10 klassiska elgitarrsound – så får du fram dem

Ace Frehley, Hank Marvin, The Edge, Slash, Jim Root, Fredrik Thordendahl, Bonnie Raitt, John Mayer, B.B. King, Eddie van Halen... tänk dig att alla dessa gitarrister samlas i ett rum. Där finns en elgitarr, instrument-sladd och en förstärkare. Var och en får tio minuter på sig att testa riggen och ställa in det gitarrsound de tycker bäst om. Bara en sak är säker, alla skulle låta på olika sätt.

Musikgenre, inspirationskällor, spelteknik, tonval och ljudideal – alla dessa faktorer bidrar till att ge varje gitarrist ett unikt sound. Låter du sedan gitarristen välja gitarr, effekter och förstärkare för att skruva fram sitt eget sound är variationerna oändliga. Man brukar säga att gitarrljudet sitter i fingrarna, men det handlar lika mycket om att lyssna, både på sig själv och den musikaliska helheten. En sak är säker, gitarrister lägger ned massor av tid, möda och pengar på att hitta rätt ljud.

Det finns dock inte någon anledning att uppfinna hjulet på nytt varje gång du ska ställa in önskat gitarrsound. Vi har samlat ihop tio klassiska gitarrsound och tipsar om hur du kan spela och skruva för att komma så nära dem som möjligt.

Instrument- och effektkedjan för scratch-gitarr a la Tom Morello:

• Gitarr med "killswitch"
• Cry Baby Wahwah
• Digitech WH-1 Whammy
• Boss Digital Delay-pedal
• DOD Eq-pedal
• MXR Phase 90
• Marshall JCM 800 2205
• 4x12-tums Peaveyhögtalare

För att scratcha en elgitarr som Tom Morello gör i Rage Against The Machine-låten Bulls On Parade räcker det inte bara med att gnida på strängarna. Gitarren måste vara utrustad med en ”kill-switch”, en avstängningsknapp för gitarrens pickup. Om du använder en gitarr i Gibson-stil med två pickuper är det bara att sätta i gång – förbered gitarren genom att skruva ner volymratten för halsmicken och ställa full volym för stallmicken. När du sedan ska scratcha gnider du vänsterhanden fram och tillbaka längs med strängarna medan du med höger hand vippar mick-omkopplaren mellan de båda mikrofonerna, mellan ”ljud på” och ”ljud av”.

Om du har en gitarr som saknar avstängningsknapp finns det andra sätt att bryta signalvägen från gitarren: en vanlig på/av-pedal, en mute-knapp på ett mixerbord, en Korg Kaoss Pad eller liknande. Det viktiga är att använda sig av något som bryter signalen tvärt – en vanlig volymratt som man skruvar på är alldeles för långsam.

Somliga gitarrister bygger in en kill-switch eller så kallad touch pad-platta i sin gitarr för att kunna scratcha. Med en beröringskänslig touch pad kan man ju trumma med flera fingrar och spela mer exakta rytmer än vad som är möjligt med en kill-switch.

Morello själv fick idén till det här gitarrljudet från den traditionella dj-mixern som består av två skivspelare med en korstoningsregel. Före honom har många gitarrister använt tricket med Gibson-gitarrens mick-omkopplare men då har man i regel bara låtit en ton eller ett ackord klinga ut medan man hackat upp det rytmiskt. Vad Morello tillförde var att ta kontroll också över själva ljudkällan. Exempel på några andra gitarrister som också använder kill-switch är jazzaren John Scofield och metallaren Scott Middleton i Cancer Bats.

Toms förstärkare är en Marshall JCM 800 2205 med en 4x12-tums Peavey-högtalarlåda. Förstärkarens effektloop kopplas i följande ordning: Cry Baby wahwah-pedal, Digitech WH-1 Whammy-pedal samt en delaypedal.

