Kraftwerk – kungarna av Kling Klang

Av Olle Niklasson & Carl-Michael Herlöfsson

Vår första Kraftwerkskiva köpte vi på den tiden man kunde se på skivomslaget hur musiken lät. Bra band hade coola omslag. Det funkade alltid. Ända tills vi fick se en lp med ett svartvitt foto på två vattenkammade Chalmerister i kostym. Paret hette av allt att döma Ralf och Florian. Frakturstilen pekade på Tyskland, men vilket? Öst, väst eller det där andra (tredje?) som kom innan? Tveklöst såg vi här den sista kvarvarande Hitlerjugendspillran.

På baksidan satt de i sin äggkartongklädda källare mitt emot varandra med alla, verkligen alla, prylar uppradade för fotografering. Det såg hemgjort ut. De kanske var östtyskar ändå? Uppenbarligen hade de också bränt halva studielånet på var sin namnskylt i neon. Det avgjorde saken. Vi var bara tvungna att först gå ut, hämta andan och torka tårarna innan vi kunde samla oss så mycket att vi kunde säga till expediten att vi ville köpa butikens enda exemplar.

Skivan var Kraftwerks tredje album och i likhet med de två föregående har revisionisterna Ralf Hütter och Florian Schneider gjort allt för att försöka dölja dess existens. De tre första Kraftwerkalbumen har aldrig givits ut på cd och är inte ens omnämnda på Kraftwerks hemsida. (De tre första albumen hette Kraftwerk, Kraftwerk 2 och Ralf und Florian).

Trots det pekar Ralf und Florian på två mycket viktiga inslag i Kraftwerkologin. För det första, det tyska: Hütter och Schneider ville skapa ett alternativ till allt amerikanskt som Tyskland dränkts i efter kriget. Det andra är humorn som är närvarande i mycket av Kraftwerks uttryck. Ironi, däremot, saknas helt och hållet.

Vi spelade inte plattan särskilt mycket i början. Vi hade den mest för att kunna visa omslaget och skratta ihop med polarna innan vi bytte till en annan Led Zeppelin-skiva. Vi begrep inte bättre. Då.

Ralf Hütter och Florian Schneider på den tiden de var unga och lovande.

Nya uttrycksmöjligheter
Ralf Hütter och Florian Schneider var klassiskt skolade men influerade både av jazz, tyska noisepionjärer som Conrad Schmitt och Hans Joachim Rödelius och av Karlheinz Stockhausen och andra tidiga elektronmusiktonsättare. Elektronmusiken fick tidigt ett starkt fotfäste i Tyskland där man kopplade de nya ljudmöjligheterna till nyskapande konstnärliga uttryck, till skillnad från i USA där Wendy Carlos använde Moogen till att spela in tvåhundra år gammal musik på ett onödigt komplicerat sätt.

Ralf och Florian började spela ihop 1968, först i ett band kallat The Organisation, och sedan omgrupperat som duo i Kraftwerk 1970.

Album nummer två spelades delvis in i Kling Klang-studion, som allt sedan dess varit Kraftwerks kreativa centrum. Kraftwerk 2 var mer elektronisk, även om instrumenten fortfarande var konventionella. Det var också första gången de använde en rytmbox i stället för trummor. Och även om de på albumet Ralf und Florian fortfarande inte riktigt har hittat formen helt så kunde låten Tanzmusik ha varit producerad i dag.

Till albumet Autobahn, 1974 (Spotify / Apple Music) utökades gruppen med slagverkaren Wolfgang Flühr och Klaus Röder, som fick vara med trots att han a) hade långt hår, och b) spelade elgitarr. Titelspåret upptog hela första sidan och albumet spelades dels in i Conny Planks studio och dels med hans mobila utrustning i Kling Klang. Trots att en hel del ny utrustning lyfts in i Kling Klang framställer sig Schneider och Hütter nu som om de stod över detaljer som instrument. På baksidan bredvid deras namn står det bara ”röster, elektronik”. Det kan också ha varit deras sätt att visa att studion nu var instrumentet.Ofta ute och cyklar
Det började som ett sätt att motionera efter Computerwelt-turnén, men snart hade cykelintresset tagit över helt för Ralf Hütter. Han betraktade cykeln som den perfekta syntesen av människa och maskin och, eftersom en cykel inte kan gå baklänges, också som en metafor för futurismen.

