Inspelning på djupet: Stråkar

Foto: Björn Olsberg

Ordet stråkkvartett är på ett sätt missvisande för precis som samspelet, klangen och den gemensamma dynamiken är a och o i kvartetten ska man i inspelningssituationen helst se den lilla ensemblen som ett enda instrument, inte fyra separata. Instrumentet den här dagen kallar sig Yiting-kvartetten och består av Yiting Zhang, violin 1; Maja Lundin, violin 2; Sigrid Kroeker, viola och Oda Lundin, cello.

Men innan vi börjar titta på detaljerna i Willem Bleekers rigg ska husteknikern få svara på frågan varför man överhuvudtaget spelar in stråkar när det finns så många bra samplingsbibliotek att tillgå.

– Dels är det känslan. Visst finns det bra samplingar, men riktiga stråkar känns aldrig plastiga och man får heller aldrig den riktigt organiska känslan i samplat stråk. Framförallt är det i ansatsen eller attacken det märks skillnad. Pads och bakgrundsmattor kan man nog göra med samplingar men så fort det handlar om en melodi finns det inga alternativ.

Missa inte videon om samma ämne här:

Sedan vill Willem särskilt poäng-tera en annan sak när det gäller stråkinspelning och det är vikten av bra musiker.

– Ju bättre musiker desto bättre intonation plus att bättre musiker oftast har bättre instrument.

Och det här är viktigt, inte bara ur arbetsflödessynpunkt – det går snabbare att arbeta och man kan ägna mer tid åt att spela uttrycksfullt och musikaliskt istället för att hålla på med en massa intonationsproblem, men det har också med soundet att göra. En tajt ensemble sätter inte bara tonerna samtidigt, de får också ett gemensamt sound där helheten är större än summan av delarna. Det går aldrig att få ut ur en mindre bra besättning.

Willem Bleeker är SAE-utbildad hustekniker på Cosmos. Som blåsare med tenorsax och flöjt som huvudinstrument har han en bakgrund på Kulturamas storbandslinje, men han fuskar också på trummor, bas och gitarr. Willems senaste stråkinspelning var till Helene Sjöholms Euforia. Medlem i popbandet Contakt. Foto: Björn Olsberg

Rummet är viktigt
Med en grupp musiker vill man framför allt åt den gemensamma klangen. Den utvecklas i rummet där musikerna befinner sig och det innebär i sin tur att man spelar in rummet snarare än musikerna. Alltså måste man börja med att se till att det är rätt sorts rum. Cosmos stora inspelningsrum är stort. Faktiskt för stort och därför börjar Willem Bleeker ta ned klangen i rummet genom att lägga ut en matta på golvet för att dämpa direktstudsarna.

– Ibland kanske man vill ha lite resonans från golvet, men det beror på vilket golv det är. Här ligger det en plastmatta under och det låter inte särskilt kul. Är det ett bra trägolv kanske man vill ta till vara på den klangen.

Sedan bygger han ett mindre rum med skärmande ljudabsorbenter i bakkant och med en kortvägg. Övriga två väggar är öppna. Det är också full takhöjd, åtta meter.

Skiss på hur Willem har riggat inspelningen.

– Eftersom rummet är så stort i sig behöver man inte ha så hårda ytor som ljudet studsar mot. Det är annorlunda om man har ett väldigt litet rum. Där vill man ta till vara på hela rummet och kanske ha kvar de hårda ytorna.

Willem brukar aldrig mäta in eller stega upp det avskärmade rummet utan sätter upp skärmarna på känn och justerar i efterhand om det skulle behövas.

– Rummet är väldigt viktigt eftersom det är där mycket av soundet ligger och kanske ännu viktigare när man spelar in stråkar eftersom man verkligen vill fånga den här kvartetten i rummet. När man börjar lyssna får det varken vara för mycket rum, så att ljudet blir okontrollerat, eller låta instängt, utan man ska ha en bra, avstämd klang.

– Är det som i det här fallet en liten och relativt tonsvag ensemble blir det också skönare när den är avskärmad.