Instrument- och effektkedjan för ett mörkt och distinkt metal-ljud:

• Elgitarr (eget val)
• Effektpedaler (eget val)
• Förstärkare. Exempelvis Diezel, Bogner, Peavey 5150/6505, Mesa, Krank eller Engl
• Boss Digital Delay Pedal
• Högtalare (som täcker låga register väl. T. ex. Marshall Mode Four

Låt oss titta på vad som är gemensamt för det gitarrljud som känns igen från artister som Isis, Melvins, Meshuggah, Behemoth, Cancer Bats med flera. Flera faktorer samverkar förstås men allra viktigast är att använda en gitarr med lägre stämning än normal gitarrstämning. Man kan utan vidare stämma ned de flesta elgitarrer ett tonsteg, så att E-strängarna blir till D-strängar. Denna stämning kallas drop-D. Går man ännu lägre kan man behöva sätta på tjockare strängar och då måste man justera intonationen genom att öka stränglängden vid bryggan.

För drop-B (H) kan det på vissa gitarrer vara omöjligt att flytta tillbaka sadeln tillräckligt långt. Därför använder många metal-gitarrister instrument med längre hals och fler strängar i basregistret. Normal mensur ligger mellan 24,9 och 25,7 tum. De aluminiumgitarrer som Electric Guitar Company byggt åt Isis ligger på 27,5 tum. En barytongitarr mäter 27 till 30,5 tum och Meshuggah har gått ännu längre genom att beställa specialbyggda åttasträngade gitarrer med en mensur på 32 tum. En billig genväg kan vara att köpa en barytonhals på 27,78 tum som är anpassad för att direkt passa i en Fender Stratocaster-kropp. Populära gitarrförstärkare i dessa sammanhang är Diezel, Bogner, Peavey 5150/6505, Mesa, Krank, VHT, Line-6 Vetta, Engl och Randall. Högtalarserien Marshall Mode Four är designad för god återgivning av låga register.

För datorstudion finns simuleringspluggar från Softube och IK Multimedia. Så långt tekniken – en förutsättning för att få fram det här gitarrljudet är dessutom att gitarristen kan ”spela ljudet” väl. Ett inspelningstrick som i princip alltid användes av Dimebag Darrel i Pantera är att dubba varje gitarr två gånger. Dimbag stämde sin Washburn-gitarr i drop-D och använde Randall-förstärkare.

Instrument- och effektkedjan för ett Hendrix-influerat gitarrljud:

• Fender Stratocaster nedstämd till Eb eller D
• Uni-voxuni-vibe (med expression-pedal)
• Voxwahwah
• Roger Mayer Octavia
• Arbiter Fuzz Face
• Marshall JTM45 eller 100 watt Super Lead Plexi
• Flera 4x12-tums Marshall

Det skulle vara omöjligt att prata elgitarrljud utan att nämna Jimi Hendrix. Den ljudkedja vi ska studera ser ut så här: Fender Stratocaster-gitarr med fungerande svajmekanik, Arbiter Fuzz Face, Roger Mayer Octavia, 100 watt Marshall Super Lead-förstärkare och Marshallhögtalare.

Ett av Jimis mest kända ljud är Octavia-ljudet som du kan höra bland annat i solot på Purple Haze. För att få fram detta ljud med effektboxen Octavia ska Stratocaster-gitarren spelas med enbart halsmikrofonen. Minska diskanten med hjälp av gitarrens tonratt. Du kan även prova att minska insignalen till Octavian genom att dra ner på gitarrens volymratt en aning tills man tydligt hör Octavian addera en klang i oktaven ovanför den spelade tonen.

En poäng med Octavian är att den skapar ett förlopp, envelop, i varje ton och hur detta utfaller varierar med gitarrmikrofonens signal. Med en gitarr som levererar en kraftig utsignal låter Octavian mer som en vanlig fuzzbox och det kan bli svårt att uppnå just det här Purple Haze-ljudet. Octavialjudet verkar vara svårt att simulera i mjukvara – ingen av de pluggar vi provat kan låta som en riktig Roger Mayer Octavia, även om de kommer nära och förstås kan ge andra väl så spännande ljud. IK Multimedias Amplitube Jimi Hendrix edition är en gitarrplugg som erbjuder bra gitarrljud i Jimis anda. Man kan också nämna att Jimi oftast stämde ner gitarren ett halvt tonsteg.

Ett annat trick är att seriekoppla två wahwah-pedaler och trampa på dem samtidigt. Det ger en mer kraftfull filtrering av gitarrljudet. Lyssningsexempel här är solot på Burning of the Midnight Lamp.