Albumet Tour De France Soundtrack från 2003. (Albumet döptes senare om till att endast heta "Tour De France"). EP:n Tour De France släpptes redan 1983.

Eftersom allt runt Kraftwerk kunde (och bör) konceptualiseras bildade man också ett cykel-stall, Radsportgruppe Schneider, med helsvarta dräkter. En färg som skulle symbolisera både natten, den normala arbetstiden, och färgen på kaffe, drogen framför andra i Kraftwerk. Under den första sommaren kvartetten cyklade tillsammans hade de också ett gemensamt slagord: Tous à vélo! (Alla till cyklarna!).

Cykeln ska vara en av Ralfs avlagda som han sålt till en annan entusiast.

Men där Flührs och Bartos engagemang i Radsportgruppe Schneider mest handlade om tolerans och underkastelse för gruppens skull växlade Hütter upp och började köra klassiska sträckor i Tour De France och Giro d´Italia. Han började också hoppa av turné­bussen för att i stället cykla de sista tio milen till nästa konsertstad. Cykelintresset blev mer eller mindre en besatthet för Hütter som kunde diskutera tekniska detaljer i timmar, och han rakade och oljade benen för att minska luftmotståndet. Under den här perioden blev Hütter intervjuad i ett franskt cykelmagasin som presenterade den entusiastiske tysken och hans imponerande samling cyklar. Ingenstans i artikeln framgick det att han också var medlem i Kraftwerk.

Under inspelningen av EP:n Tour De France år 1983, var de lika noggranna med ljuden på däcksrull och cykelpumpar som någonsin filter eller syntar, och när Hütter skulle spela in sången sprang han upp och ned i trappan utanför studion för att få det rätta andfådda flämtandet.

Senare under samma år körde en hjälmlös Hütter ihop med en medcyklist under en cykelfärd längs Rhen och föll så illa att han spräckte skallen och låg i koma i två dagar. Hans första ord när han vaknade var: ”Var är min cykel?”.Karl Bartos gör entré
Albumet Autobahn blev mycket välförtjänt en hit i hela västvärlden och orkestern åkte på en lång turné, dock inte Klaus Röder, som ersattes av ytterligare en slagverkare från konservatoriet, Karl Bartos.

Redan året efter kommer albumet Radio-Activity, 1975 (Spotify / Apple Music) och nu har Hütter och Schneider kapat banden med Conny Plank och själva producerat. De knyter själva Kraftwerk-maskinen tätare till sig medan Flühr och Bartos har status som avlönade musiker. Hütter säger i en intervju att Kraftwerk inte är musiker eller artister utan arbetare som går till studion varje dag. Under Autobahn-turnén i USA köpte Ralf Hutter en Orchestron och den hörs nu för första gången i titelspåret, där körerna kommer från den primitiva samplaren.

Förutom att de hade två slagverkare som spelade elektroniska trummor använde de också för första gången en trummaskin som Florian Schneider byggt. Schneider var generellt den mer teknikorienterade av de två – han konstruerade flera av de syntetiska instrument Kraftwerk kom att använda sig av – medan Hütter stod för merparten av det musikaliska och konceptuella.

Mixade i Los Angeles
1976 börjar de arbeta på albumet Trans-Europe Express, 1977. (Spotify / Apple Music). Titeln och konceptet är inspirerat av ett europeiskt förstaklasstågnätverk som existerade mellan sent 50- och tidigt 80-tal. Albumet spelades in i Kling Klang men mixades i Record Plant i Los Angeles.

Under arbetet med albumet började Kraftwerkarna regelbundet gå på disco när skiftet i studion var över, normalt vid ett- eller tvåtiden på morgonen, och Georgio Moroder blev en stor influens under arbetet. Men om intentionerna var att mäta sig med Moroders discoproduktioner så lyckades de inte helt. Karl Bartos berättar i dokumentären Kraftwerk and the electronic revolution, att man premiärspelade Trans-Europe Express på Paris största diskotek och låten tömde omedelbart dansgolvet på flera tusen personer.

Tillbaka i Düsseldorf
Varken Radio-Activity eller Trans-Europe Express hade varit i närheten av Autobahns framgångar, och man beslöt nu att ta in Karl Bartos i den kreativa processen. Bartos har också del i samtliga låtar på albumet The Man Machine som kom 1978. Produktionen är den första där trummorna, som nu är grunden för alla låtar, styrs av en analog sequencer. Processen i studion var vid den här tiden i regel följande: Olika sekvenser spelades upp från olika maskiner och fick gå i två-tre timmar. Ibland reste sig någon upp, oftast Schneider, och startade en annan sekvens. Man skulle kunna se det som ett jam mellan olika maskiner. Allt spelades in och nästa dag lyssnade de igenom den föregående dagen.