Bruel&Kjaer 4006. Rundtagande småmembrans kondensatormikrofon. Huvudmickarna i Bleekers rigg. Foto: Björn Olsberg

Given placering
Placeringen av musikerna ger sig själv. Stråkkvartetter har suttit på samma sätt i mer än tvåhundra år och det finns ingen anledning att ändra på det den här dagen. Från publikvänster räknat och i en halvcirkel sitter primarie eller förstafiol, sedan andrafiol, altfiol och sist cello mitt emot förstafiolen.

När det gäller mikrofonval och placering är stråkkvartetten ungefär som en flygel. Det finns flera olika sätt, de låter alla olika sinsemellan men alla låter stråkkvartett.

– Det jag siktar på är balans mellan direktljudet och rumsklangen. Det ska vara mycket rum men inte mer än att jag också kan ha möjligheten att lägga på ett reverb om jag vill.

Som huvudmikrofoner har Willem valt ett par Bruel&Kjaer 4006, en rundupptagande småmembransmikrofon, i en ab-konfiguration. Mickarna sitter drygt två meter upp från golvet och ungefär två meter isär. Höger respektive vänster står i linje med förstafiol och cello.

– Jag har valt rundupptagande för att de ska ta upp hela orkestern. Rent funktionellt kan man se det lite som ett overheadpar när man spelar in trummor. I det här mickparet går mycket av rummet också in.

Innanför B&K-paret, på samma höjd och ett par decimeter innanför, har han satt ett par Sontronics Sigma, bandmikrofoner.

– Bandmickarna ska hjälpa till med det mulliga i ljudet. De har en åttakonfiguration och tar upp både framifrån och bakifrån.

Som komplement har Willem sedan satt upp ett par Neumann KM84 i en xy-konfiguration. Mickarna är placerade mitt i kvartettens halvcirkel, en meter upp och i linje med förstafiol och cello.

Två Neumann KM84, småmembranskondensatormikrofoner i xy-uppställning. Komplement till huvudmickarna. Foto: Björn Olsberg

– KM84:orna är också småmembranare men med njure istället för rundtagande. Där får man det tajta utan så mycket rum om jag vill ha med ett torrare ljud i mix.

Till sist har Willem satt en extra stötta på cellon.

– Fiolerna har inga spotmickar eftersom jag vill ha den fulla stora klangen på hela ensemblen men jag har satt en Neumann U47, rörmik-rofon, framför cellon, med mycket skön mjuk bas i.

Till vänster: Neumann U47. Legendarisk stormembransrörmikrofon. Användes som stötta på cellon. Till höger: Sontronics Sigma användes som komplement till huvudmikrofonerna. Foto: Björn Olsberg

Soundet sitter i Bruel&Kjaer-mikrofonerna, de andra två paren är där för att ge valfrihet i mixen.

Den här uppställningen är ingalunda den enda, men de flesta går ut på att fånga hela klangen med rundupptagande mikrofoner antingen de står framför kvartetten, i par hängande rakt ned från taket eller ett kallat Decca tree (se ruta mot slutet av artikeln).

– Man kan göra på en massa olika sätt. Jag har använt det här många gånger och jag vet att det fungerar bra.

Lyssna först i rummet
När mickarna är uppe är det dags att börja lyssna.

– Jag börjar lyssna i rummet för att se hur allt låter akustiskt. Gör jag inte det har jag ingen referens när jag sedan lyssnar i kontrollrummet där jag ska bestämma mig för hur jag vill att det ska låta. Där hör jag också om det är en musiker eller ett instrument som kanske inte är så bra. Det är samma sak med ett trumset. Man måste veta hur det låter akustiskt för att kunna återge det i inspelningen.

Och som alltid när det är många mikrofoner riktade mot samma ljudkälla, i det här fallet flera olika ljudkällor, är fasproblem oundvikliga.