Baklängesgitarr är en annan Hendrix-klassiker. Förr gjorde man så att man plockade av de båda bandspolarna från bandspelaren och bytte plats på dem. När gitarristen skulle spela in till detta hörde han alltså musiken baklänges och när sedan bandkakorna sattes tillbaka på sina rätta spolar och musiken gick framlänges igen så var det gitarrpålägget som spelades baklänges. I en datorstudio fixar du detta genom att rendera en ljudfil av hela låten och vända den baklänges. Sedan spelar du in gitarristen medan han får lyssna till baklängesmusiken. Förutsatt att gitarrpålägget är exakt lika långt som bakgrundsmusiken kan du bara reversera den nya gitarren för att den direkt ska passa med ”framlänges-musiken” i din produktion.

Instrument- och effektkedjan för klassisk progressiv hårdrock:

Jimmy Page

• Gibson Les Paul-gitarr
• Booster för att höja signalnivå och diskant
• En liten combo-förstärkare med inbyggd högtalare. Exempelvis 25 watt Thunderbolt eller Matamp Minimat

Ritchie Blackmore

• Fender Stratocastergitarr. Hals- eller stallmick
• Bandspelare (numera utbytt mot en booster)
• Vox AC-30 combo-förstärkare med inbyggd högtalare i studion. På scenen ombyggda 200 watt Marshall eller Engl
• Standard Marshallhögtalare på scenen

Hårdrocken skrev in sig i musikhistorien med legendariska plattor som Led Zeppelins första, självbetitlade album, 1969 och Deep Purples In Rock 1970. Dessa två band är utmärkta studieobjekt för hårdrockgitarrljud eftersom deras respektive gitarrister representerar de två ikonförklarade gitarrmodellerna, Fender Stratocaster och Gibson Les Paul.

Jimmy Page i Led Zeppelins mest kända gitarrljud härrör från en Gibson Les Paul Standard av 1958 års modell. En sådan går inte att köpa längre men gitarrljudet kan man ratta fram ur liknande gitarrmodeller. På bilder syns ofta Page spela genom Marshall-förstärkare och -högtalare men på åtskilliga av sina studioinspelningar använde han mindre rörförstärkare från Chicagoföretaget Valco, troligtvis sålda under namned Supro.

Page har själv alltid varit förtegen om sina hemligheter men den förmodade förstärkarmodellen Thunderbolt som med ungfär 25 watts effekt driver en 15-tums högtalare har stigit rejält i andrahandspris efter det att Page lär ha påstått att han under sextio- och sjuttiotalet ”ägde ett femtiotal av dem”. En billig, lätt och välklingande comboförstärkare som finns att köpa i dag är Matamp Minimat. Med en booster för nivå, och kanske diskant, mellan Gibsongitarr och Matampen har man goda förutsättningar att närma sig Jimmy Page-ljudet.

Ritchie Blackmore i Deep Purple, Rainbow med flera är en utpräglad Stratocaster-gitarrist. Men han använder bara de två yttersta pickuperna på gitarren. Mittenmicken är nedskruvad så långt det går. Därigenom är den inte i vägen för plektrumet och dess magneter påverkar inte strängarnas svängningar. Enkelspoliga mickar, som Fendergitarrernas, låter mycket olika beroende på avståndet mellan magneten och strängarna. Grundregeln är ju närmare desto bättre men med tydlig dödskallemärkning av det alltför närgångna läge då magneten förstör intonationen.

Gitarrens greppbräda låter Ritchie ”skallopera”, det vill säga att man gröper ur lite trä mellan banden så att fingrarna får bättre grepp om strängarna för att bända dem i vibrato och glissando. Blackmores favoritförstärkare är Vox AC-30 men för att få ett mer kraftfullt ljud har han använt ombyggda 200-watts Marshall på scenen. Sedan 1994 har han dock använt Engl-förstärkare (”för att de låter bättre än Marshall på låg volym”). Ritchie är känd för att ha en booster mellan gitarr och förstärkare och använde i början en bandspelare för att förstärka signalen innan den nådde Marshallen. Nembrini Audio har skapat pluggen Voice DC-30 som är en bra digital version av Vox AC-30.

