Inspelning på djupet: Flygel/piano

Det finns fler skäl att inte spela in en flygel än det finns skäl att verkligen göra det. Att väldigt få äger en flygel är ett. Att den skulle vara i skick att spela in är ett annat och även om så vore fallet står flygeln praktiskt taget aldrig i ett rum där man vill spela in den. Det största och allt överskuggande argumentet för att inte spela in en flygel är ändå att världen inte direkt lider brist på omsorgsfullt gjorda flygelsamplingar.

Tips! Se även videon om samma ämne här:

Willem Bleeker, hustekniker på det som idag är Baggpipe i Stockholm, håller inte riktigt med:

– Använder du en samplad flygel är ju det midi-styrt och då har du bara 128 velocity-steg i anslaget. Om du spelar på en riktig flygel är anslagsvarianterna oändliga och den skillnaden kan man ta till vara om man är en riktigt bra pianist.

Om man är en poppianist så spelar det förmodligen ingen roll utom att det blir mycket dyrare att spela in riktig flygel i en studio, men om man lämnar det rent kvantifierbara så kan man heller inte snacka bort känslan av att ha en riktig flygel i spåret.

Handlar det om solopiano eller klassiska sammanhang är en riktig inspelning också det enda valet, men samma sak gäller också i andra änden av färgskalan.

– Samplingar är i allmänhet väldigt rena så är man ute efter lite attityd och smuts har man mycket mer kontroll om man spelar in själv när det gäller mickval och bearbetning, säger Willem.

Hitta rätt rum
När vi kommer står flygeln i ett trumrum. Willem är inte riktigt säker på varför det kallas så, för man spelar aldrig in trummor där. Någon gång mellan 1959, när EMI bestämde sig för att bygga om Bio Kazaa till en studio, och gissningsvis sent 70-tal har man i någon ombyggnad velat ha ett isolerat rum för trummorna och inrett det till ett mellanting mellan bås och rum, där nuvarande studios Hendel & Lung-flygel är inrullad för tillfället.

– Det är faktiskt mer klang än man kan tro i det där lilla rummet eftersom det är så mycket diffusorer därinne. Det låter verkligen mycket popflygel om rummet. Vi har ett annat litet rum också men där är det helt dött.

I ett avseende gör rummet verkligen stor skillnad när man spelar in en flygel. Willem har testat varenda kvadratcentimeter i det stora inspelningsrummet och säger att det inte spelar någon roll var man ställer flygeln eller hur man mickar, slutresultatet blir ändå jättemycket rum. Och valet mellan mycket eller litet rum handlar först och främst om musik.

– Hade vi spelat in ett klassiskt pianostycke hade vi kanske valt det större rummet, eller kanske en kyrka eller konsertlokal, men när vi spelar in mer modern musik, som pop eller jazz, känns det bättre att ha det lite tajtare, också för att ha möjlighet att lägga på mer rum i mixen.

Börjar man i ett litet rum finns nämligen alltid möjligheten att lägga till reverb, däremot kan man inte få ett inspelat stort rum att låta mindre. Där är man i princip inmålad i hörnet.

– Det finns en plugg som heter De-verb som ska fungera som Transient Designern där man kan korta ned efterklangen och som då funkar som en väldigt snäll gejt, men det är inga stora förändringar man kan göra utan att det låter onaturligt.

En mellanväg om man bara har ett stort rum är att använda skärmar. Då har man luften, men slipper den stora rumsklangen. En annan variant Willem har testat är att ha flygeln i det lilla rummet men med öppna dörrar ut mot det stora inspelningsrummet. Med flygeln närmickad i det lilla rummet och ambiensmickar i det stora rummet blir det möjligt att laborera med två världar samtidigt.

Hur hittar man då platsen där flygeln låter bäst? Willem Bleeker har ett väldigt enkelt svar på den frågan: man får helt enkelt prova sig fram. Och hittar man ett ställe där flygeln klingar bra stannar man där. Låter flygeln bra men rummet tar över är det bara att langa fram skärmarna.

Enkelt välja micktyp
När det kommer till mikrofonval handlar det egentligen bara om en typ: kondensatormicken. En flygel har så stort omfång och så snabba och diskantrika transienter att ingen annan mikrofontyp förmår täcka in hela registret.

En dynamisk mick med dess kraftiga membran är för långsam för att ta upp de snabba luftrörelserna i flygelns höga register och hanterar heller inte transienterna i attacken särskilt bra. Bandmikrofoner fångar transienter bättre, men har vanligen en avrundad diskant som inte så ofta är önskvärd vid inspelning av flygel. Däremot kan båda typerna användas som komplement.

Willem Bleeker har en favorit där han kompletterar två kondensatormickar med två Coles 4040-bandmickar med åttakaraktäristik i ett Blumlein-par precis vid kanten på flygeln, så att mickarna bara precis tittar in i lådan.

– Just Coles 4040 är mer diskantrika än bandmikrofoner brukar vara och sträcker sig upp till 16-17 kilohertz. Som komplement till ett par kondensatormickar låter den här uppsättningen riktigt skönt.

I trumrummet har han använt sig av en vanligare mickning, ett par småmembransmickar inuti flygeln, Bruel & Kjaer 4012 i en xy-konfiguration, och ett par stormembranare, Neumann U87, i ett slags ab-uppställning, utanför.

– Bruel & Kjaer-mickarna sitter där för att plocka upp närhet och klubba och Neumann-mickarna för att få in lite avstånd och rum. Vad man måste tänka på är att ljudet behöver lite ”space” för att utvecklas. Därför ska man inte gärna gå närmare än 20 centimeter med mickarna i lådan. Kommer man för nära tappar man både bas och den översta diskanten.

