Så återskapar du Abba-soundet, del 1

Av Olle Niklasson & Carl-Michael Herlöfsson

Denna artikel publicerades ursprungligen 2012 i papperstidningen Studio. Artikeln är nu uppdaterad och för första gången publicerad digitalt på Studio.se.

Finns det berömda Abba-soundet över huvud taget och vad består det i så fall av?

Abbas betydelse för världens popmusik går inte att överskatta, och de flesta är överens om att bandet har varit den stora dörröppnaren för svensk musik utomlands. I del 1 analyserar vi Abba-soundet och får en pratstund med Michael B Tretow.

Legendstatus. Vissa band har det. En del nästan från början, andra får det med tiden. Abba hör definitivt till den senare kategorin. I Sverige var de på sina håll rent av ouppskattade under sin aktiva tid, i vissa kretsar till och med hatade. Men då ska man komma ihåg att Sverige på sjuttiotalet var ett land där alla gick omkring i näbbstövlar, levde på en diet av uteslutande vietnamesiskt rårisavkok och med en politisk karta där socialdemokratin representerade den yttersta högerflygeln. Det spelade liksom ingen roll vad Abba gjorde eller hur stora de var utomlands, på hemmaplan var Björn Afzelius hela tiden minst ett nummer större.

Abbas musikaliska utveckling
Men precis som den bilden kanske inte skulle passera ett dokumentärt nålsöga är minnesbilden av Abba inte heller hundraprocentig. Vi tror gärna att Abba lät precis som på Abba Gold, den första hitsamlingen som släpptes 1992, tio år efter splittringen, och som sålt nästan 30 miljoner exemplar, men så är det inte. Abba är inte bara Mamma Mia, Dancing queen och Super trouper. Vem kommer ihåg Abba-låtar som Me and Bobby and Bobby’s brother, Sitting in the palmtree eller What about Livingstone i dag? Det är heller inga klockstaplar som skräller till inför King Kong song, som ändå låg fyra på svenska singellistan, eller medleyt med Pick a bale of cotton/On top of old smokey och Midnight special. Och det är väl kanske lika bra det.

Trots att Björn Ulvaeus och Benny Andersson musikaliskt kom från var sitt håll – Hootenanny Singers var en visgrupp och Hep Stars ett raggarband – så fanns det tillräckligt mycket överlappande schlager i mitten för att de skulle ha en stabil gemensam plattform. Dock inte mer än att de första Abba-albumen blev spretiga historier som inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. Ring Ring och Waterloo lider båda av ett ojämnt låtmaterial och framför allt av en genreblandning som är svårslagen: svenskt dansband och euroschlager blandas med försök till reggae, latin, rock, Motown och protobritfunk där inget övertygar.

Först på tredje plattan, Abba, börjar Abba låta Abba, och dessutom finns här fler riktiga hits: Mamma Mia, SOS, I do I do I do I do och Bang a boomerang. Det saknades inte heller här genreövningar men de var åtminstone inte så många.

Abba-soundet utvecklades på Arrival med skogar av strängiga akustiska gitarrer i Fernando, nästan-disco-beatet i Dancing queen som Abba gjorde till sitt, de utarbetade körerna i Knowing me, knowing you och kanske framför allt Rutger Gunnarssons rörliga basspel som här släpptes fram och tog större plats i ljudbilden. Här finns samtidigt titelspåret, Arrival, som pekar fram mot den musik Benny Andersson senare kom att odla med BAO. Arrival är också premiär för Varumärkesabba, Rune Söderqvists välkända logga med det första B:et bakvänt (AꓭBA).

The Album har mycket influenser utifrån. Man hör Fleetwood Mac och Supertramp, till och med Pink Floyd i Eagle, men också de första spåren av Björn och Bennys musikalambitioner i trilogin The girl with the golden hair vars enda hållbara bidrag till eftervärlden är Thank you for the music.

Minimusikalen innehöll en låt till, men den fjärde, Get on the carousel, spelades aldrig in utan man lyfte i stället över dess refräng till en ny låt, Hole in your soul.

