Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång

Pressbild Maroon 5

Det är något med talet sju. Veckans sju dagar, världens sju underverk, de sju haven... och som vi konstaterade i första artikeln av Låtskrivarens verktygslåda har vi också sju toner att välja på om vi håller oss till durskalan. Men inte nog med det. Vi hittar även sju ackord som hör till tonarten. Man låter helt enkelt varje ton i durskalan utgöra grundton till var sitt ackord, vars övriga två toner (ters och kvint) hämtas från samma skala.

I fallet C-dur blir ackorden C, Dm, Em, F, G, Am och så det lite mer hemliga Bm7-5. Med dessa så kallade diatoniska ackord kommer man oerhört långt då det gäller att harmonisera (sätta ackord till) en melodi i C-dur. De kommer alla att låta mer eller mindre ”bra”. Hade tonarten varit E-dur hade vi enligt samma princip fått: E, F#m, G#m, A, B, C#m och D#m7-5.

Harlan Howards recept till bra låt: "Three chords and the truth".

Vi ska idag bekanta oss med de första sex som är de allra vanligaste. De får alla olika ”funktion” i förhållande till det ackord som är byggt på grundtonen, det vill säga grundackordet. Det är detta som kallas för tonika, är det ackord man känner sig ”hemma” i, och är det som en låt ofta börjar och slutar på.

Tre ackord och sanningen
Countrysångaren Harlan Howard sa att allt man behöver är ”three chords and the truth” och tre ackord räcker sannerligen långt för merparten av alla blues och rock’n’roll-låtar. Även till otaliga visor och singer/songwriter-låtar. Ja, till punk också för den delen.

De tre berömda ackord man i regel syftar på är C, F och G i C-dur vilka motsvarar E, A och B i E-dur och A, D och E i A-dur osv. Alltså ackorden som är byggda utifrån skalans första, fjärde och femte ton, vilket med funktionsanalysens termer blir tonika (T), subdominant (S) och dominant (D). Dessa ”skolade” ord kanske skrämmer en och annan som är allergisk mot teori men jag lovar - det är inget att vara rädd för.

Alla tre är durackord och tonikan känns som sagt ”hemma” och från de andra två längtar man liksom hem. Framför allt ifrån dominanten som verkligen leder och strävar tillbaka till tonikan. Det är också därför det är så populärt att sista ackordet innan refrängen är en dominant.

De tre andra ackorden Dm, Em och Am är mollackord och bygger på skalans andra, tredje och sjätte ton. Vart och ett av dessa är ”släkt” med varsin av de tre huvudtreklangerna. De är så kallade parallellackord. Ett durackord hittar nämligen sitt parallellackord två skaltoner (en halvton och en helton, alltså tre halvtoner) ned. Parallellackordet till C är följaktligen Am medan Dm och Em är parallella med F respektive G. Med att de är släkt menas att de låter ganska lika. Mycket för att de har två toner gemensamma med varandra. De är därför ofta utbytbara med varandra.

Funktionsanalys, steganalys och Nashville-metoden
Att funktionerna är samma oavsett tonart är finessen med att prata om T, S, D i stället – alltså första, fjärde och femte ackordet. Det är dessa positioner i skalan man också tar fasta på när man gör en steganalys och då används romerska siffror. Detta för att inte blanda ihop dem med tonernas nummer. C, F, G blir I, IV, V och Dm, Em, Am blir II, III, VI.

I studiosvängen i Nashville använder man också gärna denna metod om än med vanliga siffror. Fördelen är att ingenting ändras på den chord chart man har framför sig även om t ex sångaren vill byta tonart. Man bara ”flyttar upp” (eller ner) men förhållandena mellan ackorden är samma. Lite som att flytta omkring ett capo på gitarren.