Baksidan på albumet The Man-Machine från 1978. (Tyska: Die Mensch Maschine).

Trots det här omständliga produktionssättet klarades inspelningen av på sex veckor och The Man-Machine blev också en framgång, inte minst tack vare låten The Model från albumet The Man-Machine, 1978 (Spotify / Apple Music), som skrevs av Hütter, Bartos och mångårige samarbetspartnern Emil Schult. Till releasen i maj 1978 hade också första generationens dockor gjorts klara, och när Kraftwerk mötte media vid lanseringen deltog Kraftwerkmedlemmarna själva i mycket liten utsträckning.

Att ersätta sig själva med dockor hade inte bara med The Man-Machine-konceptet att göra. Idén uppstod under en lång USA-turné där bandet började känna sig som robotar som upprepade sig kväll efter kväll. Trots påtryckningar om att Kraftwerk borde ge sig ut på turné igen vägrade bandet – ett beslut som togs av Hütter och Schneider, och som Bartos senare har beklagat. De hade vid det här laget inte bara fått en stor publik, många etablerade artister som exempelvis David Bowie refererade till düsseldorfarna, och de inspirerade band som Soft Cell, Human League och Cabaret Voltaire.

Orchestron tillverkad 1975 – en tidig samplare som Kraftwerk använde på en av turnéerna för Autobahn. Den användes även på albumen Radio-Activity (1975), Trans-Europe Express (1977) och The Man-Machine (1978).

Byggde om studion
Mellan The Man-Machine, 1978 (Spotify / Apple Music) och Computer World, 1981 (Spotify / Apple Music) gick det tre år. Det berodde inte på overksamhet utan på att Kling Klang återigen rekonstruerades. Studion byggdes upp till en liverigg så att de kunde ta med sig studion ut på den turné som kom att sträcka sig över ett halvår. Turnén innebar också live­debut för skyltdockorna som dök upp under ett parti av låten The Robots.

Om Kraftwerk rent konceptuellt var före sin tid med albumet Computer World, så hade de rent musikaliskt nu blivit ett band i mängden som gjorde elektronisk pop. Att Hütter, som alltid varit gruppens ansikte utåt, alltmer motvilligt meddelade sig med omvärlden gjorde visserligen att den mystiska auran runt gruppen växte, men när samtidigt det planerade albumet Techno Pop (från början med titeln Electric Café) drogs tillbaka – 1983 släpptes enbart ep:n Tour De France – ställde sig många frågan om tillbakadragenheten berodde på kreativ torka. I stället för att tacka ja till de många förfrågningarna om samarbeten från artister som Michael Jackson och David Bowie slöt sig Kraftwerk inåt och började bygga om Kling Klang igen. Den gamla analoga utrustningen byttes ut mot digitalteknik och under tiden lät man dj:ar och producenter remixa musiken.

Missnöje inom gruppen
1986 släpptes albumet Electric Café (Spotify / Apple Music), (som 2009 döptes om till det ursprungliga arbetsnamnet Techno Pop), utan någon sammanhållen idé. Mottagandet blev ljummet. Det var också tydligt att det fanns ett missnöje inom gruppen vilket återspeglades i kvaliteten på materialet. I boken Kraftwerk, Man, machine and music berättar Karl Bartos till exempel att de mixade albumet under tre månader i New York men att ingen blev nöjd med resultatet varpå de började om från början igen.

Hütter och Schneider tog nu beslutet att helt gå över till digitalteknik och en total ombyggnad av Kling Klang tog vid. De beslöt samtidigt att föra över allt gammalt analogt material till digitala medier vilket var enormt tidsödande. Under tiden tröttnade Wolfgang Flühr på att vara, som han formulerade det ”den bäst betalde vaktmästaren i världens mest berömda ljudlaboratorium” och slutade i gruppen. Kraftwerk gjorde några konserter i februari 1990 där ljudteknikern Fritz Hilpert ersatte Flühr.

Under tiden som de höll på att digitalisera alla gamla band dök idén om att spela in nya versioner av sina gamla låtar upp vilket resulterade i albumet The Mix, 1991 (Spotify / Apple Music), men innan albumet hann färdigställas hoppade också Bartos av skutan.