Det var inte ovanligt att Björn och Benny gjorde den sortens bytesaffärer och det är till exempel svårt att tänka sig att refrängens barockpastisch och versens Bee Gees-nummer i As good as new från Voulez-Vous skulle vara skrivna under samma tak. Albumet är som helhet Björn och Bennys mest oblyga försök att knäppa upp skjortan till naveln och fälla ut kragarna, och titellåten spelades in i Criteria Studios i Miami där Bee Gees mixat Saturday night fever, medan resten av plattan spelades in i den nybyggda Polarstudion med Janne Schaffer och det gamla vanliga kompet.

En gitarrist och hans gitarr: Janne Schaffer och Gibson Les Paul Sunburst ’59.

Många musikaliska stilar
I Super trouper återvänder Abba till dansbandswalkingen men nu upphöjt till konsthantverk, och över huvud taget innehåller albumet fler lyckade giftermål mellan olika genrer där de tidigare trillat mellan stolarna: The winner takes it all är disco och drama samtidigt, On and on and on är en riktigt bra Beach Boys-imitation, Andante har Queen-stämmor och filtereffekterna på Me and I är skojiga.

Det som normalt är bra med Abba är också mycket bra här, körerna på Happy new year och Our last summer, och som vanligt är basspelet värt en extra omväg.

Abbas i skrivande stund sista album (på 40 år), The Visitors, som låtmässigt kan vara den jämnaste, saknar riktiga toppar även om The Visitors bara genom att rycka i handtaget till nya och okända Abba-territorier blir extra spännande i sig. One of us var den stora singellåten, men är samtidigt en dyster historia jämfört med Abbas tidigare singlar, och plattan som helhet gör sig betydligt svåråtkomligare än sina föregångare.

Så frågan kvarstår: Finns det berömda Abba-soundet över huvud taget och vad består det i så fall av? Om man i stället vänder på frågan och tänker sig att man tar bort någon av bitarna för att se hur mycket Abba man får kvar så blir det snart uppenbart att det inte handlar så mycket om teknik utan i stället om en helhet och en laginsats som börjar i låthantverket och slutar i mixen, och där man egentligen inte kan lyfta ut någon del utan att identiteten går förlorad: sångerna, arren, musikantskapet i studion och en tekniker som var beredd att experimentera med de resurser som stod till buds och lite till – kort sagt allt. Skulle vi ändå bli tvingade att plocka ut en enda detalj så väljer vi att bortse från det uppenbara, Agnethas och Fridas röster, och säger i stället: utan Rutger Gunnarssons basspel, inget Abba-sound.

Michael B Tretow – Den femte Abba-medlemmen

Michael B Tretow. Foto: Tobias Röstlund.

När Michael B Tretow skruvade till Abba-ljudet hade han inte dagens teknik att tillgå utan fick använda fantasifulla lösningar för att åstadkomma de effekter han var ute efter.

En sak är säker: Michael B Tretow hade uppenbarligen en alldeles speciell känsla för balans mellan stämmor och röster i Abbas musik. Eftersom han hela tiden blev tvungen att göra submixar av olika instrument och grupper av kanaler så ville det till att det mixades rätt från början. När de väl var nedmixade, och originalkanalerna användes till annat, så var de för all evighet borta och omöjliga att återskapa. Bland annat Janne Schaffer menar att det var Michaels förmåga att balansera de komplexa arren som var hemligheten bakom Abba-soundet.

– Det gällde ju att hela tiden ha två kanaler fria. Och det var inte lätt med "pålägg-fantomen" Benny i faggorna!

Att Michael skulle kunna hävda kanalbrist för att få stopp på pålägg-fantomen var inte tänkbart.

– Det fanns inte på kartan. I själva verket fick jag radera trumkanalerna en efter en. På några låtar är det två, jag säger två, trumkanaler kvar. Vad jag led!

Ett sätt att klara det här var att inte tänka så mycket i kanaler utan i relationer mellan olika ljud.