Hemma i Sverige har jag dock ännu inte stött på någon som pratar om ackord i siffror. Inte heller känns det så ”rock’n’roll” att stå i replokalen och säga: ”-Vi provar att börja refrängen på tonikaparallellen. Sedan går vi via dominanten till subdominantparallellen och så tillbaka till tonikaparallellen.” Det var nog heller inte så Thåström sa när han testade 800º med Gurra och Fjodor i Ebba Grön. För det slutar ju oftast att man nämner ackorden vid namn (om ens det). Men det finns mycket att vinna på att lära känna och få in i ryggraden hur ackorden förhåller sig till varandra. För enkelhets skull kommer jag dock i resten av artikeln att transponera alla exempel till tonarten C-dur och helt enkelt skriva ackordens namn.

50-talsrundgången
En rundgång är en slags ”loop” där en viss ackordföljd upprepar sig genom hela eller delar av låten. De bygger oftast på fyra ackord och fyra ackord räcker såklart ännu längre än tre. Faktiskt vansinnigt långt. Därför lägger vi nu till det fjärde vanligaste ackordet – tonikaparallellen Am.

Låtskrivarna Jerry Leiber (tv) och Mike Stoller (th) skrev låten Stand By Me. Här går de igenom låten Jailhouse Rock med Elvis.

Alla rundgångars moder är den som utgjorde stommen till en massa låtar under Doo Wop-perioden, dvs sent 50-tal och tidigt 60-tal fram till Beatles och popens genombrott 1963. Vi kan kalla den ”50-tals-rundgången” och den brukar vara bland det första man lär sig klinka på piano. Den består av C–Am–F–G och den känner du igen från klassiska låtar som Stand By Me, Diana och Be My Baby. En mycket vanlig variant av denna rundgång är den där F ersätts av det lite mjukare parallellackordet Dm som till exempel i Oh, Carol.

Musikhistorien gick vidare men rundgången levde kvar. På 70-talet använde Dolly Parton den i I Will Always Love You, Gram Parsons i Love Hurts och Elton John i Crocodile Rock och så vidare. Den funkade på 80-talet för Springsteen i Hungry Heart (varianten med Dm), för The Bangles i Eternal Flame, för The Police i Every Breath You Take och för Orup i Regn Hos Mig. Så där har det fortsatt till våra dagar i alla möjliga stilar, från Jesus of Suburbia med Green Day till Baby med Justin Bieber. C–Am–F–G-rundgången är alltså långt ifrån dödförklarad och vi lär få höra många fler låtar framöver med denna ackordföljd.

Four chord song
En modern motsvarighet på samma fyra ackord – fast i annan ordning – är den omtalade ackordföljden C–G–Am–F. Du har säkert sett liveklippet med låten 4 Chords med humorgruppen The Axis of Awesome (30 miljoner views på YouTube!). Där blir det tydligare än någonsin hur fantastiskt många melodier det går att göra över samma fyra ackord. Vi tas på en resa från Let it Be (Beatles tidigt ute som vanligt) till I’m Yours och Poker Face via en herrans massa brottarhits: You’re Beautiful, Right Here Waiting, No-One, Don’t Stop Believin’, Can You Feel The Love Tonight, With Or Without You, She will be loved, Torn, When I Come Around, 21 Guns, Under the bridge, Complicated, Take On Me, Someone Like You, Paradise, Perfect och så där fortsätter det.

En variant som också förekommer mycket i 4 Chords är den som går i moll och har samma ackordföljd men börjar på Am. One Of Us med Joan Osborne är ett välkänt exempel liksom If I Were a Boy. Eagle-Eye Cherry byggde hela sin monsterhit Save Tonight på Am–F–C–G. Den är ett bra exempel på när man tar rundgången till sin spets. Man använder den låten igenom utan avvikelser. Iggy Pop gjorde nästan samma sak tjugo år tidigare i The Passenger (fast där spelar de E istället för G varannan gång).

Notera att tonarten A-moll är parallell med C-dur. Vad det innebär i praktiken är att de båda innehåller samma skaltoner, bara det att A-mollskalan börjar på A i stället för på C (och innehåller liksom C-durskalan bara vita tangenter på pianot). Det gör också att de sex vanligaste ackorden blir desamma även om det då blir Am som är tonika. Ibland kan det vara svårt att avgöra om en låt går i Am eller C. Ett vanligt trick är att låta versen gå huvudsakligen i Am och sedan bjuda på ett lyft i refrängen i och med uppgången till den mer hoppingivande durparallellen C.

