do, I do
8. Rock me
9. Intermezzo No. 1
10. I've been waiting for you
11. So long

Spelades in både i Metronomestudion och i Glen Studio, mest på grund av att Michael Tretow hade flyttat över till Glen Studio 1975. Benny var inte helt nöjd med arrangemanget, han tyckte att Metronome lät bättre. Problemet var att Metronome inte kunde blockbokas utan varje skivbolag hade sin bestämda veckodag, Metronome på måndagar, Sonet på tisdagar, Polar på onsdagar och så vidare.

Arrival, 1976 (Spotify / Apple Music)

1. When I kissed the teacher
2. Dancing queen
3. My love, my life
4. Dum dum diddle
5. Knowing me, knowing you
6. Money, money, money
7. That's me
8. Why did it have to be me
9. Tiger
10. Arrival (instrumental)

Bonusspår på cd-utgåvan: Fernando och Happy Hawaii.

Inspelad i Metronomestudion, utom Dancing queen där grunder och gitarrer spelades i Glen Studios och en trumdubb gjordes i KMH-studion. Förutom att ha fört en kringflackande tillvaro är Dancing queen också den första svenska låt som spelades in på 24 kanaler.

The Album, 1977 (Spotify / Apple Music)

1. Eagle
2. Take a chance on me
3. One man, one woman
4. The name of the game
5. Move on
6. Hole in your soul
7. Thank you for the music (från The girl with the golden hair)
8. I wonder (departure) (från The girl with the golden hair)
9. I'm a marionette (från The girl with the golden hair)

Albumet spelades huvudsakligen in i Marcus Music Studio i Solna (idag Soundtrade Studios) utom några dubbar som gjordes i Metronome. Låtarna The name of the game och Take a chance on me mixades i Studio Bohus, som byggdes av Tom Hidley åt dansbandet Streaplers 1976. Studion drivs idag av Dragan Tanaskovic.

Voulez-Vous, 1979 (Spotify / Apple Music)

1. As good as new
2. Voulez-vous
3. I have a dream
4. Angeleyes
5. The king has lost his crown
6. Does your mother know
7. If it wasn't for the nights
8. Chiquitita
9. Lovers (live a little longer)
10. Kisses of fire

Bonusspår på cd-utgåvan: Summer night city, Lovelight, Gimme! Gimme! Gimme!

Grunderna till Voulez-vous och If it wasn’t for the nights spelades in i Criteria Studios i Miami av medlemmar ur bandet Foxy. Resten av albumet spelades in i den nybyggda Polarstudion som, förutom att vara det modernaste som fanns i studioväg just då, konstruerades exklusivt för Abbas behov. Inte bara det, Abba var också stenhårt prioriterade när det gällde bokningen vilket bland annat AC/DC fick erfara när de fick backa ur från en treveckors bokning: ”Sorry mates, but Abba wants the studio”.
Studion avvecklades 2004 och ersattes av ett gymmet Sats under en tid. 2017 köpte Kristofer Krook upp lokalerna och återigen används det som replokaler och inspelningar.

Super Trouper, 1980 (Spotify / Apple Music)

1. Super trouper
2. The winner takes it all
3. On and on and on
4. Andante, andante
5. Me and I
6. Happy new year
7. Our last summer
8. The piper
9. Lay all your love on me
10. The way old friends do [live]

Bonusspår på cd-utgåvan: Elaine och Put on your white sombrero.

Inspelad i Polarstudion.

The Visitors, 1981 (Spotify / Apple Music)

1. The visitors (crackin' up)
2. Head over heels
3. When all is said and done
4. Soldiers
5. I let the music speak
6. One of us
7. Two for the price of one
8. Slipping through my fingers
9. Like an angel passing through my room

Bonusspår på cd-utgåvan: Should I laugh or cry, The day before you came, Cassandra, Under attack.

Inspelad i Polarstudion.

Voyage, 2021

1. I still have faith in you (Spotify / Apple Music)
2. When you danced with me
3. Little things
4. Don´t shut me down (Spotify / Apple Music)
5. Just a notion
6. I can be that woman
7. Keep an eye on Dan
8. Bumblebee
9. No doubt about it
10. Ode to freedom

Inspelad i RMV Studio. Singlarna I still have faith in you och Don't shut me down släpptes 2 september, 2021. Albumet Voyage släpps den 5 november, 2021.

Studio tipsar:

TIPS: Den 2 september släppte Abba efter 40 år två nya låtar till kommande albumet "Voyage" (Apple Music) som kommer den 5 november och som spelats in i RMV Studio. Häng med på en rundvandring från 2013 i Benny Anderssons studio i nedan video, där studiochefen Linn Fijal berättar om sina favoriter bland utrustningen. Läs gärna också artikeln om Linn Fijal och RMV Studio här.