Förhållandet mellan klubba och strängljud är en balans man måste prova sig fram till. Ett par centimeter gör ofta stor skillnad.

I ett större rum hade Willem satt rumsmickarna på rundtagande men i och med att rummet inte är så stort har han satt dem på kardioid vilket också 4012-paret inuti lådan har.

Bruel&Kjaer-mickarna är riktade snett inåt mot klubborna för att plocka upp attacken. Foto: Björn Olsberg

Teknikern Willem Bleeker justerar in Bruel&Kjaer-mickarna under locket. Foto: Björn Olsberg

Mikrofonplacering
Ett problem med mikrofonplaceringen är att en flygel låter precis överallt. Det innebär att man inte kan sätta upp micken där instrumentet låter som mest – hela lådan är full med ljud som studsar runt i ett veritabelt hav av reflektioner. Ett annat dilemma är att det finns så många olika sätt att betrakta själva instrumentet där ett är att se flygeln som en enda sammanhängande klang, utan uttalat stereoperspektiv. Där sätter man inga mickar inuti lådan utan placerar mikrofonerna i ett ab utanför i 90 graders vinkel mot strängarna. Går man sedan till stereoperspektivet så finns det dessutom minst två uppfattningar om hur en flygel ska upplevas, från lyssnarens horisont eller från den som spelar, ungefär som den eviga debatten om var hihaten ska vara i ljudbilden – till höger eller vänster.

Willem har testat att sätta mickar i höjd med pianistens öron men är inte övertygad om att detta är frälsningen utan väljer för det mesta en normal lösning som ger en bra utgångspunkt, där den högra Bruel & Kjaer-micken siktar på diskanten och den vänstra mot basen. Som pianisten hör instrumentet med andra ord.

– I och med att ljudet finns överallt är också kombinationerna oändliga och hur man jobbar tror jag beror mest på hur man är skolad. Det finns en tysk utbildning som är treårig och det finns liveskolan där man trycker in en SM57:a i ljudhålet och tycker det är bra och allt däremellan.

När det gäller rumsmickarna går Willem på känsla och låter sammanhanget avgöra.

– Vet jag att det bara är flygel och sång kommer jag att vilja ha ganska mycket rum och inte så mycket närreflektioner och då kanske man placerar mickarna ganska högt upp från golvet och långt från reflekterande väggar. Eller så sätter man upp en skärm bakom för att man vill ha allt ljud framför men inget bakom om man använder rundupptagande mickar. Kommer flygeln att vara inbäddad i en popproduktion finns det ingen anledning att laborera med ett rum för man vet att det inte kommer att användas.

Hela riggen: Bruel&Kjaer 4012 i en xy-uppsättning och Neumann U87 i en ab. Här ser man också tydligt hur litet rummet är där flygeln spelades in. Foto: Björn Olsberg

Fasansfulla fel
Flera mikrofoner och en kaotisk inre tillvaro låter som ett garanterat upplägg för fasfel, vilket det också är.

– Det blir aldrig helt fasriktigt i en flygel eftersom ljudet kommer från alla håll men man får mindre fasfel i en xy- än i en ab-uppsättning, men ändå mycket mer i en xy i en flygel än om man spelar in en akustisk gitarr.

För att komma runt problemet brukar Willem Bleeker börja med att fasvända en kanal i bordet. Hjälper inte det är det bara en sak kvar att göra, att flytta mickar.

– Man vill ju ha så lite fasfel som möjligt från början. Alternativt så mycket som möjligt så man kan vända det i bordet.

I mixen kommer sedan U87:orna att vara huvudparet som Willem först drar upp. Sedan balanserar han klangen med Bruel & Kjaer-paret inuti flygeln.

Baggpipes stora inspelningsrum lämpar sig inte för inspelning av flygel till en pop-produktion. Foto: Björn Olsberg

Att spela in piano

Två och en flygel: Jonatan Guzman. Foto: Björn Olsberg

När det gäller inspelning av piano attackerar Willem Bleeker det som en flygel, fast svängd ett halvt varv med strängarna i vertikalledd istället för horisontellt.

– Jag öppnar frontlocket och sätter två mickar där och kanske två mickar på baksidan och där har jag i princip samma mickning som på flygeln. Som utgångspunkt skulle jag ändå säga att anledningen till att man spelar in ett vanligt piano är att man vill ha det lite skitigt. Ska man ha det snyggt spelar man in en flygel. Jag har till exempel spelat in piano med två SM57:or eller några riktigt skitiga bandmickar eller bara en mick någonstans i rummet. Det är som distad sång. Ska det låta skräp så är det lika bra att börja med en 57:a. Alternativt att jag sätter ett par Neumann KM 84:or och kompletterar med några skräpmickar så jag har alternativet i mixen.

Mikrofonuppställningar

Ab-stereo
En ab-uppställning har två rundtagande mikrofoner bredvid varandra på ett större avstånd från ljudkällan. Avståndet mellan mickarna kan vara från någon till flera meter. Används för att fånga klangen i ett helt rum. En nackdel med en ab-uppställning är sämre återgivning i mono.

Xy-stereo
I en xy-uppställning använder man två mikrofoner med kardioid-karaktäristik i 90 graders vinkel mot varandra med membranen så nära varandra som det är möjligt för att undvika fasfel. Tekniken ger bra stereobild på nära håll.

Blumlein
Stereoteknik uppkallad efter Alan Blumlein, som på 1930-talet experimenterade fram uppsättningen för bästa möjliga stereoupptagning för filmljud. Tekniken är en variant av xy men utgår från bandmikrofonens åttakaraktäristik, vilket gör att man spelar in lika mycket bakifrån som framifrån.

Artikeln publicerades ursprungligen i Studio 9-2012 och uppdaterades 14 juni 2023.