Inspelning på djupet: Elbas

Det står en Tubon (se faktaruta längre ner) mellan två Barcelonafåtöljer i entrén till Anders Bagges Dreamhill Studios, men det är inte därför vi valt att förlägga kapitlet om basinspelning till just Dreamhill. Att det var här som Niklas Flyckt spelade in alla basar till Propellerhead Reasons basrefill kändes däremot som ett övertygande argument. Anders Pantzer, hustekniker på Dreamhill och med ett förflutet som handledare på SAE (School of Audio Engineering), visar oss in i det som kallas pianorummet. Det var här basarna spelades in. Rummet är cirka 40 kvadratmeter stort och har tre hårda väggar och en absorberande kortvägg som är byggd i tre vinklade sektioner. Två basriggar står uppställda i den dämpade delen av rummet, en Ampeg SVT-topp med en 15-tumslåda och en Marshall-topp med en vintage 8x10-tumslåda som ser ut att inte bara ha gjort många turnéer i bussen, utan också ett par på släp efter den. Om Anders Pantzer får välja är varken förstärkare eller låda det viktigaste när man spelar in bas.

Tips! Se även videon om samma ämne här:

– Där skulle jag säga att basisten är viktigast. Har man en bra basist har han oftast också bra koll på sin utrustning och vet hur man ska göra för att få det att låta bra. Med det sagt kan man då också omgående konstatera att basisten är den faktor i ekvationen som är svårast att byta ut. Hur stor roll spelar rummet?

– Jag tycker inte att rummet är så viktigt. Man brukar vilja komma nära högtalaren och ju närmare högtalaren man kommer desto mindre roll spelar rummet. Just bas brukar man vilja ha tajt och nära med kraftig botten. Av de två riggarna är femtontummaren i Ampeg-lådan definitivt mest allround och går djupast medan Marshallådans åtta tior ger snabbare respons.

– Marshall-lådan funkar bättre till rock och metal där man vill ha topp, anslag och attack. Femtontumslådan väljer man till modern pop och dub där man vill ha mer botten.

Sikta på stort membran
När man ska välja mikrofon kan man göra en jämförelse med högtalaren. Ett ljud som kräver en stor högtalare för att komma till sin rätt fångas också bäst med ett stort membran. Anders nämner tre mikrofonalternativ för basinspelning: en dynamisk, en kondensator och en bandmikrofon – alla tre med stora membran.

– Neumann U47 FET är en klassiker i bassammanhang. Den har inga nackdelar. Både jättefin botten och jättefin topp och klarar dessutom höga ljudtryck. Mick nummer två är kanske inte det vanligaste alternativet: Coles 4038 som är en bandmikrofon.­

– Coles 4038 har nackdelen att den är en åtta, det vill säga den tar även upp mycket ljud bakifrån, från rummet. Men 4038:an har samtidigt ett skönt basregister som ger bra tydlighet och värme. Man måste bara tänka på att inte få för mycket luft på den. Bandmickar är väldigt känsliga, så en bra idé är att använda ett eller två puffskydd framför och backa micken. Till den här inspelningen har Anders emellertid valt en Electrovoice RE-20, en dynamisk stormembransmikrofon med ett mycket brett register. Men innan Anders placerar in mickarna lyssnar han en stund med örat framför högtalarelementet.

– Man lyssnar efter frekvensbalansen när man rör sig i sidled. Men man måste även förflytta sig i djupled för att avgöra hur nära man ska gå för att få djupet i ljudet. Det gäller att hitta en plats som passar de mikrofoner man använder. När man hittat balansen mellan topp och botten med örat placeras micken där. När Anders ska placera in RE20-micken tar han fram en liten ficklampa som han lyser med mot högtalartyget för att se var högtalarens kon respektive ytterkant är.

– Där konen sitter får man mer topp och fräs. Ju längre ut mot ytterkanten på membranet man kommer, desto lägre frekvenser får man. Jag brukar sätta micken fem-sex centimeter från konen för att slippa de allra högsta frekvenserna. Det är min utgångspunkt.

Sedan handlar det om den andra variabeln, avståndet mellan mikrofon och högtalare.

– Basfrekvenserna behöver lite plats för att utvecklas så jag brukar inte sätta mikrofonen direkt mot tyget eller gallret som man gör när man spelar in gitarr, utan en bit ifrån. Fem till tjugo centimeter ut brukar jag ha som utgångsläge, ibland ännu längre ut. Här får man lyssna sig fram.

