Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier

Magiska melodier – Keep it simple and singable (K.I.S.S.)
Det är något magiskt med att hitta på nya melodier. Det finns bara tolv toner och vi har bara sju att välja på om vi håller oss till skaltonerna ”do-re-mi-fa-so-la-si-(do)”, alltså tonerna 1,2,3,4,5,6,7,(8). De brukar nämligen räcka väldigt långt. Även om vissa tonföljder kan låta bekanta verkar det ändå som om varianterna aldrig tar slut. Men alla melodier vi skriver blir inte per automatik ”magiska” i bemärkelsen att de fångar våra lyssnare på det sätt som vi själva en gång fångats av tonerna i våra egna favoritlåtar. Vi vill ju att våra melodier ska fascinera och beröra.

Tom Petty illustrerar seriens inledning med låten Free Fallin'.

Den här mystiken och magin kring själva låtskrivarprocessen är något en del vill vara lite rädda om för att hålla skaparlusten och nyfikenheten vid liv (däribland tidernas mest framgångsrike låtskrivare Paul McCartney), och det finns naturligtvis ingen exakt formel för hur man ska skriva en låt. Men jag vill påstå att man inte har något att förlora på att fundera närmare kring om det finns några typiska kännetecken för vad som gör en bra melodi bra. Allt i syfte att bli bättre på sitt hantverk. Mediokra, ”helt okej” och i värsta fall intetsägande melodier är relativt lätta att sno ihop men siktet bör vara inställt betydligt högre än så.

Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
Har du tänkt på att några av de bästa melodierna bara innehåller några få toner? Det är lätt hänt att man krånglar till det för mycket och det slutar med att melodin ringlar än hit och än dit och nya fraser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Man kan då uppleva att melodin saknar riktning och struktur vilket är ett stort nej-nej!

En bra melodi innehåller också bra pauser. Det ligger mycket mer ”musik” än man kan tro i tystnaden mellan fraserna. Pauserna är också en förutsättning för att det ska gå att sjunga. Man måste ju liksom andas också. Och annars återstår bara långa haranger som lyssnaren får svårt att ta till sig.

Tricket är att jobba med korta, repetitiva fraser. Ett av mina favoritexempel som illustrerar hur enkel man kan våga vara är (numera avlidne, reds. anm.) Tom Pettys låt Free Fallin’ (Spotify / Apple Music) som också är hans största hit under hans 40 år långa karriär. Refrängen innehåller två trestaviga fraser med totalt tre olika toner. And I’m free på tonerna 1, 1 och 3 följt av Free fallin’ på tonerna 3, 2 och 1. Detta repeteras snudd på identiskt och därmed är refrängen i hamn. Jag upprepar: Korta. Repetitiva. Fraser.

Free Fallin’ med Tom Petty. En låt som började som en skojlåt då Tom lekte med en billig minikeyboard. Legendariske producenten Jeff Lynne sa ”It’s great!”. Tom frågade: ”What’s great?”. Jeff svarade: ”Everything’s great! Keep going!”.

Tittar man på versen upptäcker man att även den innehåller samma tre toner om än en oktav ned. Naturligtvis bidrar själva texten, sånginsatsen och produktionen enormt mycket till helheten – men det är ändå en påminnelse om hur tre små toner kan väcka stora känslor.

Låten She’s the one med Robbie Williams (Spotify / Apple Music) – som i original gjordes av charmiga popbandet World Party – är ett annat tydligt exempel på hur man med några få toner och stavelser kan beröra. Tre-fyra toner räcker långt igen: I was her (1,2,3), she was me-e-e (1,2,3,4,3) följt av repetition på We were one, we were free-e-e. Sedan blir det ”stor dramatik”: And if there’s somebody (6, 6, 5, 3, 2, 2), calling me o-on (5,6,3,2,3), She’s the one (3,1,1). Sedan ett omtag av sista frasen för säkerhets skull. För upprepning är ju bra!

She’s the one med Robbie Williams (av World Party). Enkelt och vackert. En sådan där självklar låt man borde göra oftare.

Dramatiken i slutet blir så stor därför att femte frasen bryter av mot de smått genialiskt enkla fraserna i början. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för den här typen av spännande kontraster. Mer om det nedan. Notera också att de fyra första fraserna inte upplevs som tjatiga trots minimal variation.

Detta mycket tack vare att de underliggande ackorden växlas och att samma slut-ton på orden ”her” och ”me” (3:an i tonartens skala) därmed får olika ”funktion”, närmare bestämt ters i tonikan (I) respektive maj-7:a i förhållande till subdominanten (IV). Detta är ett alldeles lysande trick för att hålla liv i en enkel melodi.

Håll det sångbart med stegvisa rörelser
Att en melodi är ”sångbar” är i allra högsta grad en positiv egenskap. Känns den naturlig, lätt och rolig att sjunga är man troligtvis på rätt spår. En sak som förenar Fly me to the moon, All my loving, Life on mars, The Rose, Idas sommarvisa och otaliga andra älskade melodier som generation efter generation gladeligen sjunger med i är att de till stor del består av stegvisa rörelser. Tonerna i melodin hoppar inte omkring i skalan hipp som happ utan ”böljar” snarare uppåt och nedåt, några toner i taget, och varje enskilt hopp är ofta inte större än till tonen bredvid.