Albumet The Mix släpptes 1991 och Kraftwerk gav sig ut på en ny turné med – förutom Hütter och Schneider – Fritz Hilpert och en annan av deras ljudtekniker, Henning Schmitz. Återigen satte de Kling Klang, nu helt digitalt, på hjul. Nytt var att de hade fyra mekaniska robotar som både spelade och utförde en sorts mekanisk balett på scenen – betydligt rörligare än Kraftwerk själva – i stället för de gamla skyltdockorna.

Stiltje i studion
Under resten av 1990-talet gick enligt alla rapporter Hütter och Schneider till studion varje dag precis som de alltid gjort men ingen ny musik letade sig utanför porten till Mintropstraße 16. De turnerade och lät andra remixa deras musik men det dröjde ända till 2000 och utställningen Expo 2000 i Hannover innan något nytt i musikväg presenterades. Kraftwerk stod för ljudinramningen till mässan och i uppdraget ingick också att skriva och spela in ett officiellt stycke musik. Expo 2000 (Spotify / Apple Music) är inte mer än en förlängd trettiosekunders-jingle men den gavs hur som helst ut på singel i fyra olika mixar.

2003, lagom till den 100-årsjubilerande cykeltävlingens målgång på Champs Elysées, Tour de France (Spotify / Apple Music), ett album med cykeln som tema. Nu fick Kraftwerk sin första listetta i hemlandet Tyskland.

2004 genomförde de en ny världsturné vilket också resulterade i ett livealbum, Mini­mum Maximum (Spotify / Apple Music).

2009 gavs samlingsboxen The Catalogue ut. (Senare uppdaterad till 3-D The Catalogue). (Spotify / Apple Music). Den innehåller all musik efter Ralf und Florian. Enligt samstämmiga rapporter har också Kling Klang bytt adress. Den gamla hölls hemlig tills Wolfgang Flühr 1999 avslöjade den i sin bok "Ich war ein Roboter" (eng. titel "I was a robot").

Sedan november 2008 är inte heller Florian Schneider medlem av Kraftwerk. Bandet bestod då av Ralf Hütter, Stefan Pfaffe, Fritz Hilpert och Henning Schmitz. 2013 ersattes Fritz Hilpert av Falk Grieffenhagen. Kanske går de fortfarande till Kling Klang-studion varje dag. Kanske håller de på att bygga om den, igen. (Florian gick för övrigt bort den 21 April 2020).

Citat

Eftersom ingen utomstående har kommit närmare Kling Klang än plåtjalusiporten in till gården är uppgifter om vad som använts i studion nästintill obefintliga. Det finns däremot sammanställningar över vad Kraftwerk har använt på konserter och där ser man att de inte rynkat på näsan åt vare sig M-Audio eller Qasimidi: http://kraftwerkfaq.com/equipment.html

The Model
Spår-för-spår

Om man demonterar en av Kraftwerks låtar, vilka delar är det då som skapat det precisionsfyllda vemodet? Låt oss ta ett av deras mest avlyssnade alster, The Model (Spotify / Apple Music) och syna den i sömmarna.

Det som kännetecknar Kraftwerks produktioner är den förrädiska enkelheten. Det är också det som är det genialiska. Det enkla är ofta det svåra. Det är lätt att braka på med tio syntar och tycka att det låter fett men det Kraftwerk åstadkommer med sina intrikata lapptäcken av få ingredienser är otroligt raffinerat när man analyserar det lite noggrannare.

Först och främst: rytmen. Kraftwerks ”trummor” är egentligen syntar. Det kan vara intressant att prova själv. Ta fram en synt som har en brusgenerator. Den brukar kallas ”noise” och finns i lite olika former – white och pink noise är de vanligaste. Skruva bort all ton, det vill säga stäng av oscillatorer som har något tonalt innehåll. Dra ner alla parametrar i adsr-inställningarna som styr volymen. Sedan ökar du bara decay-tiden försiktigt och plussar på med en gnutta sustain. Fintrimma cutoff- och resonansparametrarna. Här har du en grundläggande Kraftwerktrumma.

Sedan är det bara att tillbringa tre dagar med att köra detta ljud genom filter, ringmodulatorer och dina favoritdistboxar. I The Model finns det ett bastrumliknande ljud och ett ljud som ska agera virveltrumma. Dessa båda är väldigt lika i klangen. That’s it! Snacka om tysk effektivitet.