– Jag tänkte till exempel att en virvel och en akustisk gitarr skulle kunna låta som ett enda instrument: en virvel med strängar på.

Flera av Michaels lösningar är beskrivna på annan plats i artikeln men det finns en sak som inte blivit riktigt utredd och det är uppgifterna om att Micke körde ut bakgrunden i ett par högtalare under sångpåläggen så att tjejerna inte skulle behöva ha lurar på sig, och att han sedan fasvände bort grundläcket i sångmickarna.

– Det där med fasskillnad försökte jag bara en gång, på en inspelning med Svenne och Lotta, men man kunde ju spela in läcket enbart – inte med sång – och sedan fasvända bort det. Det gjorde jag regelmässigt.

En sak som Tretow verkar ha varit den drivande kraften bakom är att det saknas cymbaler i Abbas musik, men man blir ändå nyfiken på diskussionerna som ledde fram till beslutet.

– Det var ingen diskussion bakom. Det var helt enkelt så att cymbalerna var förbjudna. De bara störde trumsoundet.

När Michael B Tretow jämför då och nu så har han väldigt lite till övers för tekniknostalgi eller analogromantik, och han ser bara fördelarna med att man numera kan ersätta komplexa manövrar med en knapptryckning.
– Jag fick spela in Janne Schaffer ute i Bruno Glennmarks pool för att få ett speciellt eko, jag spelade in med en högtalare i stället för en mikrofon på baskaggen, jag spelade in med olika ekokammare på varje röst – fyra ekokammare, jag lindade en tändsticka på motoraxeln för att få vibrato, jag mixade dolbyserade tagningar utan dolby på slutresultatet ... Det är ju klart att det var jobbigare förut, när det inte fanns några knappar att trycka på.

Men han lämnar ändå en liten dörr på glänt.

– Fast det fanns ju samtidigt en viss glädje i det hela.

Michael B Tretow och Björn Ulvaeus vid mixerbordet. (Foto: Arne Jönsson).

Björn eller Benny? – Rutger!
Det var Michael B Tretow som sa det när vi intervjuade honom: ”Av Björn och Benny så var det egentligen Rutger som var stjärnan”. Vi hade frågat om han hade någon favorit bland alla Abba-låtar och hade förväntat oss ett svar som grundade sig på några riktigt intrikata produktionsdetaljer, att det var den mest välskrivna låten eller att det var den som legat högst på Billboards Hot 100, egentligen vad som helst men inte detta.

– One of us. Lyssna på basspelet. Det är något alldeles oerhört.

Mannen, myten, basisten: Rutger Gunnarsson.

Rutger Gunnarsson studerade klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm när han av en kompis blev tillfrågad om han ville spela bas på en turné med Hootenanny Singers, där också Benny Andersson skulle medverka. Hans audition bestod av en körsångsrepetition, vilket Rutger, med sin bakgrund på ”Ackis” självklart seglade igenom. Han behövde aldrig ens spela bas på repet. När Abba senare behövde en ersättare för Mike Watson på första albumet Ring Ring ringde man Rutger, som sedan blev kvar, inte bara som basist, utan också som blås- och stråkarrangör.

I början kanske basspelet inte gjorde så stort väsen av sig, men med tiden intog hans Fender Jazz Bass en allt mer framträdande plats, både musikaliskt och i mixen. Mot slutet kan man få intrycket av att man ibland lyssnar på Rutger Gunnarsson uppbackad av Abba.

Som klassisk gitarrist fanns det fingerteknik i överflöd men det var aldrig något solospel från Rutgers sida, mer att han fyllde i det som saknades och hittade de oväntade vägarna i Abbas musik.

Där kan man jämföra honom med en annan storhet, Jamie Jamerson, Motowns husbasist. Båda befann sig i en mycket välregisserad, ibland direkt statisk omgivning, och båda gav liv, harmoniskt men framför allt rytmiskt, åt låtar som hade upplevts som helt stillastående utan deras flyhänta och fantasifulla basspel.