Instrument- och effektkedjan för surfgitarr på Dick Dales vis:

• Fender Stratocaster med extremt tjocka och hårt spända strängar
• Bandeko: Binson Echorec (Drum) Echo Machin och ett Roland 301 Space Echo. Numera det digitala Alesis Quadraverb Q20
• Fender Dual Showman förstärkare och högtalare

Surfrocken växte fram i södra Kalifornien under sextiotalet med mexikanska musikinfluenser, Fender Stratocaster-gitarr med rent ljud och mycket reverb eller bandeko. Du har säkert hört låten Miserlou med gitarristen Dick Dale  i filmen Pulp Fiction av Quentin Tarantino.

Dick Dale samarbetade med Leo Fender, företagets grundare, för att ta fram förstärkning som låter musiker spela ännu starkare, vilket resulterade i comboförstärkaren Fender Dual Showman. Dale använder än i dag samma reverbenhet som på sextiotalet, vars utgångssignal splittas till två Dual Showman-förstärkare. Han använder extremt tjocka strängar för en normalstämd gitarr (.018 till .060) och spelar på en vänsterhäntmodell av Stratocaster som han dessutom har strängat tvärtom – så att bassträngarna är längst ner och de tunnaste högst upp. Det snabba staccatto-spelet är en viktig ingrediens i Dales sound. Bland moderna efterföljare kan nämnas exempelvis Weezer.

Vid samma tid, i England, spelade Hank Marvin gitarr med The Shadows, och Hanks gitarrljud kom att influera  mängder av rockmusiker, som Mark Knopfler, Pete Townshend, Andy Powell, Frank Zappa, Neil Young, Carlos Santana med flera.

Hank Marvins gitarrljud börjar med en Fender Stratocaster som han spelar med flitigt användande av svajarmen för både vibrato och tonglissando. Förstärkaren är en Vox AC15 eller AC30 och ljudet får sin sista krydda av ett band-eko. Tidigare använde han en Binson Echorec (Drum) Echo Machine och ett Roland 301 Space Echo men han håller sig nu till det digitala Alesis Quadraverb Q20. Ett lyssningsexempel för multitap-bandeko är Shadows stora hit Apache från 1960. För surfgitarrljud i mjukvara kan du använda pluggar som simulerar förstärkare, reverb och bandeko. Leta i ditt inspelningsprogram efter en bandeko-simulator med ”multi-tap”-funktion. Om du inte hittar någon bra finns alltid EchoBoy från Soundtoys eller Augustus Loop från Expert Sleepers. Ett annat tips är pluggen Galaxy Tape Echo från Universal Audio som simulerar Rolands 301 Space Echo.

Surfrockaren Bill Dale spelar genom ett reverb som splittras till två Fender Dual Showman.

Instrument- och effektkedjan för gitarrljud med maffiga effekter:

• Fender Telecaster
• Electric Mistress-flanger från Electro-Harmonix
• Mu-Tron
• Rackeffekter som exempelvis Eventide Ultra Harmonizer, H3000-D/SE
• Roland JC-120 Jazz Chorus (comboförstärkare med inbyggt stereochorus)

U2:s gitarrist The Edge är en fena på att spela med effekter liksom även Police-gitarristen Andy Summers. De som är inne på ambient-gitarr eller ”textural guitar” lånar friskt idéer från innovatörer som Robert Fripp, David Torn, Eivind Aarset eller Bill Frisell.

Från The Edge kan vi snappa upp rådet att ställa ekoeffektens tempo i triolrytmik relativt låtens grundpuls. Om du spelar ett ljud på vart fjärde taktslag ska alltså ekot svara med tre studsar under samma tidsperiod. Då fungerar ekot lättare som en ”polare att jamma med” som Edge uttrycker det. Ekot adderar mer spännande accenter och spökslag när du själv spelar ett mera rakt komp.

Andy Summers etablerade tidigt sitt eget gitarrljud  i gruppen Police. En viktig roll för hans ljud spelade flangern Electric Mistress från Electric-Harmonix. Den tillverkas inte längre, men om du spelar gitarr och gillar Andys Police-sound kan du lika gärna köpa den modernare modellen som har samma namn men med tillägget Deluxe. En flanger kan få gitarrljudet att röra sig och nästan bli tredimensionellt vid vissa inställningar. Experimentera med att ändra värden för parametrarna och lyssna till vad som händer med ljudet.