– Om vi tar cellon som sitter på högersidan träffar ju ljudet från den högermicken innan det träffar vänstermicken. Redan där har du en fasskillnad, men det som ställde till mest problem var fasskillnader mellan de olika paren.

Willem fasvände xy-paret mot ab-paren i bordet men gjorde annars inget utom småjusteringar mellan ab-paren.

Om vi sedan återgår till kvartetten kan det vara värt ett par korta noteringar om deras lyssning. Stråkmusiker har behov av att höra sig själva akustiskt, inte minst för intonationens skull. Man brukar använda öppna lurar med bara bakgrund i och eventuellt bara en doft medhörning från huvudmickarna. Är det en större ensemble har man en dirigent, vilket eliminerar problem med läckande klick.

Om balansen sedan känns bra är det bara att räkna till fyra och trycka på röd lampa. Effekter i inspelningen? Knappast.

– Eftersom man vill att stråkar ska låta som just stråkar så brukar man inte processera dem så hårt. Oftast räcker det med en väldigt snäll kompressor eller ingen alls och reverb efter behov på cirka 2,5 sekunder.

Yiting-kvartetten. Yiting Zhang, violin 1, Maja Lundin, violin 2, Sigrid Kroeker, viola och Oda Lundin, cello. Foto: Björn Olsberg

Krydda med äkta vara
Som avslutning bara ett kort stycke om att lägga på ett akustiskt instrument på en samplad bakgrund. Vi nämnde i början att det inte råder någon brist på samplingsbibliotek med stråkar och det finns många syntar som har naturtrogna stråkljud för den som arbetar med lite mindre budget. Att lägga en riktig fiol på toppen av ett samplat stråk kan vara skillnaden mellan en anonym smet och något som faktiskt fångar örats intresse, men hur gör man? Willem Bleeker tipsar om hur man mickar upp en fiol som kan adderas som toppstämma och en cello som livgivare längre ned i smeten.

– Ska jag spela in en fiol tänker jag lite som en akustisk gitarr. En mikrofon, och då en småmembranare, riktad snett in uppifrån mot där halsen möter kroppen och på 30 centimeters avstånd. Man måste som alltid lyssna men behöver man mer botten och ton får man gå närmare lådan och vice versa. För en ensam cello sätter jag en stormembransmikrofon nere vid stränghållaren och sedan en småmembranare uppe vid halsen eftersom det finns mycket ton däruppe. Cellon är ju ett stort instrument och man vill ha alla nyanser om man spelar in den solo.

Översiktsbild över stråkinspelningen i dåvarande Cosmos. Willem Bleeker har skärmat av inspelningsrummet för att få ett akustiskt mer hanterbart rum. Foto: Björn Olsberg

Stråkmusiker har ett behov av att höra sig själva akustiskt. Men en liten gnutta medhörning, från huvudmickarna, skadar heller inte. Foto: Björn OlsbergBaggpipe Studios (tidigare Cosmos Studios)
Baggpipe Studios är Sveriges äldsta inspelningsstudio som fortfarande är i drift och består av tre delar: en del traditionell inspelningsstudio, en del med sju mindre låtskrivarstudior och en del monument över en epok som inte längre existerar. 1959 flyttade EMI sin inspelningsverksamhet, som då hade varit igång sedan tjugotalet, in i före detta bio Kaaza i Skärmarbrink. När EMI för tiotalet år sedan beslöt sig för att avveckla studioverksamheten köptes studion av ett bolag med Kent Gillström i spetsen där också Cosmos Music Group, Nordens största independentbolag, ingick. Därefter blev det Baggpipe Studios och drivs idag av Willem Bleeker. Inom kort kommer studiokomplexet byta namn till Kaza.

Läs mer här >Willem Bleekers favoritstråkar på platta

• Pat Metheny - Discovery (A Map Of The World)
  – Snyggt exempel på relativt närmickat stråk med mycket reverb.
   
• John Barry - The John Dunbar Theme (Dances With Wolves)
  – Ett av mina absoluta favoritstycken. Extremt välarran-gerat med en grym orkester. Stort och lyxigt!
   