Sedan kommer synt nummer ett som ligger och spelar de två ackorden som låten är uppbyggd av. Den spelar sextondelar hela tiden i bakgrunden. Ljudet är diskantigt och täcker upp de frekvenser som en hihat annars skulle ha gjort. Då var den saken fixad, tycker Kraftwerk. Inget överflödigt här inte – überflüssig, som det heter på tyska.

Basen, den vid det här laget klassiskt molokna basgången, spelas med ett dovt analogt ljud. Ovanpå det kommer en annan synt som dubblar basgången i introt med en skön synt i mellanregistret. Just det här greppet, att låta melodier lägga sig lager på lager på ett finurligt sätt, är ett av Kraftwerks signum. När sedan sången kommer in så byts synten som följer basgången ut mot en ljusare synt som istället växlar till att följa sångmelodin. Och på ett enkelt och utstuderat sätt så är vi på plats precis där de cyklande gossarna vill ha oss.

I bryggan bryter basgången av – in kommer en synt-pad i bakgrunden och ytterligare en synt som spelar en liten bryggslinga med en nästan oboeliknande klang. Allt är stramt, enkelt och effektivt.

Efter andra bryggan kommer den förlösande, skimrande melodin som lyfter det hela till nya höjder. Det är samma synt som spelar med i versen som nu åker upp en oktav och får en alldeles egen melodi att stoltsera med. Denna synt får också äran att avrunda hela låten med en lång utdragen not högst upp i registret.

Och som prickarna över det tyska ü:et så stoppas låten med en redig synttrumma. Pffft… liksom.

Vill man förkovra sig i Kraftwerkproduktion så är det en bra idé att förskansa sig med lite mjukvarusyntar som simulerar de gamla godingarna. Arturia har en hel rad utmärkta klassiker i sin arsenal som Minimoog, ARP2600 och deras finfina Prophet V som samlar tre klassiker från Sequential Circuit i en och samma synt. Börja med en djupdykning bland oscillatorer och brusgeneratorer. När du en gång har börjat finns ingen återvändo.

VIDEO: The Model

Så skapar du en Kraftwerk-virveltrumma

Vi har skapat en synttrumma med Logics ES2-synt. Stäng av ocillator 1 och 2 och behåll bara noise.
 

Här presteras lite vitt brus som ligger till grunden för synttrumman.
 

ADSR – Dra upp decay och krydda med en gnutta sustain.
 

Genom att välja mycket resonans och sedan svepa genom frekvensen med cutoff kan du trimma fram just den klang du vill ha.
Syntpluggar att ha koll på för att förkovra sig i Kraftwerkproduktionen

Sequential Circuit gjorde några av de maffigaste analogsyntarna. I Arturia Prophet-5 V är tre klassiker samlade.

Om du verkligen vill ha en utmaning ska du sätta tänderna i denna synt. Om du förstår dig på hur man skapar ljud med en Arturia ARP2600 V har du tillräckligt många poäng för ett MVG i syntkunskap.
 

Minimoogen är alla syntars urmoder. Det var inte oförtjänt som numera avlidne Bob Moog tilldelades Polarpriset för sina förtjänster inom syntskapandet. Här finner du Arturias emulering av Minimoog – Arturia Mini V.
När Kraftwerk packar väskorna…

Tänk dig att Ralph, Florian och de andra packade var sin väska för att resa i väg och skriva lite klassisk Kraftwerkmusik. Vad skulle de trycka ner i sina koffertar för att ha med sig det som behövs för att skapa sin speciella, elektroniska magi?

Precisionsväskan
I Kraftwerks värld är slumpen inte något eftersträvansvärt. Inte heller en skön lös tagning ... Vi pratar tysk, precisionsfylld, noggrann och exakt svansföring. Varje ljud har sin tydligt uttänkta plats i sammanhanget. Att Kraftwerk använder sequencer, till en början analoga, borgar för att detta resultat uppnås. Många av melodislingorna är spelade på fri hand, men med stramt framförande. Just den genomtänkta exaktheten är ett av Kraftwerks mest kraftfulla vapen. Man kan tydligt urskilja varje beståndsdel i en Kraftwerklåt. Att de flesta ljud dessutom är antingen extremt korta och percussiva eller långa, svepande och stadiga adderar till att det blir ordning och reda i ljudbilden. Till och med texterna med sitt lätt naiva anslag bidrar till att det hålls hårt i den strama musiktygeln.