En annan effektpedal Summers använder mycket är Mu-Tron 3 Envelope Follower. Den är dynamisk och jobbar på olika sätt beroende på hur stark signal den matas med. För gitarr blir detta särskilt effektfullt när strängarna klingar av och effekten ”följer med”. Man kan sammanfatta Andy Summers användande av Mu-Tron genom att säga att allt på Police skivor som man tror är wahwah-pedal egentligen är Mu-Tron. Summer har också använt många rackmonterade effektprocessorer till gitarr. En mycket karaktäristisk sådan är Eventide Ultra Harmonizer, H3000-D/SE. En annan gitarrist som älskar Eventide-soundet är norrmannen Eivind Aarset. Det företag som bäst följer upp dessa klassiska effektprocessorer i form av mjukvarupluggar är Soundtoys.

Crystallizer-pluggen från Soundtoys bygger på det klassiska Eventide-soundet.
 

Slag-eko på trioler är ett ess från The Edges rockärm.
 

Mu-Tron 3 låter oftast lite som en wahwah-pedal.
 

Flanger-effekten har definierat Andy Summers gitarrljud.

Instrument- och effektkedjan för bluesgitarr a la Stevie Ray Vaughan: 

• Fender Stratocaster SRV Strat
• Ibanez Tube Screamer TS808 eller TS9
• Diaz Texas Ranger Treble Boost och Fuzz Face
• Tychobrahe Octavia
• Fender Vibratone
• Fender Super Reverb/Fender Hot Rod DeVille 4x10"-låda, Marshall JCM 800 4x12"-Marshall-låda

I början av 80-talet var blues inte särskilt inne, men i Austin, Texas var Stevie Ray Vaughan och Double Trouble heta som chili. Med influenser från gitarrister som Lonnie Mack och Jimi Hendrix skaffade sig Vaughan ett rykte som en extraordinär bluesgitarrist och showman.

För allmänheten kom Vaughans genombrott 1982 efter ett gig på Montreaux jazzfestival där han uppmärksammades av Jackson Browne och David Bowie. Året efter bjöd den ”tunne vite hertigen” in Stevie att spela eldfängd stratablues på Let’s Dance och samma år släpptes Vaughans debutplatta, Texas Flood.

Stevie Ray Vaughan spelade mest på en Fender Stratocaster. Han stämde ned ett halvt tonsteg och använde ett fetare strängset (ofta .013-.058) vilket är en del av hans mustiga gitarrljud. För oss vanliga dödliga är ett tips att spela på ett .011-set och stämma ned till Eb för att slippa karpaltunnelsyndrom.

Stevie Ray spelade både live och gjorde inspelningar med flera förstärkare. Han spelade på moddade Vibroverb- och Super Reverb-stärkare tillsammans med kombo och stärkartoppar från Marshall plus en boutiquestärkare byggd av Howard Dumble.

Vaughan använde få effekter, men en Ibanez Tube Screamer fanns alltid på plats (TS 808 eller TS-9) för att få fram ett ruffigt och lätt distat ”köttigt” strataljud. Wahwah (Vox och Cry Baby) plus Fenders Vibratone användes för Leslieliknande sound och i Hendrix anda använde han också effektpedaler som Fuzz-Face, Octavia och Uni Vibe.

Plocka fram en Strata och fräscha upp dina blues- och pentaskalor. Plugga in i en rörförstärkare (gärna en Fender) med lite extra mellan-register och ett lätt distat ljud när du ”trycker till” när du spelar. Lägg till en Tube Screamer (eller liknande overdrivepedal).

Gitarrljudvägg − från britpop till metal

Britpop och metal har ofta en sak gemensamt i dag. Sounden du hör på platta i båda genrerna är ofta en gitarrljudvägg där hemligheten ligger i arrangering, panorering och komprimering där varje gitarrstämma tar sin egen plats i ljudbilden. Opeths Mikael Åkerfeldt menar till exempel att ”hemligheten bakom soundet är att skapa en vägg av gitarrer med ganska lite dist för rytmgitarrerna”.

Inspelade tunga metalsound eller larmiga britpopgitarrer handlar mycket om arrangering. Live däremot är det ofta energi och volym som ger rätt sound men här kombineras flera gitarrstämmor (och andra instrument) till en stor ljudvägg med panorering, flera stämmor, eq-inställningar och kompression.