• Madonna - Frozen
  – Här är det framförallt mixen av stråket som är snygg. Hur de leker med reverb och eq för att flytta stråket längre fram och bak i mixen under de olika delarna i låten.

Decca tree

Decca tree är en teknik som utvecklades av engelska Decca Records under tidigt 50-tal och som oftast används vid inspelningar av orkestrar eller körer. Från början togs den fram för att komma runt problemet med dåligt fokus i mitten på stereobilden i breda ab-mickningar och idén är att mittmikrofonen helt enkelt ska täcka upp hålet i mitten. Rent praktiskt placeras tre rundtagande mikrofoner på en liggande T-formad ställning där två mikrofoner är riktade rakt ut åt sidorna, två meter ifrån varandra, och en mikrofon placerad en meter framför, riktad rakt fram mot ljudkällan. Nackdelarna med Decca Tree-uppställningen är den dåliga monokompatibiliteten och fasproblem. Båda kan lösas genom att avstånden mellan mickarna justeras alternativt att nivån på sidomickarna sänks, men då går man å andra sidan miste om stereobredden.Mikrofoner som användes

Bruel&Kjaer 4006 är en rundtagande kondensatormikrofon som numera säljs under namnet DPA, Danish Pro Audio. Mikrofonen har tillverkats i tjugotalet år och används mycket till just ab-mickning av ensembler men också till akustisk gitarr, kontrabas och flygel. Priset på en DPA 4006 är idag runt 24 000 kronor inklusive moms.

Sontronics Sigma är en bandmikrofon vars art deco-look ger den ett utseende som för tankarna till mellankrigstiden och det är bara halva sanningen för den låter också lite som en gammal rörradio. Tillverkaren har byggt in en liten nivåförstärkarkrets som ger starkare utsignal åt micken. Bandmikrofoner har annars notoriskt svag signal vilket ställer stora krav på mikrofonförstärkaren. Med den här lösningen får mikrofonförstärkaren lite hjälp på traven. Pris: 5 500 kronor inkl. moms.

Neumann KM84 var när den lanserades 1966 världens första fantommatade mikrofon. Micken har fast kardioidkaraktär och funkar bra till praktiskt taget alla instrument med strängar men används också mycket till överhäng på trummor och till slagverk. Neumann KM84 tillverkas inte längre men säljs begagnade för runt 20 000 kronor.

Med U47 inleddes Neumanns efterkrigsera. U47 är en stormembrans rörmikrofon som började tillverkas 1949, och det som inte låter bra i den är förmodligen inte uppfunnet – framförallt har den använts till sång. Neumann U47 var Frank Sinatras favorit och George Martin använde U47 eller U48 till alla Beatles inspelningar. Räkna med priser mellan 240 0000 - 400 000 kronor på begagnatmarknaden.

Willem Bleekers alternativa mikrofonlista:

– Jag gillar Røde, det är en bra budgetmick, och där finns en som heter NT55 med utbytbara kapslar som kostar omkring 2500 kronor. Jag har använt dem på väldigt mycket och de är förvånansvärt användbara och väldigt prisvärda om man tittar på prisskillnaden mellan en 4006 och en NT55.

– När det gäller bandmickarna så är de jag använder inte så fasligt dyra men det finns en som heter The T.Bone RM700 som kostar under tusenlappen och klarar höga ljudtryck. Just det ljudet är inte så kritiskt, det handlar mer om att få den rätta feelingen.

– Som alternativ till KM84:orna skulle jag välja Røde-micken igen, och istället för Neumann U47 skulle jag vilja föreslå en Hansen HCM-101, en stormembranskondensatormick som kostar under 5 000 kronor och som jag använder mycket till både akustisk gitarr och cello.

Så här lät inspelningen

Hur det lät till slut? Hämta hem projektet, lyft in det i ditt musikprogram lyssna på Yiting-kvartetten i din egen miljö.

Artikeln publicerades ursprungligen i Studio 5-2011 och uppdaterades 30 maj 2023.