Man känner också att det fanns ett stort förtroende bakom att låta någon uppfinna helt egna markeringar, inleda en refräng med en synkoperad åttondel eller en ters när alla andra skräller till med en unison etta på grundtonen. Rutger Gunnarsson tilläts kort sagt löpa omkring i skogen lite som han ville när resten av gänget var kvar och övade höger-vänster om på kaserngården.

Ta en koncentrerad lyssning på basen på Dancing queen, Super trouper, Money money money, Knowing me knowing you eller One of us och det blir omöjligt att inte hålla med Michael B Tretow: oerhört!

Basgången i andra delen av refrängen på One of us.

Se och lyssna på videon One of us här:

Abba-trick då och nu
Michael B Tretow hade några favoritknep när han skapade sin del av Abba-soundet, det mest frekventa var varispeed. De gamla rullbandarna hade nästan alltid en funktion där man kunde ändra hastigheten på motorerna som styrde farten på bandet. Denna hastighetsförändring uttrycktes i procenttal och ville man översätta detta till musik fick man på egen hand räkna ut hur många procent som motsvarade ett visst musikaliskt intervall, till exempel 33,48 procent = en stor ters.

Det Tretow använde sig av var emellertid oftast mycket små förändringar på runt 0,5 procent, och anledningen var att han ville få ljudet större genom den effekt som uppstod när ett instrument eller röst spelades in med en hastighet på en kanal och sedan dubbades med en liten förändring i bandhastigheten på en annan kanal. När båda kanalerna sedan spelades upp tillsammans fick man ett slags chorus-sound. Det här användes på i princip alla Abbas inspelningar från start.

Det vanligaste var att Tretow så fort grunden var satt bad Janne Schaffer och Benny att stanna kvar och dubba på sina tagningar med bandspelaren varispeedad. På vissa låtar släppte Tretow fram hela leklustan och spelade till och med in dubbla tagningar av även bas och trummor. Lyssnar man väldigt noga på Waterloo så hör man att trummorna har ett lite fetare, dubblerat sound. Att använda varispeed är ett smått genialiskt sätt att få allt att bli lite maffigare, men det kräver att man har minutiöst utarbetade arr och mycket disciplinerade musiker till sitt förfogande. Tänk er själva att man precis har lyckats göra en bra tagning rakt igenom en hel låt bara för att höra: ”Tack! Kan du nu göra om allt du just gjorde exakt likadant en gång till?”.

Men man behöver inte skaffa en 24-kanals rullbandare för att åstadkomma effekten. Logic, Cubase med flera har sedan ett tag tillbaka begåvats med denna runt sextio år gamla finess. I Logic Pro 10.6.x, som vi utgår ifrån här, har man gjort sitt bästa för att gömma undan funktionen:

1. I menyn väljer du Logic Pro > Preferences > Advanced Tools... och se till att Show Advanced Tools är ikryssad.

2. Control-klicka på Control bar-fältet och välj Customize Control Bar and Display.

3. Se till att Varispeed är ikryssat.

4. Välj Display Mode Custom genom att klicka på nedåtpilen längst till höger.

5. Om inte symbolen för Varispeed visas i Control Bar, klicka på >> till höger och välj Varispeed.

6. Klicka direkt till vänster om tempot där det står Speed Only, och välj Varispeed (Speed and Pitch).

Prova att ställa om varispeed och se hur det låter. Vid små förändringar på 0,5 procent kommer du inte att höra någon direkt skillnad men det är det som är det finurliga med det hela. Ställ om hastigheten med +0,5 procent. Nu går hela låten lite snabbare. Spela in något av instrumenten igen, ställ tillbaka hastigheten, och voila! Nu har du återskapat en av Abbas mest använda metoder. 

Vill du fortsätta att göra det ännu fetare spelar du bara in ytterligare en tagning där du ställer om hastigheten till –0,5 procent och därifrån kan du sedan fortsätta experimentera tills ditt ljud blir fetare än hela Abba tillsammans samtidigt.