För att kunna spela in flera gitarrspår krävs att ditt instrument är intonerat och har fräscha strängar. Spelar du sjusträngad gitarr eller stämmer ned är det ett måste, eftersom ett dåligt intonerat instrument (bas eller gitarr) aldrig kommer att låta bra tillsammans med andra instrument, oavsett hur tajt inspelningen är.

Välj en mindre gitarrkombo (gärna rör) och micka upp med en Shure SM-57 (det finns fler alternativ). Har du möjlighet är det smart att splitta signalen med en (helst aktiv) di-box. Då kan du använda samma tagning av låtens riff eller ackordkomp på två monospår men med en gitarrplugg (med ett kompletterande gitarrljud) på det di-inspelade spåret.

Metallica och andra band ur samma generation använde ofta en eq-kurva där mellanregistret holkades ur. Experimentera med denna ”smiley-eq” och panorera låtens huvudriff i ljudbilden. Lägg sedan till två spår som panoreras närmare mitten men med lägre volym och mer mellanregister, som antingen spelar samma riff eller distade kvart/kvintackord. I britpop kombineras ofta flera elgitarrer och akustiska gitarrer där olika ackordomvändningar spelas (med eller utan capo) på flera ställen på halsen. Sedan mixas, eq:as och komprimeras de och placeras ut i ljudbilden på samma sätt för att ge ett intryck av att det är två, tre ringande gitarrer i ljudbilden, men ofta är det betydligt fler än så.

Instrument- och effektkedjan för ett aggressivt gitarrsound a la Slash:

• Gibson Les Paul/Epiphone Les Paul Slash
• Jim Dunlop Crybaby Slash Wah SW-95
• MXR 10-band graphic eq
• Boss DD-5 Delay
• Marshall JCM 2555 Silver Jubilee (en Marshalltoopp från 1987/1988) eller Slash egna signaturtopp: Marshall 2555SL

Den brittiskfödde Saul Hudson är mer känd som Slash. Med en svart cylinderhatt plus en Gibson Les Paul på magen och några Marshallstackar i ryggen är Slash en legandarisk gitarrhjälte i banden Guns N’ Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Han äger fler gitarrer än du och jag har skjortor och är i dag ännu mer känd efter sin medverkan i spelet Guitar Hero.

Slash och sångaren Axl Rose blev ännu ett av rockens radarpar i bandet Guns N’ Roses. Bandets retro­moderna rock’n’roll slog igenom när plattan Appetite For Destruction släpptes 1987. Vid inspelningen av den ägde Slash bara tre gitarrer men var missnöjd med sitt gitarrljud och en mindre studio bokades för att lägga om gitarrerna. I biografin Slash beskriver han hur hans manager hade med sig en Les Paul-kopia byggd av Chris Derrig till studion: ”Jag pluggade in den, och spelade några enkla ackord – och det var klart. Det var den perfekta Les Paul/Marshall-kombinationen där gitarrens fylliga sound och förstärkarens crunch satt ihop perfekt. Det lät bara fantastiskt.”

I dag är Slash rigg större – precis som hans gitarrsamling – men i grunden skapas hans sound av en Les Paul (både Gibson och Epi-phone har Slash-signaturmodeller) – gärna Seymour Duncans Alnico Pro II – plus en Marshalltopp ur JCM 800-serien eller kanske Slash signaturtopp plus en 4x12-tumslåda. För oss med mindre plånbok ger en Marshallkombo rätt karaktär men inte samma tryck. Oavsett vilket, skruva fram ganska mycket gain och diskant plus bra volymtryck (men inte full gain/volym).

Tre viktiga effektpedaler som Slash använt länge är stompbox-ekot DD-3 från Boss, en tiobands grafisk eq från MXR för solo/melodispel med en mellanregisterboost – vilket ger hans lite nasala distljud. Lägg till en Cry Baby så är du hemma. Slash anslag är aggressivt och han angriper ett .011 till .048-set från Ernie Ball med ett tjockt Dunlop Tortex-plektrum. Kolla sedan in hans vibrato, töjningar plus dur/mollpenta, blues- och mollskalor för, som sagt, soundet sitter mest i fingrarna.