Riktigt tung botten
För att få riktigt tung botten kompletterar Anders Electrovoice-micken med en mikrofon framtagen för bastrumma, en Yamaha Subkick. Subkicken är till konstruktionen egentligen en högtalare, men istället för att återge ljud används den för att ta upp det. Membranet på Subkicken är 6,5 tum – alltså ”supersize” jämfört med en stormembransmikrofon som brukar ha ett membran på runt en tum – och speciellt framtagen för att ta upp frekvenser mellan 100 och 2 000 hertz. Med en så stor mikrofon som Subkicken finns inte så många placeringsalternativ utan den hamnar ganska precis mittemellan konen och ytterkanten på högtalaren.

Yamaha Subkick. Att använda en högtalare som mikrofon är ett gammalt studiotrick. Foto: Micke Hall

Här ser man tydligt Subkickens konstruktion: en högtalare som fungerar som mikrofon – snacka om stormembran! Foto: Micke Hall

– När vi nu sätter dit mikrofon nummer två måste vi också börja tänka på faserna. Jag försöker alltså hitta samma avstånd till högtalarmembranet med Subkicken som med RE-20:n. Fasfel är ett fenomen som kan uppstå när samma ljud når fler än en mikrofon vid olika tidpunkter. Det kan resultera i att ljudvågorna från de olika mikrofonerna hamnar i motfas och delvis släcker ut varandra. Fasfel resulterar i allmänhet i ett tunt och ihåligt ljud. Det är givetvis inget man upptäcker framför ljudkällan, utan man måste lyssna i monitorhögtalarna för att upptäcka det.

– Förutom fasfel lyssnar man också efter annat som behöver justeras. Ambitionen är ju att man ska höra samma sak i högtalarna som i rummet, men det gör man ju nästan aldrig. Fasskillnader och frekvensbalans försöker man sedan få till genom att flytta mikrofonerna och det man inte kommer åt den vägen får man justera efteråt i kontrollrummet med kompressorer och annat.

Stora ljudvågor – stort membran. Det finns en överensstämmelse mellan ljudkälla och mikrofon. Här en dynamisk EV RE20. Foto: Micke Hall

Avalon U5 lirar i di-boxarnas elitserie. Har Class A preamp och innehåller både eq och filter. Foto: Micke Hall

En passiv di-box innehåller bara en transformator som anpassar signalen från instrumentet till mixerbordet. Foto: Micke Hall

Behåller samma mickar
Vi byter till Marshallriggen. Ett distat och mer diskantrikt ljud gör att man skulle kunna tänka sig ett annat mickval, men Anders Pantzer behåller samma uppsättning.

– RE20 är väldigt bra på att ta upp höga frekvenser också. Ofta använder man den på till exempel hihat, så det är inga problem med det högre registret. Han tar återigen fram sin lilla ficklampa och måttar in tiotummaren.

– När vi nu ska ha ett mer distat ljud kommer jag att placera RE20-micken närmare konen. Subkicken kommer jag att placera på membranet under, och på samma avstånd. Jag kommer att gå lite närmare den här gången just för att få det extra fräset. Hårdrock och metal betyder hög volym, men Anders menar att det sällan påverkar mickplaceringen.

– Oavsett ljudkaraktär eller volym brukar mickarna hamna på ungefär samma ställen. Man ställer in det ljud man vill ha på förstärkaren och sedan försöker man fånga det så bra som möjligt.

Direkt in i mixerbordet
Vid sidan av micksignalen brukar man så gott som undantagslöst också ta en signal från basen och gå direkt in i mixerbordet. Man kan se line-signalen som en sorts regnförsäkring. Man får en jämn signal från basen som är fri från störningar eller andra försämringar. För att anpassa signalen måste man gå via en di- eller line-box. Di-boxarna finns i en passiv variant, som endast innehåller en transformator, och en aktiv variant som även innehåller annan elektronik, som förstärkarsteg. Anders använder en aktiv Avalon U5.

Till vänster: Med två eller flera mikrofoner får man justera mickarnas avstånd i förhållande till varandra för att undvika fasfel. Mitten: Electro-Voice RE20 användes från början som talmikrofon i radiostudior men har visat sig mycket användbar i många olika inspelningssituationer. Till höger: Anders trimmar in avståndet. Foto: Micke Hall

– Just den här är aktiv med egen förstärkning plus att den har inställningsmöjligheter för bas och diskant, så man kan säga att den har en viss ljudkaraktär. Passiva har inga inställningsmöjligheter utan låter precis som det basen ger ifrån sig, och där gör man all justering av ljudet i efterhand. Aktiva eller passiva di-boxar spelar inte så stor roll, säger Anders. Huvudsaken är att de håller hög kvalitet. En passiv di-box kan man få för ett par hundralappar medan en Avalon U5 kostar bortåt 5 000 kronor. Anders spelar in basen med både mick och via en di-box. Signalen går från basen in i di-boxen där den splittas och går vidare, en signal direkt till mixerbordet och en till förstärkaren. I mixerbordet har man sedan alla valmöjligheter. Ofta komprimerar man också basen i inspelning, särskilt om basisten har ett ojämnt anslag. Men det är också en bra teknik för att kapa topparna på en del attacker. Ambitionen är att få en så fast grund som möjligt för resten av arret att stå på.