På Transport Bar är varispeed här inställt på +0,5%.

Askungens möss
Sången var ett annat område där varispeed användes flitigt och här blir ju förhållandet lite speciellt i och med att en röst inte är stämd eller begränsad till en viss grundton eller tonalitet. Det gör att man kan varispeeda lite hur man vill och sedan bara sjunga med. Om du till exempel har lite svårt att ta de höga tonerna i den där sista sångstämman som du ville lägga på sänker du bara hastigheten och vips kan du pricka tonerna utan problem. Gör man yvigare tonhöjdsförändringar riskerar man förstås inslag av att Askungens möss sjunger med, men också detta är ett av Abbas signaturljud. På flera låtar kan man tydligt höra hur Björns och Bennys röster låter lite som efter en dos heliuminhalering.

Några år in i karriären kom harmonizern in i Abbas ljudbild. En harmonizer förändrar tonhöjden på elektronisk väg och ersätter, till viss del, den effekt man får av att ändra hastigheten på bandspelaren, men den missar en viktig detalj. Det är mycket stor skillnad på att förändra tonhöjden på samma ljud mot att göra en helt ny tagning. Förutom en liten förskjutning i tonhöjd får man ju på köpet en helt unik version av instrumentet som ingen harmonizer i världen kan återskapa.

I dag finns det gott om harmonizer-pluggar men vill man vara helt koscher finns den genuina artikeln som plugg: Eventides H910 Harmonizer. Gör en buss-send och skicka in ljud till en lätt ompitchad harmonizer och njut.

Utrusta din pluggarsenal med en klassisk harmonizer om du är seriös i dina Abba-ambitioner.

Specialare för flygel
En annan av Tretows favoritjaktmarker var fasförskjutning. Fasförhållanden är en väldigt viktig del av inspelningsteknik, framför allt när man spelar in live med många mikrofoner. Men med Bennys flygel använde han ett lite speciellt knep: De började med att sätta upp tre mikrofoner under flygeln. Kanske inte där man brukar sätta upp flygelmikrofoner, men vadå – det var faktiskt Abba ... De två yttersta mikrofonerna var höger respektive vänster men mittmikrofonen fasvändes 180 grader och kördes sedan genom en flanger. Med alla tre kanalerna uppe fick man sedan en mycket säregen effekt.

Den här effekten kan du återskapa genom att först ta ett samplat piano och göra en buss-send som skickar till en aux-kanal. Sedan sätter du senden i ”pre”-läge för bästa resultat. Ställ därefter om aux-kanalen till mono och sätt in en plugg där du kan vända fasen 180 grader. Efter lägger du en flanger, exempelvis Robo Flanger från Logics Pedalboard. Nu kan du leka med de två kanalernas olika ljud och blanda in flangereffekten efter behag.

1. Så här sätter du upp Benny Anderssons pianoljud i Logic. Klicka på pianokanalens Bus och i drop-down-menyn väljer du "Pre Fader".

2. Fasvändarpluggar finns det lite olika. Logics Gain-plugg bjuder på en enkel väg. Klicka på Phase Invert och du har vänt fasen 180 grader.

3. Logics Pedalboard är faktiskt väldigt användbar till andra saker än gitarr. Flangern Robo Flanger, till exempel, låter precis som en flanger ska göra.

TIPS: Den 2 september släppte Abba efter 40 år två nya låtar till kommande albumet "Voyage" (Apple Music) som kommer den 5 november och som spelats in i RMV Studio. Häng med på en rundvandring från 2013 i Benny Anderssons studio i nedan video, där studiochefen Linn Fijal berättar om sina favoriter bland utrustningen. Läs gärna också artikeln om Linn Fijal och RMV Studio här.

I del två
I nästa del analyserar vi hur Abba fick fram sitt sångsound och hur de jobbade med arrangemangen. Janne Schaffer berättar hur studioarbetet förändrades i takt med framgångarna.

Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Studio nr. 1-2012 (2011-12-22). Uppdaterad 2022-09-15.