Instrument- och effektkedjan för den legendariske Edward van Halen:

• En stratocaster med en humbuckermick och låsbart Floud Rose-stall eller  Wolfgang-gitarren
• Boss SD-1 Super Overdrive
• MXR EVH Phase 90-phaser
• MXR EVH-117 Stereo
• Jim Dunlop Eddie Van Halen
• Marshall 100-watt Super Lead med 4x12"-låda

Den hollandsfödde rockgitarristen Eddie van Halen besegrade först West Hollywood och sedan världen med debutplattan Van Halen, som släpptes 1978.

Hans verktyg var en hemsnickrad Strata, högerhandens pekfinger samt avancerad tonhöjdsakrobatik med ett Floyd Rose-stall.

Eddies sound inspirerades av den brittiska bluestrojkan Clapton, Beck och Page, men också av Hendrix och Billy Gibbons från ZZ Top. En av de som bidrog till Eddies gitarrspel bortom bluesskalan är Allan Holdsworths legatospel. Här fokuserar vi på Eddies tidiga rigg – numera har han avverkat utrusting från Kramer, Music Man, Peavey och Charvel.

Eddies första gitarr, ”Frankenstrat”, var en avskalad kombination av Fender – stall, mensur och skruvad halsinfästning plus en humbuckermick från Gibson på en Charvelkropp. En volymkontroll var allt som fanns utöver detta. Något år in på 80-talet bestyckades hans guror med Floyd Roses låsbara stall med tunna strängar.

Eddies legendariska gitarrljud döptes till ”the brown sound” och förstärkaren på alla tidiga plattor är en 100-watts Marshall Super Lead (modellen kallas ofta Plexi efter frontpanelens utseende) plus 4x12-tumslådor med Celestionelement. Enligt djungeltrumman var den lätt modifierad av José Arrendondo och Eddie  använde en Variac för att sänka elspänningen till förstärkaren (vilket du inte bör leka med hemma). Eddies mest använda effektpedaler var MXR:s Phase 90 och Flanger (som i dag finns som signaturpedaler) och två Maestro Echoplex-bandekon.

Bygg en egen gitarr med Stratakropp, skruva fast en humbucker i kroppen och koppla in i en kraftfull Marshalltopp plus 4x12-tummare. Toppa med diskant och lägg till phaser/flanger-pedaler samt lite eko.

Fuskgitarrer som funkar

Även om du inte spelar gitarr, och dessutom saknar en gitarrspelande kompis som kan komma förbi studion, finns det goda chanser att kunna skapa realistiska gitarrspår. Hemligheten är att införskaffa rätt mjukvara.  

Om du har två vänsterhänder när det gäller att spela gitarr, finns det ändå hopp om att du ska kunna få till ett skönt guraklös. Två pluggar konkurrerar om din gunst som artificiell gitarrhjälte. Musiclabs produktkoncept kallat Real bygger på multisamplade gitarrer som i sin tur styrs av tonintervaller och uttryckskontroller i syfte att få ett ackord eller en not spelad på midi-klaviatur att låta så likt en riktig gitarr det bara går. Ett exempel är att du kan variera om ett ackord slås an upp eller ned över strängarna.

Pluggarna i Strum-serien från Applied Acoustic Systems använder sig av så kallad fysikalisk modellering, där varje strängljud och anslag skapas i stunden på syntetisk väg. Båda produkterna kan fås att låta mycket trovärdiga, i synnerhet som komp inuti en mix. För dig med två högerfötter att tillgå för strängaspel, levereras båda pluggserierna med massor av midi-mönster för gitarrkomp, som du sedan kan spela med din klaviatur – med ett finger. Lägg till detta möjligheter att ändra var på gitarren du spelar, pickupernas inställningar, missljud och stränggnissel för extra realism.

Strum GS 2.

• Tillverkare: Applied Acoustics (www.applied-acoustics.com)
• Kontakt: Sweden Midi Music (www.swedenmidimusic.se)
• Format: Vst, Rtas (pc & Mac). Au för Mac.
• Pris: Cirka 1 895 kronor, inkl. moms

Real Strat / Real Guitar

• Tillverkare: MusicLab (www.musiclab.com)
• Format: Vst (Pc & Mac). Au för Mac.
• Pris: Cirka 139 USD

Av Per Boysen & Micke Linderoth. "Fuskgitarrer som funkar" av Hasse Nilsson.

Artikeln publicerades ursprungligen 2009-06-30. Uppdaterad 2021-06-07.