Vocoderväskan
Få maskiner har och har haft en sådan dragningskraft som vocodern. Dess förmåga att göra människa till maskin passade ju självklart Kraftwerks uppsåt som proppen i proppskåpet. De första experimenten med vocoder påbörjades redan 1928 på Bell Laboratories, men det var först i slutet av sextiotalet som elektronmusikern Bruce Haack byggde vad som kan anses vara den första musikaliska vocodern. Strax efter kom ingen annan än Robert Moog och vidareutvecklade idén och sedan var bollen i rullning. Kraftwerk använder främst vocodern till att skapa syntetiska röster. På alla tänkbara vis. Från den mer klassiska robotrösten i The robots till den fullkomliga vocoderorgien i det nästan tio minuter långa eposet Autobahn där varje vrå av vocoderns olika möjligheter reds ut på föredömligt manér. Man kan nog med säkerhet säga att Autobahn innehåller musikhistoriens enda vocoder-joddling.

Trumväskan
Kraftwerks trumarsenal är analog, superperkussiv och full av energi. Utan deras sätt att hantera trumprogrammeringar hade mycket av dagens techno, house och dansmusik inte låtit som den gör. Samtliga beståndsdelar i det rytmiska paketet har extremt tydliga attacker och väldigt kort release. I flera fall är det en sequencer-synt som tar hand om 16-delarna i rytmerna i stället för en hihat. Dock använder Kraftwerk sig ändå oftast av det klassiska baskagge-virvel-hihat-konceptet när de bygger upp sina rytmer. Det låter som det gör helt enkelt på grund av att det var enkla trumboxar som stod för rytmerna i Kraftwerks tidiga dagar. Som till exempel den specialbyggda Farfisa Rhythm Unit 10 som användes på albumet Autobahn. Det är fascinerande att lyssna till Kraftwerks rytmer från slutet av sjuttiotalet och jämföra med dagens electro. Den klassiska ”backbeat-hihaten” (som lånades från discon) utmärker sig än i dag som den tydligaste signalen för att det vankas lite elektroniskt dansgroove. Kraftwerk satte helt enkelt ribban för hur ett elektroniskt sväng skulle låta.Doepfer och Kraftwerk

I källaren på gamla Kling Klang-studion har all studioutrustning och alla instrument som någonsin använts av Kraftwerk sparats, men det finns en tillverkare som tar upp en speciell plats i Kraftwerkologin: Dieter Doepfer. Samarbetet dem emellan började för många år sedan när Doepfer specialkonstruerade de miniklaviaturer som användes på scen i låten Pocket Calculator från albumet Computer World, samt en specialbyggd enhet för röstsyntes.

Florian Schneider testkörde prototypen av Doepfers MAQ16/3.

I ett brev till Morgan Karlsson, svensk Doepfer-importör, berättar Dieter Doepfer om hur han fortsatt arbeta med Florian Schneider:

”Det första samarbetsprojektet med Florian var MAQ16/3, en sequencer som både har midi- och cv-utgångar. Vi byggde några prototyper och Florian testade dem och hade synpunkter på vad vi behövde förbättra och vilka funktioner han tyckte var onödiga.

Det blev ganska många turer till Kling Klang-studion i Düsseldorf innan den slutgiltiga versionen var klar. Ett liknande samarbete fast inte lika tätt som med MAQ gjordes med Schaltwerk. Nästa samarbete var A100-vocodern.

Vi testade alla Florians vocodrar – och det var många – och jämförde med vår A100-prototyp. De första versionerna hade en annan filterdesign både vad gällde antal band och typ. Vi hade 10 bandpassfilter; 8 bandpass och hög och lågpass; 13 bandpass och i den sista versionen 13 bandpassfilter och hög/lågpass.

Vi lyckades hittade en bra kompromiss mellan pris och prestanda. Inte ens de allra dyraste vocodrar lät märkbart bättre än A-129 till slut gjorde. Vi lärde oss mycket om vocodrar på den resan, till exempel att en diskanthöjning på den inkommande röstsignalen är väldigt viktig för en bra vocodereffekt, och det ingår numera i A-129-5.”

Kraftwerk hemsidaArtikeln är ursprungligen publicerad i tidningen Studio 3-2010. Uppdaterad 2022-08-26.