Sammanfattning
Rummet är av mindre betydelse när man spelar in bas. För att vara på den säkra sidan och för att ha så många valmöjligheter som möjligt längre fram i projektet bör man spela in basen med både line och mick. Bastonerna fångas bäst med en stormembransmick. Har man dessutom lyxen att kunna komplettera med en Subkick är man garanterat i mål. Med fler än en mikrofon måste man dock tänka på att få faserna rätt. Justera in mikrofonen mellan kon och ytterkant beroende på vilket sound du är ute efter – ju närmare ytterkanten, desto mer bas Tänk också på att bastoner behöver utrymme för att utvecklas, så placera inte micken alltför nära högtalaren. Viktigast av allt: Glöm inte att lyssna. Öronen är det allra bästa mätinstrumentet.

Tre av fyra väggar är odämpade

Pianorummet på Dreamhill har hårt golv och tak. Tre av fyra väggar är odämpade så när som på tre diffusorer på ömse sidor av de två långväggarna. Också i taket sitter diffusorer strategiskt utplacerade. Genom att den ena kortväggen är byggd i tre vinklar och dessutom klädd med dämpmaterial kan man säga att rummet har en dämpad hörna, men i övrigt är det ganska levande. Rummet ligger vägg i vägg med kontrollrummet och är en del av Dreamhill-komplexet som kallas Studio 4000. Det är också det inspelningsrum som används mest, inte bara till piano eller bas, utan till allt möjligt – man spelar även in trummor där ibland.

Tubon
Tubonen är en sorts bärbar elorgel med rörformat chassi och en klaviatur på två och en halv oktaver. Instrumentet är svenskt och tillverkades av Göteborgsföretaget Joh Mustad AB som också låg bakom Bergman Klavitron och Klavinette, två andra orgelinstrument med mer ordinärt utseende.

Tubonen lanserades 1966 och var tänkt som ersättare till elbasen. Den hade fyra ljud: kontrabas, saxofon, elbas och träblås. Alla fyra lät som en korsning mellan ett dragspel och en fagott med marginella skillnader i övre mellanregistret. Tubonen drevs med batterier och hade en utgång i form av en fyrpolig(!) din-kontakt.

Tubonen användes faktiskt relativt flitigt bland svenska och finska poporkestrar under andra halvan av 60-talet. Det finns en bild på Paul McCartney tillsammans med en Tubon, men det är osannolikt att han någonsin använde instrumentet. Kraftwerks Ralf Hütter spelade däremot Tubon på första Kraftwerk-albumet, i alla fall enligt lp-skivans baksidestext.

Den som vill se en Tubon i verkligheten kan bege sig till Musikmuseet som har serienummer 332 i sina samlingar. Jag har sett Tuboner i instrumentförråden på Sveriges Radio i Göteborg och Stockholm, en på vardera stället, men det är några år sedan nu och det är osäkert om de finns kvar.

Ett klipp med ambitiöst och oironiskt Tubon-riffande:

Reason Refill Electric Bass

Reason-inspelningarna gjordes av Niklas Flyckt tillsammans med basisten Sven Lindvall. Sven hade tagit med sig en blandad påse basar: Fender Jazz bass 1968, Fender Precision 1965 och 1978, Gibson EB-0 1972, Gibson Les Paul 1969, Kay Hollowbody 1963, Music Man Stingray Fretless 5 2001 och Rickenbacker 4001 1974. För att vara säker på att inte en enda nyans skulle gå förlorad framför Ampeg-lådan ställde Niklas upp en Neumann U47 FET, en Didrik De Geer M49, en Coles 4038, en AKG D12 och en Yamaha Subkick.

Läs mer på Reason Studios >

Anders Pantzers topp tre basljud

1. Rage Against The Machine: Killing in the name
   – Det har en skön tydlighet och en snygg knorr i ljudet. Ett bra basljud med overdrivekänsla.
2. Pink Floyd: Money
   – Man hör träet i basen, greppbrädan, väldigt tydligt. Sedan är basslingan väldigt bra också.
3. Muse: Hysteria
   – Effektanvändningen. Det låter som en syntbas med extremt mycket dist.

Ordlista

• Diffusorer - Kommer av ordet diffusion som betyder spridning. En diffusor är ett akustikelement med en oregelbunden yta avsedd att sprida ut reflexer så att stående vågor eller fasutsläckning av frekvenser förhindras.
• Proximityeffekt – Kallas även närhetseffekt. Bashöjning som uppstår när ljudkällan kommer nära en riktad mikrofon.

Artikeln publicerades ursprungligen i Studio 3-2011 och uppdaterades 10 maj 2023.