En ny musikalisk konstant
Den engelske musikforskaren Joe Bennett gjorde en analys över 2012 års tio mest spelade låtar i Storbritannien. Låtarna var Domino, Somebody That I Used to Know, Next to Me, Moves Like Jagger, Titanium, Dance with Me Tonight, Stronger (What Doesn’t Kill You), We Found Love, Call Me Maybe och Payphone.

Fyra ackord är fortfarande ett recept som fungerar. Låten Moves like Jagger av Maroon 5 är ett i raden av många mycket framgångsrika exempel.

Han fann många gemensamma nämnare mellan dem. Alla var kärlekslåtar, ett gäng av dem gick i 128 bpm och så vidare. Men det mest intressanta och varför jag tar upp det här var att alla(!) använder sig av olika fyra-ackords-loopar över 2, 4 eller 8 takter. Hälften av dem genom hela låten. I hans analys skriver han att han fascineras över denna förekomst av fyra-ackords-rundgångar som är mer påtaglig än någonsin. Att man kan säga att i en viss typ av mainstreamlåtar har fyra-ackords-rundgångar – precis som refränger, breakdowns och intro – nästan blivit en slags ”formdel”, en musikalisk konstant, och han tillägger att han inte blir uttråkad av själva rundgången i sig.

Fenomenet fyraackords-rundgångslåtar är betydligt vanligare idag än på 60-talet och kanske ligger en del av förklaringen i att många låtskrivare jobbar med datorn som sitt främsta verktyg i låtskrivandet vilket i sin tur bjuder in till ett loop-tänk.

För eller emot?
Hoppas du inte blev alltför snurrig efter denna rundvandring bland rundgångar. Nu är det upp till dig vad du gör med denna information. Prova gärna själv att plocka ut fyra ackord från de sex vanligaste i tonarten och sätt dem sedan i en följd som känns rätt (över lämpligt antal takter) och låt dem sedan gå runt, runt, runt. Detta verktyg i din verktygslåda kan kanske vara precis vad du behöver för att inspirera dig till en bra vers eller en stark refräng eller – som vi har sett i många fall – kanske en hel låt.

Eller så tillhör du dem som till skillnad från den stora massan ruttnat på dessa rundgångar och tycker att det känns för klyschigt. Kanske passar det inte i din genre även om vi sett att spännvidden är enorm i tempo, genre och sound. Eller så är du en sådan som föredrar mer komplicerade klanger. I så fall är det ju naturligtvis vackert så. Men en sak vågar jag lova. Många kommer glatt att fortsätta låta sig inspireras av dessa enkla grundackord, återvinna välbekanta rundgångar och i några lyckosamma fall kommer de – i kombination med ”rätt” text, melodi, framförande och produktion – ge ordentlig snurr på karriären.

TIPS:

• De fyra allra vanligaste ackorden är I, IV, V, VI vilket i C-dur blir C, F, G, Am•    Dominanten G ”längtar” tillbaka till tonikan och är effektiv inför en refräng
• Versen i Am och refrängen i parallelltonarten C-dur ger ett automatiskt lyft
• Två vanliga rundgångar är C–Am–F–G (C–Am–Dm–G) och C–G–Am–F (Am–F–C–G)
• En rundgång kan användas i hela eller delar av låten

DURSKALAN FÖR DUMMIES:
Durskalan byggs utifrån valfri grundton. De övriga skaltonerna hittas genom att gå uppåt i hel- och halvtonsteg: hel-hel-halv, hel-hel-hel-halv. Det blir totalt åtta toner men den sista är grundtonen igen en oktav upp (av latinets octava, ”åttonde”).

Helt tonsteg = två halva tonsteg (hoppa alltså över en ton)

Halvt tonsteg = avståndet (intervallet) till den ton som ligger närmast.

Om skribenten David Myhr
@David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

Delar i serien

• Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier
• Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar
• Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (denna)
• Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-21 07:19