Ett tankeväckande exempel som stärker tesen att man gärna kan vara sparsam med toner och att det är viktigt med en tydlig riktning är ABBA:s nästan fem minuter långa melankoliska mästerverk till poplåt The Winner Takes it All (Spotify / Apple Music).

Låten innehåller trots sin längd och smått episka känsla ett mycket begränsat tonmaterial och antal fraser, vilket är något som Björn och Benny själva påpekat i olika intervjuer. Vi tar en titt på versen: I don’t wanna talk, about things we’ve gone through, though it’s hurting me, now it’s history. Ja, ni kan melodin... Vi noterar att fraserna är relativt korta, lämnar utrymme för pauser, och att melodin vandrar upp och ned längs durskalans toner förutom ett enda större hopp (ned till talk). De två sista frasernas toner är identiska och redan här har vi gått igenom hälften(!) av låtens melodimaterial.

The winner takes it all i den något udda tonarten F#, säkerligen vald med omsorg. Björn och Benny brukade räkna baklänges för att se till att låtens högsta ton alltid låg i tjejernas respektive högsta register för att på så sätt nå ett klimax.

Skapa effekt med stora språng
Att huvudsakligen vandra upp och ned i skalan och hoppa till närliggande toner gör melodierna lättsjungna och ”logiska” men som med allt annat här i livet kan det bli för mycket av det goda. För att hålla intresset uppe måste vi även bryta av och bjuda på lite överraskningar.

Det är när man byggt upp en melodi på det sättet som varje större hopp blir dramatiskt och kan vara ett av de ”magiska ögonblick” som varje låt behöver. Ingången till refrängen till ovan nämnda Life on mars med David Bowie är ett klassiskt exempel, liksom de tre sista tonerna i frasen ”take a look at the lawman” (1,8,5) i mitten av refrängen. En oktav upp och en kvart ned. Mäktigt värre! Men då är det ju också ”världens bästa låt”. Eller…?

Refrängen i The Winner Takes it all bjuder på intervallet liten septima tre gånger på raken. Notera de korta, repetitiva fraserna men nu alltså även med stora språng. The winner takes it all, the loser standing small, beside the victory, that’s her destiny. Med dessa fyra fraser i refrängen som kontrast till de fyra i versen är melodin komplett. Varken brygga eller stick behövs. Snacka om magisk melodi! Men som Benny Andersson sa själv i en intervju i Sunday Times, 2009: ”Music is not only melody; music is everything you hear, everything you put together. But without the core of a strong and preferably original melody, it doesn’t matter what you dress it with, it has nothing to lean on.”

En annan som förstått storheten i det enkla och i att ”keep it simple and singable” är Norah Jones. Hon slog ju igenom vansinnigt stort med sin lågmälda stil och sålde ofattbara 26 miljoner album av sin debutplatta. Finns det förresten något kafé i världen som inte spelar Norah Jones? I alla fall – ta refrängen på låten Sunrise (Spotify / Apple Music) som går And I said oooo, oooo, oooo, oooo (1,2,1,6,3,5,1). Sedan repeteras oooo-partiet två gånger till (upprepning är bra!) och avslutas med ett litet, försiktigt to you. Det är sparsamt, smakfullt och snyggt. Simpelt och sångbart som sagt!

Melodin till Sunrise. Fåordig men högst effektiv refräng. Ett ”oooo” säger mer än tusen ord.

Skapa kontrast mellan olika låtdelar
Kontraster behövs för att hålla intresset vid liv i en låt. Det skapar dynamik vilket är ett av låtskrivarens främsta verktyg. En bra melodi bjuder på variation och en känsla av att man har varit med på en ”resa” och därför bör vi se till att de olika låtdelarna skiljer sig från varandra.

Ett av de absolut bästa – och följaktligen vanligaste – tricken för att få en refräng att ”lyfta” är att gå upp i register så att de högsta tonerna finns i refrängen. Alla låtar som nämnts ovan är bra exempel på detta. Ligger man till exempel mycket kring grundton (1) eller ters (3) i versen är det en klassiker att man tar sikte någonstans runt kvinten (5) eller oktaven (8) på refrängen.

Lyssna på och inspireras av andra
Den bästa skolan för att lära sig känna igen sådana här grepp är förstås att kolla in sina egna favoriter eller slå på radion och lyssna in sig på aktuella hitlåtar. Exemplen i texten är hämtade från min egen skivsamling men teorierna går allt som oftast att applicera på den aktuella topplistan av i dag vare sig artisten heter Katy Perry, Bruno Mars eller något annat.

Jamen då så! Det var ju enkelt!? Lycka till med att skriva melodier med korta, repetitiva fraser och stegvisa rörelser med enstaka, överraskande språng och magiska ögonblick och kontrast i register mellan de olika låtdelarna (pust…). Och om det inte funkar, kör den enda sanna regeln: ”Låter det bra så låter det bra!”.

Sammanfattning

• Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
• Håll det sångbart med stegvisa rörelser
• Skapa effekt med stora språng
• Skapa kontrast mellan olika låtdelar

Om skribenten David Myhr
@David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

Delar i serien

• Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier (denna)
• Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar
• Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång
• Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-12-27 13:46